Diskriminering inte acceptabelt

Ny länk är tillagd i länklistan, läs den gärna. Följande citat är hämtat därifrån. Jag tycker hela citatet är viktigt, men jag lade speciellt märke till den sista meningen.

”Positiva sidor

I dagens komplicerade samhälle kan funktionshindret adhd/add bli ett handikapp. I miljöer där det behövs kreativa idésprutor, handlingsmänniskor och nytänkare kan funktionshindret bli en styrka. Det är av vikt att man får kunskap om det egna funktionshindret och tar hänsyn till det vid studie- och yrkesval.” (http://www.lul.se/sv)

Sedan jag fick diagnosen ADD har jag fått mycket kunskap om den. Jag har definitivt tagit hänsyn till det vid studie- och yrkesval. Men när det gäller studier krävs det ofta att även skolan är förstående och bistår med stöd för att det ska fungera.

Stockholms universitet har en så kallad överkucku. Titeln är prefekt och namnet är Gunlög, när det gäller den institution där jag studerar. Ja, där jag hoppade av mina studier och nu hoppar på igen.

Min åsikt var att universitetet bar ansvaret till att jag inte kunde ta min examen som planerat, på grund av att de inte kunde erbjuda en komplett utbildning. Jag tyckte att informationen borde ha varit bättre, så att man kunde förstå vad man gav sig in på (en 3-årig utbildning utan säker examen även om man följer studieplanen). Konstigt att det är upp till studenterna att plocka ihop kurser när man går en utbildning, tyckte jag. Det borde man få tillräcklig hjälp med. Hon tyckte att jag hade fel och att jag dessutom hade fått mer information och hjälp än de andra.

STOPP ETT TAG!

Jag tror Gunlög hade behövt inse värdet av att vara förstående. Hon hade nog behövt mer kunskap också. Jag tror nämligen att hon syftade på det stöd jag fått på grund av min påvisade ADD. Vad skulle hon annars mena?!  Men oavsett vad hon menade kommer jag aldrig att glömma med vilken ton hon sade det. Det fanns en underton av förakt som inte gick att undgå. Om det var på grund av att hon kände sig anklagad av mig eller något annat spelar ingen roll.

Samtidigt som jag får stöd från institutionen eftersom jag har en diagnos, talar den som sitter högst upp i samma institution till mig med en underton av förakt. Varför? För att hon uppfattar mig som mindre smart på grund av diagnosen? Det ger dubbla budskap och det rimmar illa.

Jag önskar att jag kunde låta det rinna av mig som vatten på en gås, men jag kan inte. Och vem skulle det hjälpa? Är det rätt syn att ha för en person på den posten? Det tycker inte jag. På något vis tar det henne bara ett steg närmare diskriminering, vilket är mer värt att förakta än att någon får legitimt stöd som student.

 

Värre och värre dag för dag

Jag lär mig hela tiden nya saker. Det är roligt och jag ser det som positivt. Därför känns det lite tungt när inlärningsflödet stannar av. Så är det nu. Helt plötsligt är det som om skallen är proppfull fastän jag vill lära mig mer, vilket är varför jag pluggar. Jag är mitt i en kurs och har deadlines att förhålla mig till, så det finns ingen tid för något internt inlärningsstopp i min skalle. Det föder bara mer och mer stress. Vad smidigt det vore om viljan kunde väga upp stressen, men så är det ju inte. Och bara tanken på ett eventuellt misslyckande gör inte saken bättre.

Att ignorera stress är svårt, men när den sätter sig som en snara runt halsen har jag inget val. Det känns som om jag håller på att strypas. Nej, det kan jag inte ignorera. Men jag kan vänja mig. Hur dumt det än är så kan jag det, för jag vet att jag inte ska dö. Jag är bara stressad. Det finns ingen deadline på kursen som kommer att ta hänsyn till hur lätt eller svårt det är för mig att andas. Därför kan jag vänja mig. Jag har vant mig vid ont i kroppen. Jag har vant mig vid dålig sömn. Nu har jag snart vant mig vid andningssvårigheter också.

Det är egentligen inte positivt, men jag kan inte bara lägga bort alla mina åtaganden eftersom ingen gör dem åt mig. Vissa kvällar släpper jag allt jag har för händerna och koncentrerar mig på något som känns kravlöst för att kunna andas normalt. Nästa dag känns det som jag spillt tid och måste ta igen det jag borde ha gjort när jag istället valde att andas normalt. På så vis innebär varje dag ett visst mått av ökad stress.

Det kanske vänder när jag har lärt mig lite till.
Show must go on (och så får jag hoppas att jag inte stupar innan fanan kommit upp i topp).

 

Nöjd

Självklart vill man vara nöjd, men det är inte alltid det sker av sig självt. Stort intresse och överkomliga mål tror jag är en bra metod.

Jag är så van att utgå ifrån vad som ska förbättras, att jag måste jobba aktivt med att klappa mig själv på axeln då och då. Eftersom jag håller på att lära mig nya saker nu, tycker jag det är svårt att inte fokusera på hur otillräckliga mina kunskaper är.

Jag har jobbat så länge med samma sak att jag vant mig vid känslan av att behärska det jag gör. Det hjälper mig att hitta lösningar på plötsliga problem, vilket inte alls känns lika lättillgängligt inom ett nytt område. Kunskapsbristerna blir så tydliga.

Men det är också första gången sedan jag upptäckte dansen, som dessa kunskapsbrister inte leder mig till uppgivenhet. Jag inser att det är först nu som jag hittat något att kalla min andra passion i livet. Det förstod jag när jag fick hem kurslitteraturen och kände mig som ett barn på julafton.

Det är fascinerande att det är så det måste kännas för mig för att informationen ska bli relevant nog att upprepas gång efter annan, och på så sätt bli brukbar i framtiden. Om lyckokänslan försvinner blir det svårt att utveckla kunskaperna till slut. Många som är bra på att plugga har förmågan att pränta in kunskap oavsett hur tråkig den är. Jag är säkert inte unik, men det verkar som jag har någon form av gräns i det avseendet.

Nu har jag, som sagt, hittat något som jag älskar att lära mig och vill att det ska fortlöpa så. Därför försöker jag vara nöjd för varje litet framsteg så ofta jag kan. Visst handlar det om att inte sätta upp för stora mål åt gången, men inte bara. Genom att kunna klappa mig själv på axeln efter en avklarad uppgift, tror jag att jag främjar min egen inlärning. Om jag däremot bara fokuserar på vilka kunskaper som fattas, hämmar jag istället min inlärning.

Även om min teori inte skulle stämma har jag hittat ett sätt att behålla intresset, och för min del främjar det inlärning på bästa sätt. Då blir det roligt, resultaten blir förhoppningsvis bättre och jag kan känna mig nöjd– en uppåtspiral skulle jag kalla det.

På mitt eget sätt

Att ha bra metoder och en bra struktur är viktigt när man har många bollar i luften och mycket att hålla reda på. Men det är inte alltid lätt att hitta rätt metod eller den bästa strukturen. Någons annans sätt kanske inte alltid är bäst.

Även om livet ter sig en aning stressigt just nu, så är det ändå positivt. Nu är jag inte längre tjänstledig. Jag är tillbaka på jobbet samtidigt som jag fortfarande pluggar på halvtid. Jag ska även gå några intensivkurser på annat håll och samtidigt planerar jag att starta eget.

Än så länge känns allt detta tillsammans mindre stressigt än att skriva ett gäng uppsatser på Universitet. Jag tror att det beror på att det är mina egna initiativ, val och beslut som jag genomför. Därför tror jag också att bördan kommer att kännas lättare än heltidsstudierna. Magkänslan säger mig att jag inte kommer att känna på samma sätt som jag beskriver i Vill ha mappar i hjärnan, så jag hoppas magkänslan har rätt.

Att hitta metoder och en struktur som gör att jag kan hålla ordning på allting känns viktigt, och eftersom jag är så motiverad kommer det nog att gå bra. Att till exempel ställa två väckarklockor och lägga den ena en bit ifrån sängen är något jag provat många gånger förut, men det funkar mycket bättre när jag verkligen är motiverad att kliva upp. Logiskt 😉

Att vakna upp och känna att det finns hopp hjälper verkligen motivationen.

Men att försöka hitta någon bra metod eller struktur blir svårare när man inte har den där moroten som lockar fram motivationen, och för mig blev det så under min tid i adhd-gruppen. Då fick vi bland annat prova på olika sätt att strukturera oss själva. Jag kanske är ensam om att uppleva att det inte var särskilt hjälpsamt, men för mig är det är lättare att göra på ett sätt som jag är van vid – alltså på mitt eget sätt. Det är inte säkert att det är det bästa sättet, men för mig är det i alla fall det minst krångliga sättet.

Att få lära mig ett annat sätt att göra listor var till viss del intressant, men att sedan byta ut min egen metod mot den nya var bara jobbigt. Det blev jobbigt därför att det tog mycket energi och ganska mycket tid. Mina listor är inte perfekta, de kan vara röriga ibland, men de går åtminstone på rutin i det avseendet att jag inte behöver anstränga mig för att få till dem. Där sparar jag in mycket energi. Egentligen sparar jag mer energi än tid. Energi som jag vet att jag behöver ha, eftersom den aldrig riktigt räcker till.

Att ändra på rutiner tar mycket energi från vem som helst. Då är det ofta givet att det tar ännu mer energi från en person med ad(h)d. Så när andra tror att de förstår mig bara för att de känner igen sig själva eller känslan så missar de oftast att de inte förstår omfattningen av det. Och det är där jag kan känna mig missförstådd och ibland lite överkörd, för det är otroligt svårt att förklara utan att det låter som om man överdriver eller bara är lat. Det är lättare att låtsas som om man råkade överdriva lite, istället för att ens försöka förklara. Men när jag gör det känner jag mig bara ännu lite sämre, vilket inte förbättrar någonting.

Så nu när jag lyckats skaffa mig många parallella sysslor vill jag ju kunna vara så effektiv och strukturerad som möjligt. Därför känner jag att det varken finns ork, lust eller tid att försöka tillämpa någon ny metod av lappskrivande eller liknande. Just nu har jag fullt upp med att försöka få sömnen på fötter igen. Det så tunga och härliga kedjetäcket verkar ha förlorat det mesta av sin magi trots ett långt juluppehåll. Nu handlar det bara om att komma ner i sängen för att också lyckas komma ur den i tid. En metod som borde funka galant 🙂

Jul, familj och studier

Visst har vi hört talas om plugglov förut…. Den här julen blir förvisso också full av plugg, men inte bara. Den traditionella julen med familjen går först! Sedan har jag några dagar på mig efter nyår att avsluta de två kurserna jag nu håller på med. Samtidigt som jag gör det ska jag jobba och gå lite andra kurser, som verkligen intresserar mig. Jag har lite att se fram emot, med andra ord 🙂 Det hoppas jag att du också har.

Som jag brukar säga: Man får det inte roligare än man gör sig 😉

Kreativitet vs Examen

I djungeln av kurser letar jag efter det jag ser fram emot att få lägga tid på.

Efter att utbildningen ”Arbetslivskommunikation” visat sig från sin sämsta sida har jag valt att satsa på webbdesign istället. Att studera enligt de metoder man lär sig på Universitetet känns inte särskilt aktuella, då jag inte lyckas komma in på de kurser jag helst vill gå. Det har inget med behörighet att göra. Jag är behörig till kurserna, men jag hamnar ändå långt ner på listan för reserver.

Dessutom vill jag kunna välja själv hur jag formar mina texter, men på Universitetet får man inte göra det. Speciellt inte om man vill ha en examen. Då är det akademiskt skrivande som gäller och jag ser inget kreativt i det.  Eftersom jag brinner för att få vara kreativ, så får den där examen vänta. Om den blir av eller ej får tiden utvisa.

Det krävs egentligen bara 30 högskolepoäng i svenska för att jag ska få en examen, men om jag känner mig själv rätt är det tveksamt att jag skulle klara av att genomlida de 30 poängen. Det låter kanske konstigt. Men jag vill själv välja ämnet för mitt examensarbete, och det skulle jag inte få göra. Dessutom vill jag skriva det på mitt eget sätt, vilket jag inte heller skulle få göra. Så hur konstigt det än låter, är det anledningarna till att examensarbetet inte känns relevant just nu.

Om jag blir tvungen att göra något som enligt mig dödar min kreativitet, har jag enormt svårt att göra det bra. Och om jag inte kan göra det bra, låter jag hellre bli helt och hållet.

Nu har jag insett att det finns andra kurser än de som man söker via ”antagningen.se”.  Det verkar som de här andra kurserna är mer givande och mer effektiva. Med andra ord, mindre fluff bara för syns skull . Det gillar jag 🙂 Då har jag chansen att på ett konkret sätt lära mig det jag verkligen vill, utan att spilla tid. Det känns relevant eftersom jag kommer att jobba efter jul, och då måste jag kombinera jobbet och kurserna. Även om det blir mycket att stå i får jag ju göra det som ger mig mest. Jag får vara kreativ.

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

Nu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

Men hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!

Nära att hoppa av

Den här höstterminen har liksom startat utan mig, men det tar sig nog snart. Jag måste ju hoppas det om jag ska kunna ta mig framåt…. Jag har nu påbörjat sista året på min utbildning, men det var inte självklart.

Vi hade valet att göra nio veckor praktik eller att välja breddningsstudier i stället. Med tanke på att det började kännas tungt att sitta med näsan i böckerna mestadels av tiden, ville jag helst göra praktik.

Att få en praktikplats borde inte vara omöjligt, men det var det. I ungefär samma veva som terminen skulle komma i gång, stod det klart att min sista chans till praktik gick åt skogen. Jag hade så klart sökt kurser i fall att just detta skulle inträffa.

Jag behövde tre kurser för att täcka upp den tänkta praktiken. Men av någon anledning hade jag bara kommit in på två, fastän jag hade sökt betydligt fler kurser. Så när terminen startade saknades det fortfarande en kurs, alltså 7,5 högskolepoäng.

Förutom detta strul hade jag upptäckt att det ju fanns yrkesutbildningar som intresserade mig betydligt mer. Med tanke på mina lån hos CSN skulle det vara bättre att hoppa på en sådan utbildning i stället för att avsluta den nuvarande.

Ett stort problem för mig är att jag fortfarande inte vet vad jag blir efter avslutad utbildning. Jag har frågat de som borde veta, på Universitetet, men de kan inte heller svara. Hoppla! Så efter tre år på Universitetet så blir jag…. INGENTING. Vilken utomordentlig flopp!

Jag tänkte lösa problemet med att söka en YH-utbildning, men det blev krångligt eftersom terminen redan hade startat. Det andra alternativet var att avbryta min tjänstledighet. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ då jag inte kunde få reda på blivande schema i förväg.

Så slutligen blev det inga ändrade planer. Jag har sökt ett antal kurser i hopp om att bli antagen på någon av dem, så att jag får ihop de där 7,5 poängen.

De två kurser som hittills har startat är på distans, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag slipper passa tider. Dåligt för att det kräver enorm självdisciplin, och det är inte min starka sida.

Mycket fokus och välstrukturerad tid behövs nu.

Ljuset i tunneln

Snart är terminen slut

Jag hoppas givetvis klara den här terminen utan att behöva göra om en enda liten grej, en enda liten läxa eller en enda uppgift. Jag ligger efter med två läxor, men har fått lov att lämna in och komplettera fram till midsommar. Därför tror jag att jag kommer att hinna göra allt som ska hinnas med den här terminen.

Ett tag såg det inte särskilt ljust ut. Jag trodde inte att jag skulle orka slutföra utbildningen ens. Jag tänkte, jag får hoppa av – precis som vanligt. Men nu ser det, som sagt, ljusare ut och jag tänker inte hoppa av. Tvärt om är jag fast besluten att korrekt avsluta det jag påbörjat, vilket jag till och med ser fram emot. Det kanske man förstod om man läste mitt tidigare inlägg ”det SKA gå”.

Nästa steg är att klara av terminen, men också att få en praktikplats. Det är inte helt lätt att få en praktikplats genom att vara strategisk, man ska allt ha lite tur också. Jag har haft några på kroken, som inte har nappat, men nu hoppas jag det kommer att gå vägen. Drömmen vore att under praktiken få utveckla mina intressen för webb- och grafisk design,  fastän inget av det  ingår i min utbildning. Jag försöker lära mig på egen hand, men vissa saker är lite väl komplicerade. Fördelen med att utbilda sig i ämnet är ju att få rätt tips, rätt kunskap och rätt kontakter, men förhoppningsvis utvecklar jag lite färdigheter ändå.

Det känns som om ljuset i tunneln blir ljusare för varje dag. Jag kommer lite närmare sommaren, ledigheten och tiden. Ja, tiden. Jag kommer att ha mer tid med familj och vänner, vilket jag värderar högt. Förhoppningsvis kommer batterierna att vara laddade lagom till hösten och förhoppningsvis har jag fått en praktikplats när det är dags.

Det gäller att ta vara på de stunder som känns så här positiva, då har man något som väger upp de stunder som känns annorlunda. Så jag rider på vågen så långt det går och tar bara ut en gnutta glädje i förskott, för att jag har klarat att fortsätta påbörjad utbildning längre än någonsin tidigare med snart 100%.

det SKA gå

Jag borde nog vara stolt över mig själv, för efter den här sommaren är det bara ett år kvar på utbildningen. Aldrig någonsin har jag fullföljt de utbildningar jag påbörjat. Jag har inte ens kommit halvvägs tidigare, utan slutat efter ett år. Jag vill minnas att det har varit så ända sedan gymnasiet började, vilket gjorde att min gymnasietid var ett enda hattande. Tydligen är det här ett vanligt fenomen för de med AD(H)D, och fördelen med den vetskapen är helt enkelt att man inte behöver skuldbelägga sig själv.

När den här terminen är slut har jag genomgått två av mina tre år på den här utbildningen. Det är rekord för mig. Men jag tror inte jag hade klarat det utan den hjälp och det stöd som Stockholms universitet ger mig på grund av min diagnos.  Jag har tidigare nämnt vilken hjälp jag får. Det kan du läsa här: ”Skrivhjälp kan vara nyckeln”.

Två saker:

1. Jag inte hade fått någon diagnos innan jag påbörjade min nuvarande utbildning.
2. Den hjälp jag får nu har jag inte fått under mina tidigare försök till utbildning.

Med tanke på dessa två saker, är det för mig självklart att det är på grund av min AD(H)D som jag inte tidigare lyckats utbilda mig längre än ett år. Nu är jag fast besluten om att klara hela utbildningen. Dels för att det behövs utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men även för att jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt kan.

Nu har det dessutom gått inflation i min vilja att lära mig nya saker. Helt plötsligt vill jag kunna enormt mycket mer än det som ingår i min utbildning, men för att lära mig det skulle jag behöva genomgå ytterligare två utbildningar. Det är inte möjligt på grund av flera orsaker, så nu försöker jag i stället hitta alternativa vägar. Även här vill jag bevisa för mig själv att jag kan. För varför skulle jag inte kunna lära mig allt jag vill?

Jag vägrar att ge upp, nu när jag kommit så här långt.