Mot alla odds

Jag har ofta upplevt att jag får kämpa lite hårdare än de flesta andra och jag har förstått att jag inte är ensam om det. För min del har det främst varit förknippat med studier och där har jag en del erfarenhet. Förutom ett gäng kurser har jag fyra eftergymnasiala utbildningar i min ryggsäck. Min envishet har tagit mig dit. Att vara envis ses kanske inte alltid som positivt, men för mig har det varit nödvändigt.

• 

Under en av dessa utbildningar upptäckte jag att jag var intresserad av webbdesign. För mig var det en aning revolutionerande att hitta ett nytt intresse eftersom mitt livs passion var dans. Dans har alltid varit mitt största intresse och det var mitt yrke. Mitt nya intresse resulterade i att jag startade en enskild firma där jag skulle göra webbsidor. Det visade sig snart att många andra tänkte likadant. Att inte ha någon att samarbeta med gjorde det svårt att få igång firman ordentligt.

Egentligen ville jag inte byta yrke, utan behövde ha en sysselsättning på dagtid då jag var ensamstående förälder. Att jobba som danslärare innebar enbart kvällsjobb. Så när varken utbildningen eller den enskilda firman resulterade i att jag fick nytt jobb fortsatte jag med dansen. Allt jag lärt mig, som inte var förknippat med dans, blev kuriosa i min ryggsäck av kunskap.

För att göra en väldigt lång historia kort blev jag tvungen att sluta med dansen på grund av skada i axlarna. Då var karriärbyte inte längre valfritt. Några olika jobb passerade genom mitt liv under en period, men inget blev långvarigt på grund av olika omständigheter. Jag kände att en ny utbildning behövdes för att kunna byta till en bransch där det var lättare att få jobb. Samtidigt behövde jag hålla mig inom ett område som intresserade mig. Att försöka trycka in kunskap utan att vara stimulerad av innehållet eller inlärningssättet är i princip omöjligt för mig. Det är möjligt att du som också har AD(H)D känner igen dig en aning 😉.

En av de utbildningarna jag valde var en YH-utbildning där jag blev VR-producent. Under utbildningen introducerades en typ av programmering som var ny för mig. Det där intresset, som förut var nytt, blossade upp igen. Otroligt nog fick jag ett jobb under pandemin, men någon programmering blev det inte för min del. Däremot fick jag lite användning för en del tidigare förvärvade kunskaper. Det kändes bra att få plocka upp lite av det som varit kuriosa i min ryggsäck av kunskap. Men efter ett år blev alla uppsagda på grund av dålig ekonomi i företaget. Det visade sig att jag inte alls valt en bransch där det var lättare att få jobb, så arbetslösheten var ett faktum. Tack och lov fick jag A-kassa, men det förutsatte att jag inte jobbade i min enskilda firma.

Både före och efter VR-producentutbildningen sökte jag utbildningar där man fick lära sig programmering. Efter ansökan blev jag oftast ombedd att göra ett test i logiskt tänkande. Mina resultat var alltid dåliga, vilket resulterade i att jag inte blev antagen till någon av de utbildningarna. Jag kan inflika att testerna för logiskt tänkande har väldigt stora likheter med test man gör vid bedömning av AD(H)D. Självklart for ordet ”diskriminering” genom huvudet ett antal gånger, förutom att jag kände mig extremt osmart. Min kuriosaryggsäck och mina erfarenheter vägde ingenting i sammanhanget, vilket kändes både märkligt och ledsamt.

Jag hittade en programmeringskurs på distans via ett universitet. Hurra, tänkte jag. Men det visade sig att läraren var extremt opedagogisk och inte hade tid att svara på frågor, så jag valde att lägga tiden på annat. Eftersom kreativitet är viktigt för mig valde jag att trycka kort med motiv av egna fotografier, som jag sålde för att kunna ge pengar till välgörenheten Mercy Ships. Det blev inte mycket sålt, då jag har lättare för att marknadsföra andra än mig själv. Men förhoppningsvis kommer jag kunna bidra till Mercy Ships i framtiden, eftersom jag anser att de gör ett fantastiskt jobb.

Plugg, beslutsamhet, hårt jobb och rätt stöd

Så fort jag inte lyckas uppnå något som jag tar mig an, upplever jag det som ett misslyckande. Det är förenat med en rad känslor och påverkar självförtroendet negativt. I mitt eget virrvarr av dåligt självförtroende befann jag mig mitt i situationen att behöva framhäva hur duktig jag var i jagandet efter jobb. Det var inte alls enkelt.

En dag råkade jag se en reklam som handlade om en utbildning på Lexicon. Arbetsförmedlingen skulle stå för utbildningskostnaden om man var arbetslös och det var där jag såg min chans, för jag hade inte möjlighet till mer studielån. Utbildningen innehöll allt jag ville lära mig inom programmering och den var bara 5 månader lång, plus en månad praktik.

Om jag inte kommer in har jag inte förlorat något, tänkte jag. Här var det andra test än sådana som mäter logiskt tänkande, som låg till grund för antagning. Att jag blev antagen kändes som ett under, för många av de andra deltagarna hade redan jobbat med kod i flera år. Själv var jag nybörjare.

Det var ganska läskigt att hoppa på en påbyggnadsutbildning för systemutvecklare utan att ha grundkunskaperna som egentligen krävdes. Jag förstod inte vad det innebar förrän en bit in i utbildningen. Tempot var enormt högt och efter ett tag framgick det att denna 5 månader långa utbildning var jämförbar med en 2-årig YH-utbildning. Men jag vägrade ge upp, för jag insåg att chansen säkert aldrig skulle dyka upp igen.

Tack vare otroligt bra lärare, rätt stöd på grund av min diagnos (ADD) och hårt jobb tog jag mig igenom utbildningen och praktiken! Till och med ett certifikat i Azure Fundamentals klarade jag av.  Om jag inte varit envis och beslutsam hade jag nog inte lyckats. Det var en kort och aningen ond tanke jag ägnade åt dem som tidigare nekat mig att ens påbörja en utbildning i programmering 😇.

Men utan ett jobb skulle allt detta bara vara ett halvår som bidragit till tyngd i min kuriosaryggsäck. Jag var väldigt orolig inför att söka jobb i en för mig ny bransch. Men jag fick hjälp med CV och jobbsök på ett bättre sätt än jag någonsin fått, så ett uns av hopp fanns det ändå. Återkopplingarna på mina ansökningar var betydligt fler än tidigare. Äntligen hade jag valt en bransch där det faktiskt fanns jobb!

Photo by Miguel Bruna on Unsplash

Idag har jag en provanställning som systemutvecklare hos den bästa arbetsgivaren jag någonsin haft. Visst är jag ny på jobbet och i branschen, så det är mycket att ta in. Men om jag klarade att utbilda mig till systemutvecklare på ett halvår, finns det förhoppningsvis en chans att jag lär mig jobbet någorlunda bra på lika lång tid.

Äldre och klokare… Eller?

Har jag blivit äldre? Definitivt. Det blev snabbt märkbart efter att jag slutat helt med fysisk träning.

Har jag blivit klokare? Lite i alla fall. Och hur vet jag det?
Jo, jag kan se att jag lärt mig att hantera människor på ett annat sätt. Jag vill fortfarande vara duktig. Men det handlar inte längre om att ensam försöka nå toppen, som det ofta blir i dansvärlden. Nu handlar det om att samarbeta, ständigt utvecklas och hitta balans i livet. Detta påverkar så klart hur jag tar beslut och vad jag värderar högt i mina beslut. Jag har ett annat inre lugn nu, vilket gör att jag kan lägga intresset för människor där jag vill att det ska vara. Mitt intresse för andra människor har nog alltid funnits där, men inte alltid fått ta så stor plats. Alla har en unik historia och är intressanta på olika sätt och jag tycker det är givande att hitta djupet i det.

Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan. Detsamma gäller i mötet med andra människor. Inte sällan kan man lära sig saker om sig själv genom att prata med och lyssna på andra. Det är också nyttigt att lära sig av de erfarenheter man får. Jag har lärt mig att det är viktigt att ha en strategi för att inte fastna i känslan av att, allt som inte blir som jag tänkt mig är detsamma som misslyckanden. Om man har som mål att vara i lärande blir misslyckanden istället lärdomar. Lärdomar har man nytta av och de kan ta en framåt, vilket är mycket mer positivt.

Så mitt tips är att samla på lärdomar istället för misslyckanden.

Har du tips du vill dela med dig av? Skriv en kommentar 😊

Vem äger din stress?

Att det är vanligt med stress tror jag inte har undgått någon. Och de flesta vet säkert att långvarig stress kan vara farligt för hälsan.

Men vad som stressar oss ka vara väldigt individuellt, precis som hur vi hanterar stressen.  Jag tror att man behöver hitta den metod som passar en bäst. Det som passar bäst för mig kanske inte är samma metod som passar ”alla andra”. Så var det till exempel när jag gick i ADHD-gruppen och alla skulle göra mindfulness för att kunna slappna av. Jag verkade vara den enda som blev stressad istället.

Blir du lätt stressad på grund av andra?

Något jag reflekterat mycket över det senaste året är uppkomsten av stressen och ägaren till den stress jag själv upplever. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Att skynda mig för att hinna med bussen är den typen av stress som har en tydlig början och ett tydligt slut. Jag har stor möjlighet att själv påverka situationen, vilket tyder på att jag äger den här typen av stress. När jag äger den kan jag också kontrollera den.

Att inplanerade händelser ställs in eller ändras med kort varsel är den typen av stress som kan skapa en kedjereaktion kalendern. När initiativet inte är mitt eget och förändringen påverkar andra i flera led har jag ingen känsla av att äga stressen. Orsaken är att det finns brister i en struktur som jag är beroende av, men inte har möjlighet att kontrollera eller förändra. Stressen är ofrivillig och inte orsakad av mig, vilket sätter mitt tålamod och mitt humör på prov. Men inplanerade händelser har ett slut, vilket gör att stressen går över.

När någon annan är orolig över hur jag kommer att klara av något som kan ses som självklart blir jag ofta stressad en längre tid, kanske på grund av ilska som hänger sig kvar. Jag upplever att det egentligen är någon annans oro som läggs på mig och förvandlas till mitt ansvar att bevisa eller leva upp till. Ilskan som kommer av det föder en stress som jag känner att jag inte äger, eftersom jag inte kan påverka den på annat sätt än att godta ett icke berättigat omyndigförklarande.Det kan till exempel gälla att komma i tid. Jag jobbar dagligen, sedan lång tid tillbaka, med att hitta och följa strategier för att kunna passa tider och stora framsteg har skett. Så när någon vill tala om för mig hur jag ska tänka eller göra för att komma i tid kan det lätt uppfattas som ett omyndigförklarande. Det passar sig inte eftersom jag är en normalbegåvad vuxen person som kan ta hand om mig själv, min familj, mitt jobb, etc. Självklart blir jag arg men också stressad, som om jag hade en titel att försvara. Jag känner mig missförstådd och oduglig och måste alltid ta ställning till om det är värt att försvara mig själv med en förklaring eller inte. Samtidigt blir jag besviken på personen i fråga och jag ställer mig frågor som:

-Vad vet personen om mina strategier eller hur långt jag har kommit med just denna problematik?
– Varför ska jag behöva bli behandlad och tillsagd som ett barn?
– Varför tror personen inte att jag kan utvecklas?

Om en liten stund ska jag rasa över detta, för det tar väldigt mycket av min energi att känna mig missförstådd och oduglig.

Men först ska sägas att jag inser att jag inte kan kräva full förståelse av alla andra hela tiden.

Det är vanligt att andra personer tycker att de deltar, är hjälpsamma eller kanske planerar på ett ”normalt” sätt. Men något av det värsta för mig är när man vill få mig att ändra på exempelvis min morgonrutin (oavsett hur obefintlig den är), eller min strategi för att passa tider. Orsaken är obetydlig. För mig blir det ett omyndigförklarade, som att säga: ”Du klarar nog inte av att planera själv, så jag gör det åt dig”.

Hela mitt liv har jag skapat strukturer och strategier för att klara av olika situationer. Framsteg sker hela tiden och det tror jag man kan förstå om man läser mitt tidigare inlägg om kampen med att hitta rätt stratgi. Hade jag fått min ADD-diagnos tidigare är det troligt att jag fått hjälp tidigare och då kanske det hade sett annorlunda ut. Men jag var över 30 år gammal när jag fick diagnosen.

 

Det är nu jag ska rasa, för det finns något som gör mig riktigt sur. Det är när man ifrågasätter mitt sätt att planera eller genomföra mina privata förehavanden, som till exempel morgon- och kvällsrutiner eller andra personliga strukturer och strategier, som det ju är för mig. Det sätt som fungerar bäst för mig är att skapa strukturer för nästan allt (även om det betyder att jag praktisk taget måste uppfinna hjulet 10ggr om dagen). Det är liksom min personliga utarbetade metod. Vem tror man att man är när man tar sig friheten att ifrågasätta den?! Och var finns respekten i det?!

Att ge tips till någon som inte bett om dem är sällan populärt i något sammanhang, men om man kan visa på 100% välvilja kanske man kan komma undan med det. Dessutom tror jag att man behöver vara lyhörd för om man kliver någon på tårna genom att liksom tränga igenom den privata mentala sfären (om man kan kalla det så). Man behöver definitivt vara väldigt respektfull och mycket pedagogisk. Alltså är det inte många som kvalar in, ärligt talat.

Mitt raseriutbott är över. Tack för tålamodet!

Del 2: Besluta och förändra

Den här veckan fortsätter jag, som utlovat, föregående inlägg (om än en dag för sent). Jag tog ett beslut som ledde till en del förändringar. Egentligen handlade det om att ha en annan utgångspunkt än tidigare.

Till att börja med utgår jag från att jag väljer själv. Jag placerar mig i ett fack om jag vill eller så väljer jag att låta bli och det är inte upp till någon annan. Hur någon annan ser på saken får stå för den personen. Jag kan ibland välja att placera mig i ett fack enbart för min egen terapeutiska analys av mig själv, med syftet att göra en förändring eller att förstå mig själv bättre.

Så om jag har add ibland och ibland inte, är det ändå okej. Vem ska säga något annat och vad är det i så fall värt? Jag har add på heltid enligt den diagnos jag har fått. Det verkar finnas en individuell variant av hur den diagnosen ter sig för alla som får den, men den har gjort att jag får viss hjälp på universitetet.

För min personliga utveckling är det utredningen som föregick diagnosen som varit till störst hjälp. Det blev uppenbart vad som var mina styrkor respektive svagheter. Att planering, tidsuppfattning och struktur var stora svårigheter kom egentligen inte som någon överraskning. Men för mig var det nytt att det var accepterat som just en svårighet och inte bara som slöhet eller dumhet. Det ökade min egen acceptans gentemot mig själv och jag lärde mig förklara problematiken även så att andra förstod, och det var en viktig nyckel.

Sedan tror jag inte att livet plötsligt bara ser annorlunda ut. Någon gör väl förändringar, och om inte jag bemästrar dem, vem gör det då? Om inte jag gör prioriteringar i mitt liv, vem gör det då? Det gäller bara att först ha beslutat vilka prioriteringar man ska göra och hur. Jag har insett att jag måste prioritera vad jag gör med min tid. Den vill aldrig räcka till och det påverkar mig negativt då stresshantering inte är min starka sida.

Det kan vara svårt att helt undvika stress, så jag behöver ha en strategi för hur jag hanterar och undviker stress. Det är inte helt lätt att skapa sig en strategi som fungerar (läs mer här). Men att inte skynda mig rent fysiskt bara för att jag känner mig stressad, är en sådan strategi. Att tänka på en sak i taget är en strategi som för mig är svår att genomföra, men som jag jobbar på. Att inte planera in saker som inte måste tidsbestämmas, är en något bättre fungerande strategi. Ett exempel är att jag förr skrev in i kalendern vilka kompisar jag tänkte ringa, och det var oftast många samma dag. Det har jag slutat med. I stället har jag en kom-ihåg-lista med sådant som inte behöver inplaneras efter klockslag.

Jag har inte medvetet eliminerat människor i min omgivning utan anledning. Jag har bara valt att prioritera min hälsa och mina måsten: jobb, studier, familj och tid för lugn. Resultatet är att det blir färre intryck, vilket gör att mina tankar får ta plats. Den plats de egentligen vill ta. De virvlar ju runt där ändå, men är det lugnt störs de inte och hamnar inte i skym undan på grund av annat runt omkring. Då har jag en möjlighet att vandra i tankarna som är mina egna i stället för att enbart hinna reagera på de intryck som kommer utifrån. Jag hinner fundera över sådant som jag vill ta ställning till. Ibland lyckas jag få fatt i en tanke som jag annars hade uppfattat som odefinierbar stress i periferin av min tillvaro.

När jag tänker tillbaka på hur en hel del har förändrats runt omkring mig och hur jag har upplevt det, inser jag att det beror på min egen förändring. En förändring som jag själv beslutat att göra då jag valde att utgå från mig själv och inte från någon annan. Det börjar hos mig själv. Och att utgå från mig själv och ta hänsyn till andra är en bra start. Att sedan välja av vad och hur jag vill bli påverkad är en bra fortsättning.

Visst finns det omständigheter som man inte alltid rår över. Men allting är inte omständigheter, för vi gör även egna val och där ingår hur vi väljer att bemöta omständigheterna och hur vi väljer att ställa oss i förhållande till dem. Så om livets vägar beror på omständigheter har omständigheterna inte blivit något annat än dåliga ursäkter.

Oj vad kladdigt det blev

Jag skulle ha gjort min budget. Det måste man ju ha gjort när man har företag. Jag har skjutit upp det lite för länge, så det är bra att det blir av. Det är också bra att någon som kan ämnet hjälper mig att se över siffrorna.

Siffror är möjligen en aning roande när man löser sudoku, men annars är de mest jobbiga. I affären är de bara i vägen. Jag räknar men kommer aldrig fram till samma summa som det sedan står på kvittot. Skulle jag räkna mer noggrant skulle jag få spendera en hel dag i affären. Så snabba beslut som möjligt, är ett bra motto när jag ska handla, och då blir det inte så noggrant räknat innan jag når kassan.

Den enkla överslagsräkning jag försöker mig på när jag handlar matvaror är ingenting mot den budget som ska vara klar imorgon. Jag har fyllt i rutor, strukit över och fyllt i igen och givetvis har jag undvikit att använda blyertspenna. Min budget ser ut som en kladdigt ritad sänka skepp-spelplan.

Hur löser jag det?

Det gör jag inte. Min strategi är att hitta en så ”bra” förklaring som möjligt, så jag tänker ut olika uttalanden som jag eventuellt kommer att kläcka ur mig när jag väl är där.

1. Ehh… ja. Det gick så där, men du kanske förstår det här bättre än jag.
2. Jo, det var så att det var lite svårt att beräkna, så….. jag ändrade lite.
3. Egentligen skulle jag ju ha renskrivit det här, men jag tänkte att det säkert kommer att tillkomma en del justeringar. Det kanske är bäst att kladda färdigt först och renskriva sedan.
4. Oj, vad kladdigt det blev. (Gärna med extra förvånad röst och maximalt upphöjda ögonbryn).

Det är osäkert om något av de alternativen verkligen kommer att kläckas imorgon.