Fullt på insidan

tankebubblaTankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

gustaf förvirradNär man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

En mystisk simultanförmåga

Vissa dagar är det som om jag inte har tillgång till allt som rör sig i mitt eget huvud och det är enormt påfrestande. (Jag har nämnt det förut).

Jag har på något sätt en övergripande bild, men så fort en tanke tar överhanden kan inte de övriga tankarna få det utrymme de behöver. Det leder till att jag inte heller kan koncentrera mig på något annat än den där enda tanken.

Om den där enda tanken, som tar överhanden, hade att göra med sådant jag behöver lägga tid på hade det varit ypperligt, men så är det inte alltid. Ibland kan tanken som tar över vara ovidkommande. Hur som helst är huvudet fullt.

Ibland är det inte en tanke som tar över, utan tomhet. Då är det svårt att vara produktiv. Ofta hänger det ihop med trötthet, då det känns som jag inte orkar något annat än att sova. Jag är som i ett töcken även fast jag är vaken, så att sova borde vara den bästa medicinen. Hur som helst är huvudet tomt.

Egentligen borde det vara en omöjlighet för dessa olika tillstånd att infinna sig samtidigt, men där verkar det finnas någon mystisk simultanförmåga. Det framkallar en känsla av att jag existerar i en parallell eller overklig värld, fast inte på ett fysiskt sätt. Det resulterar i känslan att ingen annan än jag tänker på mitt sätt och därför kan ingen annan heller förstå mig.

Detta är svårt att förklara eftersom det är något jag känner på insidan, så jag upplever ibland att jag är ensam. Inte för att jag inte har sällskap, utan för att jag inte lyckas dela det som inuti mig tar så stort utrymme. Det är mycket frustrerande och väldigt rörigt, ungefär som när jag beskrev att jag ville ha mappar i hjärnan. I bästa fall kan det inlägget fungera kompletterande till det här inlägget.

På skoj men ändå…

Mycket roande för mig, men kan säkert vara kul även om man inte har en diagnos.
Vad stämmer in på dig?

Många av punkterna stämmer in på mig, men särskilt punkt 22. Det blir kanske extra tydligt nu när jag pluggar flera kurser på distans.

Punkt 24 är ju en klar favorit hos mig, även om jag nog inte skulle gå ut utan byxor. Men det kanske beror på att det alltid ligger byxor lite här och där, redo att användas. 😉 Jag har ju redan avslöjat att jag ibland (vilket är ganska ofta) byter om flera gånger per dag.

Klicka på länken:29 Things Only a Person with ADHD Would Understand

Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

tankebubbla

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

väckarklockaMorgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

  1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
  2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
  3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
  4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
  5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
  6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
  7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
  8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
  9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

springerJag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Vill ha mappar i hjärnan

stökigt

Min hjärna är ett hus. I huset finns det rum, men det blir lätt rörigt i rummen. Just nu skulle jag behöva ha en hjärna som fungerar mer som mapparna på datorn och inte som ett hus. I mapparna är det ordning och reda.

Jag vill ofta tro att jag tränat upp min kapacitet när det gäller att hålla reda på många saker samtidigt, men det slutar alltid i besvikelse. Det handlar oftast om att jag måste hålla reda på flera saker som inte är återkommande i schemat. Jag glömmer till exempel inte bort att jag ska jobba, för det sker samma tid varje vecka.

Det mesta av mitt skolarbete har en deadline. Det som ska göras fram till en deadline är för mig som en klump. Den här klumpen ska delas upp i delar eftersom det av olika anledningar sällan fungerar att göra allt vid ett enda tillfälle. Därför behövs en planering för hur stora delarna ska vara och när de ska ligga rent schematekniskt.

Om de olika delarna ska kunna ligga samma tid varje vecka behöver de vara lika stora och ta lika lång tid. Ett sådant schema kan göra att jag får in någon form av flyt i tillvaron, som när rutiner fungerar, men schemat just nu är väldigt brokigt. Vissa dagar är det lektioner på Universitetet, andra dagar inte, vissa dagar är det mycket att göra, andra dagar inte.

Om det bara gällde skolarbetet och ingenting annat skulle det i alla fall finnas en avgränsning i röran. Men nu gäller det tre stora områden:
*skolarbetet – vilket i sig inkluderar ett flertal ämnen och moment (både mycket att läsa och söka praktikplats till exempel)
*jobbet – vilket innebär arbete både hemma och på jobbet
*och allt annat som hör vardagen till.
Det blir inte så smidigt om jag glömmer bort att handla mat och ringa viktiga samtal till exempel. (Det händer dock ibland…)

gustaf förvirrad

Alla dessa saker tillsammans blir till en sörja. Om jag ibland verkar förvirrad när jag skriver kan det bero på att jag faktiskt känner mig förvirrad, för det händer ganska ofta när det blir mycket att hålla reda på. Det är som om allt i huset, som är hjärnan, har hamnat huller om buller.

Och om man är förvirrad är det svårt att samtidigt vara strukturerad och koncis.

För mig blir det oftast så att den känsla som tar över genomsyrar alla delar av livet. Just nu är det förvirringen kring studierna som har  tagit över, vilket gör att hela tillvaron känns lite tilltufsad. Så när det är svårt att hitta strukturen i studierna får jag svårt att hitta någon struktur alls. Det kan bro på att studierna är det som upptar det mesta av min tid. Det kan också vara tvärt om, så att strukturen först fattas i någon annan del av livet, vilket då påverkar studierna. Hönan eller ägget…. I vilket fall som helst är det fruktansvärt opraktiskt att fungera så.

Gustaf organiserar

Nu är just struktur en av de saker jag är allra sämst på, det lyckades man ju konstatera i samband med diagnosen. Men att känna sig styrd av känslan ”förvirring” förbättrar ju inte det hela. Dessutom är det inte särskilt behagligt eftersom det känns som om man inte riktigt har kontrollen över sitt eget liv.

Man är ju en helhet och allt hänger ihop på något sätt, så egentligen kanske jag aldrig kommer att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Men med min (o)förmåga när det gäller struktur kanske just det inte spelar så stor roll. Det gäller att prioritera…

Täta moln eller huller om buller

sova gafieldJag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

himmel naturADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

angestangestDet är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

stökigtOch så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.