På skoj men ändå…

Mycket roande för mig, men kan säkert vara kul även om man inte har en diagnos.
Vad stämmer in på dig?

Många av punkterna stämmer in på mig, men särskilt punkt 22. Det blir kanske extra tydligt nu när jag pluggar flera kurser på distans.

Punkt 24 är ju en klar favorit hos mig, även om jag nog inte skulle gå ut utan byxor. Men det kanske beror på att det alltid ligger byxor lite här och där, redo att användas. 😉 Jag har ju redan avslöjat att jag ibland (vilket är ganska ofta) byter om flera gånger per dag.

Klicka på länken:29 Things Only a Person with ADHD Would Understand

Trött på att inte bli trött

Sömnbrist i sig är ingen dröm, men i kombination med ADD är det mer av en mardröm. Jag blir trött bara av att tänka på det, men tyvärr inte trött som i sömnig. Bara trött på att det är som det är.

Trött kan ju betyda flera saker. Nu är jag tillräckligt trött på mig själv, men inte tillräckligt trött på nätterna. Det var ju därför jag började i sömngruppen, fast egentligen var jag redan trött på grupper där KBT är inkluderat.

Som jag tidigare nämnt i Sömngrupp, är sömngruppen förlagd till klockan 08.00 en dag i veckan. För mig betyder det att jag måste kliva upp när jag sover som bäst. Då kan det gå som det gick i tisdags.

I tisdags ställde jag klockan på 07.05 OCH på 07.20 för att försäkra mig om att komma dit i tid. Det är möjligt att jag vaknade till ett par gånger för att stänga av störande ljud i sängen runt sjutiden. Min son gick till skolan före klockan åtta och jag vaknade för att säga ”Hej då. Ha det så bra idag”. Sedan vaknade jag igen. Då var det tyst, lugnt och så där lagom ljust för att börja vakna. Det kändes ganska bra tills jag tittade på klockan: 09.16.

INTE BRA!!

Jag insåg att den sista kvarten på dagens sömnskole-session skulle bli rejält tajt att hinna uppleva. Men räkningen som kom i brevlådan försökte få mig att tro att jag ändå hade varit där. Det blev en ganska dyr sovmorgon, som understryker min oförståelse gällande schemaläggningen av denna KBT-kurs. Vad trött jag blir.

Men mest trött blir jag på att jag inte blir trött i tid för att kunna sova när jag borde.

Vill ha mappar i hjärnan

Min hjärna är ett hus. I huset finns det rum, men det blir lätt rörigt i rummen. Just nu skulle jag behöva ha en hjärna som fungerar mer som mapparna på datorn och inte som ett hus. I mapparna är det ordning och reda.

Jag vill ofta tro att jag tränat upp min kapacitet när det gäller att hålla reda på många saker samtidigt, men det slutar alltid i besvikelse. Det handlar oftast om att jag måste hålla reda på flera saker som inte är återkommande i schemat. Jag glömmer till exempel inte bort att jag ska jobba, för det sker samma tid varje vecka.

Det mesta av mitt skolarbete har en deadline. Det som ska göras fram till en deadline är för mig som en klump. Den här klumpen ska delas upp i delar eftersom det av olika anledningar sällan fungerar att göra allt vid ett enda tillfälle. Därför behövs en planering för hur stora delarna ska vara och när de ska ligga rent schematekniskt.

Om de olika delarna ska kunna ligga samma tid varje vecka behöver de vara lika stora och ta lika lång tid. Ett sådant schema kan göra att jag får in någon form av flyt i tillvaron, som när rutiner fungerar, men schemat just nu är väldigt brokigt. Vissa dagar är det lektioner på Universitetet, andra dagar inte, vissa dagar är det mycket att göra, andra dagar inte.

Om det bara gällde skolarbetet och ingenting annat skulle det i alla fall finnas en avgränsning i röran. Men nu gäller det tre stora områden:
*skolarbetet – vilket i sig inkluderar ett flertal ämnen och moment (både mycket att läsa och söka praktikplats till exempel)
*jobbet – vilket innebär arbete både hemma och på jobbet
*och allt annat som hör vardagen till.
Det blir inte så smidigt om jag glömmer bort att handla mat och ringa viktiga samtal till exempel. (Det händer dock ibland…)

Alla dessa saker tillsammans blir till en sörja. Om jag ibland verkar förvirrad när jag skriver kan det bero på att jag faktiskt känner mig förvirrad, för det händer ganska ofta när det blir mycket att hålla reda på. Det är som om allt i huset, som är hjärnan, har hamnat huller om buller.

Och om man är förvirrad är det svårt att samtidigt vara strukturerad och koncis.

För mig blir det oftast så att den känsla som tar över genomsyrar alla delar av livet. Just nu är det förvirringen kring studierna som har  tagit över, vilket gör att hela tillvaron känns lite tilltufsad. Så när det är svårt att hitta strukturen i studierna får jag svårt att hitta någon struktur alls. Det kan bro på att studierna är det som upptar det mesta av min tid. Det kan också vara tvärt om, så att strukturen först fattas i någon annan del av livet, vilket då påverkar studierna. Hönan eller ägget…. I vilket fall som helst är det fruktansvärt opraktiskt att fungera så.

Nu är just struktur en av de saker jag är allra sämst på, det lyckades man ju konstatera i samband med diagnosen. Men att känna sig styrd av känslan ”förvirring” förbättrar ju inte det hela. Dessutom är det inte särskilt behagligt eftersom det känns som om man inte riktigt har kontrollen över sitt eget liv.

Man är ju en helhet och allt hänger ihop på något sätt, så egentligen kanske jag aldrig kommer att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Men med min (o)förmåga när det gäller struktur kanske just det inte spelar så stor roll. Det gäller att prioritera…

Energiförråd utan förråd

Tänk om jag på morgonen visste att jag hade ett visst energiförråd och sedan kunde planera dagen så att energin fördelades jämnt och räckte till allt. Vilken utopi.

En av de saker som suger mest energi är förändringar. Jag har tidigare nämnt att det finns skillnader när det gäller energiförbrukning beroende på om man har ADHD eller inte. Det kan du läsa här.

När något annat än det vanliga inträffar går det åt mer energi, men jag märker det oftast inte förrän efteråt. Om jag har haft en dag med många aktiviteter som inte ingår i vardagen är kvällen i stort sett en plåga, då ska jag slappna av och återhämta mig. Det innefattar oftast värk i kroppen, tårar och en känsla av att huvudet är totalt tomt. Det känns som jag har tappat bort mig själv och att det är min tomma kropp som sitter apatisk i soffan, viket gör att det nästan är omöjligt att utföra någonting alls.

Det är som om min energi inte har något förråd, utan bara svävar fritt och påverkas av precis allting. Det som finns i ett förråd finns kvar om man inte medvetet släpper ut det, men det som svävar fritt kan gnuggas bort eller dunsta. För mig känns det även som om jag inte kan påverka hur mycket energi som ska användas åt gången, utan det är något som sker automatiskt.

Att en lördag eller söndag i kalendern är tom betyder att det blir en lugn dag hemma. Det är önskvärt att det finns en tom lördag eller söndag per vecka, eftersom de andra dagarna är ganska hektiska. Om någon ringer och spontant vill ses en sådan dag blir jag jätteglad, men redan innan jag har lagt på luren är det något i mig som går på högvarv. Dels försöker hjärnan hitta den smidigaste lösningen på att få mötet att bli av på avtalad tid, dessutom börjar kroppen fysiskt förbereda sig för stress. Det är som om kroppen och hjärnan tillsammans samarbetar för att hitta den bästa flyktvägen ur en knipa, vilket leder till lätt förvirrig och förhöjd puls.  Varför göra en flyktplan när jag inte ska fly?

De saker som händer utan att man planerat dem kan vara saker som att råka träffa någon man känner i affären eller bli sittandes i en bilkö. Sådant gör att det går åt mycket extra energi. Att handla är energikrävande i sig för att man ska hålla reda på saker och priser och helst inte glömma något.  När man kör bil behöver man hålla koncentrationen på en viss nivå hela tiden och att koncentrera sig längre än planerat gör att det går åt mer energi.

Jag försöker planera min dag utifrån vad jag måste göra men även utifrån vad jag hinner och orkar. Min insikt är att jag behöver planera på ett sätt som ger utrymme för den oplanerade typen av energiförbrukning. Jag tycker det är svårt för att det är möjligt att planera in något på en tom timme i kalendern. Bara för att det är möjligt att med pennan skriva dit något betyder inte det att min energi kommer att räcka till det. Det är en balansgång jag ännu inte har fått kläm på, men jag hoppa att övning ger färdighet även på detta område.

Stöd eller fusk

Jag har förstått att det är många som känner igen sig i vissa delar av det som hör till diagnosen ADD/ADHD. Det kan ju vara positivt på det sättet att det då finns en förståelse för hur det är att ha den diagnosen. Men på ett annat sätt kan det skapa misstro till diagnosens existens. Det gäller kanske främst när man pratar om de delar som upplevs som ganska alldagliga. Då kan det framstå som om man gör en höna av en fjäder, som om man gör ett stort problem av något alla känner igen. Skillnaden ligger oftast i graden av hur problematiskt det är och upplevs men det glöms lätt bort.

För mig finns det två positiva saker med diagnosen. Det ena är att jag förstår mig själv lite bättre och kan urskilja hur jag ska ta mig an somliga svårigheter. Det andra är den hjälp jag får nu när jag studerar. Jag får bland annat något som kallas för anteckningsstöd. Det betyder att jag slipper anteckna under föreläsningarna samtidigt som jag lyssnar, vilket gör att jag faktiskt kan koncentrera mig på vad föreläsaren säger. Jag har alltså en person som antecknar åt mig.

Om jag ska anteckna och lyssna samtidigt slutar det alltid med att jag har oläsliga anteckningar och ändå inte har hört vad som sagts. Det blir på något sätt för lite uppmärksamhet till både lyssnandet och antecknandet. Det är dessutom en ganska panikartad känsla att skriva så pennan glöder samtidigt som man märker att föreläsarens röst försvinner bort i periferin. Man koncentrerar sig då på att lyssna istället för att titta på vad pennan gör, och sedan ser det ut som påhittad stenografi i anteckningsblocket.

Det finns en mängd olika sätt att få hjälp på för de som studerar med någon form av funktionshinder, oavsett om det gäller fysiskt eller neurologiskt, beroende på vad man har för behov. Förutom anteckningsstöd får jag även en mentor som hjälper mig att se över planeringen. Det är till stor hjälp då planeringen annars äter upp det mesta av tiden för egenstudier.

Jag fick en gång höra att det var fusk. Jag undrade då om det vore mer rättvist att jag skulle ha sämre chanser som student på grund av min ADHD. Nej, personen i fråga tyckte att man gjorde mig en björntjänst eftersom mina problem skulle kvarstå även efter studietiden.

1. Jag kommer inte att plugga hela livet. Att jobba och studera är två olika sysslor. Det vore väldigt olyckligt om jag valde ett jobb som är precis som att studera.
2. Det finns en tanke med att gå i en ADHD-grupp. Man lär sig strategier för att leva med diagnosen på ett så smidigt sätt som möjligt.
3. Det finns en anledning till att dessa möjligheter finns på Universitetet. Man har ju insett något viktigt. En döv person får teckentolkning, men det är varken fusk eller björntjänst.

Om jag hade valt att plugga till neurolog eller neuropsykolog, hade jag säkert kunnat besvara frågor och tillrättavisa kommentarer bättre. Men jag pluggar till kommunikatör och råkar bara vara en vuxen person som har ADD/ADHD. Jag vet ju hur det känns att ha diagnosen och därför kan jag ibland veta att en kommentar är felaktig. Det kan ändå vara svårt att beskriva exakt på vilket sätt. Att beskriva hur det känns för mig blir inte tillräckligt objektivt och räcker sällan som aha-upplevelse för någon annan. Därför har jag valt ett antal länkar (till vänster) som hjälper mig att beskriva och förtydliga vad ADHD är och hur det känns.

Täta moln eller huller om buller

Jag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

ADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

Det är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

Och så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!