Exempel på hur det kan vara att ha ADD

Jag läste en intressant artikel om en 13-åring med ADD. Det var intressant, trots ett par skrivfel 🤓. 

Jag förvånas över att skolan har svårt att hantera elever som har ADD, eftersom det finns många med den problematiken. 

Länk till artikeln: När motorn saknas – Om ADD

Annonser

Vem ska jobba egentligen?

Måste tyvärr rasa och gnälla lite (eller mycket):

Varför har så många företag svårt att benämna vad de egentligen söker? Somliga skriver kommunikatör, men menar egentligen säljare. Andra skriver administratör, men menar egentligen kommunikatör. Och så här håller det på till leda!

Dessutom verkar det vara svårt att beskriva vad man är ute efter. Det ska vara t.ex. en kommunikatör som behärskar ett antal specifika program som kan användas på en dator. Givetvis program som ingen utbildning lär ut. Dessutom söker man någon som har minst tre års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter, förutom en specifik utbildning även om andra utbildningar också skulle kunna fungera. Helst ska personen dessutom fungera bra i vilken arbetsmiljö som helst, vara stresstålig, proffsig, social, strukturerad, pedagogisk, ha chefsegenskaper och samtidigt vara en bra lagspelare, vara glad och ambitiös… Listan kan göras lång. Den är tyvärr lika löjlig som många jobbannonser.

Det enda som gör att någon som inte uppfyller kriterierna, till punkt och pricka, skulle få chansen att visa sina kunskaper är om personen är under utbildning. Då kan det heta praktik. Eller om personen på annat sätt inte kostar något. Helst ska personen dessutom vara ung, typ högst 25, men ändå gärna specialist. Generellt verkar man inte vara intresserad av annat.

rityta-1

Att ens knysta om ADD kommer inte på fråga, för jag tror inte det skulle hjälpa det minsta.

Summan av kardemumman är att om man snart är 40, har två utbildningar, lång arbetslivserfarenhet från ett flertal yrken och jobbar deltid – då ska man inte få chans att byta bransch så att man kan gå runt ekonomiskt.

Och fy skam om man skulle våga kalla sig arbetslös! Då kan Arbetsförmedlingen sätta ner foten, simultant med att informativt beklaga att man är en sådan som faller mellan stolarna. Då har jag ändå gått via min handläggares chef för att på nåder bli beviljad en praktikperiod på två månader. Jag jublar, men väldigt kort. För det ger mig något som jag inte vill släppa taget om, men ändå inte lyckas leva på.

Så jag fortsätter jobba deltid med det som gör att min kropp snart är som en 80-årings. Då hjälper tyvärr inte passion och lång erfarenhet. Dansare går i pension vid 40, men som pedagog ska man visst hålla till 65 trots samma fysiska slitage (om inte värre). Jag vill inte heller släppa taget om min praktikplats, Tidningen Gränslöst, efter praktikperioden. Det är faktiskt en ljuspunkt som låter mig visa att jag kan något utöver dansen.

Många verkar tro att åldern betyder att man inte kan utvecklas. Dumheter. Låt mig få bevisa motsatsen! Jag satt inte och pillade mig i naveln under mina år på universitetet.

Nu har jag nästan gnällt färdigt. Jag återgår till mitt CV som hela världen snart har läst, men ändå skiter i.

Skedteorin

Jag blev tipsad om att läsa den länk som jag delar nedanför. Skedteorin handlar om hur mycket energi vi har och klarar att göra av med. Vi är olika och alla har olika stor mängd energi per dag. Därför ser det olika ut när det gäller hur vi behöver göra, för att hushålla med vår individuella energimängd.

Tack för lästipset, som ger en väldigt tydlig beskrivning av skedteorin. Den kan stämma in på många med ADD, och påminner om det jag tidigare har försökt förklara.

Läs om skedteorin.

2 tips till lyckad förändring

Ja, nu var det länge sedan. Det har hänt mycket och jag har länge funderat på hur jag ska beskriva hur jag upplever förändringar. Jag kom aldrig fram till något bra, så tiden har gått och gått….. Nu får det bli som det blir.

Jag har tidigare skrivit om att besluta och förändra, men det finns en väsentlig skillnad i att uppleva kontroll eller inte. Att besluta mig för att förändra något och att sedan själv få bestämma hur och i vilken takt är inte detsamma som att gå med på att ingå i en förändring. Att ingå i en förändring ger mig inte nödvändigtvis någon kontroll eller beslutsrätt över hur och när förändringen ska ske.

Förändring kan var både bra och kul, men  fortfarande ge känslan av förlorad kontroll på grund av att jag ensam inte kan styra hur och när förändringen ska ske. Det blir lätt en konstig krasch mellan en positiv förändring och en känsla av förvirring.

På ungefär två år har några stora förändringar fått ta plats i mitt liv.

  • Jag har tagit min universitetsexamen
  • Jag har förlovat mig, blivit sambo och gift mig
  • Jag har sagt upp mig och bytt arbetsplats

Alla dessa förändringar har olika innebörd och påverkar tillvaron på olika sätt. Jag har själv valt att ingå i dessa förändringar, men det betyder inte att jag ensam kan ta kommandot över hur och när allt ska ske. Detta är enbart förändringar som jag är glad och stolt över! Ändå blir det en sådan där krasch mellan positiv förändring och en känsla av förvirring, vilket är väldigt energikrävande. Tack och lov är det värt varenda sekund!

Tips för den som har möjlighet:

  • Välj vilka förändringar du vill lägga energi på.
  • Se till att ge varje förändring tid innan du påbörjar nästa.

 

Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.