Kan du prata om känslor?

Många har fått diagnosen ADHD/ADD. Men har alla fått den hjälp de behöver eller består hjälpen av medicin? Jag fick gå i en ADHD-grupp efter att jag fått diagnosen. Det var delvis hjälpsamt, men delvis kändes det som onödigt spenderad tid. Det är så klart min högst subjektiva åsikt och jag har skrivit en del om det tidigare, bland annat här.

Innan jag fick min diagnos gick jag i terapi. Men innan den kunde påbörjas skulle jag först få två bedömningssamtal med en psykolog. Bedömningssamtalen var psykiatrins sätt att bedöma huruvida jag behövde någon terapi eller ej. Jag minns inte så mycket av samtalen, men jag minns att jag uppfattade psykologen som stel men samtidigt korrekt.

smileys

Under det andra samtalet berättade jag om någon specifik händelse och hon frågade hur det kändes. Jag förklarade så uttömmande jag kunde, för jag ville att hon skulle förstå. Det tog flera minuter och när jag var klar frågade jag om hon förstod. ”Nej”, svarade hon kort. I slutet på det samtalet uttryckte hon: ”Det är självklart att du ska gå i terapi. Du kan ju inte prata om känslor”. Jag blev både lättad, förnärmad och paff. Spontant ville jag säga att jag visst kunde prata om känslor, men tanken hann inte nå munnen förrän jag insåg att det faktiskt låg något i det hon sade.

Att kunna hantera och prata om känslor kanske inte är så ovanligt som man kan tro. Det kan hända att många med ADHD/ADD behöver få bättre hjälp med det. I alla fall verkar det så när man läser det här. Mycket intressant läsning.

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Lite nytt

Utseendet har ändrats lite, som du kanske märker. Jag tyckte det var på tiden helt enkelt.

Dessutom har jag lagt till en ny länk. Det var länge sedan, men alla länkar är inte tillräckligt bra för att ligga i länklistan. I det här fallet var det en intressant artikel som ledde mig till en intressant webbsida. Jag har ännu inte hunnit utforska webbsidan så mycket, men tänkte att den nog kan vara intressant för många.

I länklistan (som finns i högerspalten på bloggen) heter länken: Neuropsykiatri  fokus.
Klicka på länken nedan för att läsa artikeln.

Här är artikeln

Artikel ur DN

En artikel som handlar om någon som har ADD/ADHD. Intressant. Som vanligt vill jag hitta alla likheter och olikheter. När jag har gjort det glömmer jag bort vad jag har läst. läsande smiley

 

Det är alltså ingen idé att jag försöker återge innehållet. Jag kan konstatera att jag hittade fler olikheter än likheter för min del, men artikeln var intressant.

Läs artikeln

Jag kanske är periodare

Lotta på BråkmakargatanNu känner jag mig lite sur, sådär som Lotta på Bråkmakargatan. Jag vill kunna välja själv när jag ska vara koncentrerad och fokuserad. Jag vill kunna välja själv när jag ska ta in information eller när den ska gå mig förbi.

Men det känns inte som jag får välja någonting själv. Så vem gör det åt mig? Ingen aning. Det liksom sköter sig själv, om än väldigt dåligt. Varje gång jag försöker ta kommandot så blir jag utmattad, ibland så mycket att jag somnar. Energiförrådet räcker inte alltid. (Läs mer om det här.)

Totalt värdelöst. Kanske bättre att ”go with the flow”, tänker jag.

Men när jag gör det får jag ingenting viktigt gjort, som studier, mat, sömn, städning mm. Tiden går åt fastän inget blir gjort. Jag vet hur jag är men förstår ändå inte mig själv. En enorm frustration pockar på.

SKA DET VARA SÅ HIMLA SVÅRT ATT SÄTTA IGÅNG?!
Tänk om jag kunde sparka lite på mig själv också…

Till min son säger jag ”Nu är det dags att göra läxorna” och så hjälper jag honom att komma igång och att bli klar. Om jag kan hjälper jag honom med innehållet också, annars sitter jag där som en mindre funktionell support. Sedan, när det är dags för mig att göra mina läxor, är det som om hela tillvaron förvandlas till ett vakuum.

Det råder total tomhet och fullständig tystnad. Tid och rum varken syns eller finns.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att stirra ut i tomma intet. I samma stund som jag upptäcker att det är det jag gör kommer ljudet successivt tillbaka, som om volymen har varit på noll. Jag undrar så klart var i hela friden jag har varit och varför hjärnan inte fick följa med.

I det ögonblicket inser jag att jag har spillt tid av mitt liv, genom att mentalt inte vara någonstans alls medan tiden rusat fram som vanligt. Jag vill inte vara bitter, så jag nöjer mig med att vara ordentligt besviken.

LetaihuvudI kontrast till detta går hjärnan på högvarv när jag ska sova. Då är det som om jag hade använt propplösare i skallen. Tankarna virvlar runt utan avbrott och jag hinner inte med att få fatt på mer än en halv åt gången. Sömnen lyser med sin frånvaro medan jag löser både mina och andras problem, kommer ihåg roliga och sorgliga händelser och upptäcker nya saker att grubbla på.

Periodare. Kan man vara AD(H)D-periodare? Ibland lite hyperaktiv och ibland lite passiv.

Om man kan det så är jag nog det, för så här av eller på är jag inte alltid. Jag kan ju ha perioder när saker och ting flyter på lite smidigare och jag hinner uppfatta vad jag tänker.  Men i den period som pågår nu har jag mycket mer H än annars. H som i hyperaktiv.  Egentligen har jag ju diagnosen ADD, men nu känns det mer som jag har ADHD.

Det märker jag för att jag har svårt att sitta stilla när jag lyssnar på någon som pratar en längre stund, även om jag tycker att det är intressant. Annars brukar jag somna när jag ska sitta stilla och lyssna, men inte nu. Nu vill jag i stället resa mig upp och hoppa runt. Jag kanaliserar rastlösheten ner till foten och då blir det bättre. Det är som att jag distraherar mig själv och därför kan koncentrera mig bättre på att ta in information. Så när jag vickar på foten och funderar på allt och inget kan jag sitta ner och lyssna utan att hoppa runt och störa de andra som också lyssnar.

Det är bra konstigt. ADD igår, ADHD idag och imorgon kanske jag inte har någon särskild diagnos.