Diskriminering inte acceptabelt

Ny länk är tillagd i länklistan, läs den gärna. Följande citat är hämtat därifrån. Jag tycker hela citatet är viktigt, men jag lade speciellt märke till den sista meningen.

Positiva sidor

I dagens komplicerade samhälle kan funktionshindret adhd/add bli ett handikapp. I miljöer där det behövs kreativa idésprutor, handlingsmänniskor och nytänkare kan funktionshindret bli en styrka. Det är av vikt att man får kunskap om det egna funktionshindret och tar hänsyn till det vid studie- och yrkesval.” (http://www.lul.se/sv)

Sedan jag fick diagnosen ADD har jag fått mycket kunskap om den. Jag har definitivt tagit hänsyn till det vid studie- och yrkesval. Men när det gäller studier krävs det ofta att även skolan är förstående och bistår med stöd för att det ska fungera.

Stockholms universitet har en så kallad överkucku. Titeln är prefekt och namnet är Gunlög, när det gäller den institution där jag studerar. Ja, där jag hoppade av mina studier och nu hoppar på igen.

Min åsikt var att universitetet bar ansvaret till att jag inte kunde ta min examen som planerat, på grund av att de inte kunde erbjuda en komplett utbildning. Jag tyckte att informationen borde ha varit bättre, så att man kunde förstå vad man gav sig in på (en 3-årig utbildning utan säker examen även om man följer studieplanen). Konstigt att det är upp till studenterna att plocka ihop kurser när man går en utbildning, tyckte jag. Det borde man få tillräcklig hjälp med. Hon tyckte att jag hade fel och att jag dessutom hade fått mer information och hjälp än de andra.

STOPP ETT TAG!

Jag tror Gunlög hade behövt inse värdet av att vara förstående. Hon hade nog behövt mer kunskap också. Jag tror nämligen att hon syftade på det stöd jag fått på grund av min påvisade ADD. Vad skulle hon annars mena?!  Men oavsett vad hon menade kommer jag aldrig att glömma med vilken ton hon sade det. Det fanns en underton av förakt som inte gick att undgå. Om det var på grund av att hon kände sig anklagad av mig eller något annat spelar ingen roll.

Samtidigt som jag får stöd från institutionen eftersom jag har en diagnos, talar den som sitter högst upp i samma institution till mig med en underton av förakt. Varför? För att hon uppfattar mig som mindre smart på grund av diagnosen? Det ger dubbla budskap och det rimmar illa.

Jag önskar att jag kunde låta det rinna av mig som vatten på en gås, men jag kan inte. Och vem skulle det hjälpa? Är det rätt syn att ha för en person på den posten? Det tycker inte jag. På något vis tar det henne bara ett steg närmare diskriminering, vilket är mer värt att förakta än att någon får legitimt stöd som student.

 

Kreativitet vs Examen

I djungeln av kurser letar jag efter det jag ser fram emot att få lägga tid på.

Efter att utbildningen ”Arbetslivskommunikation” visat sig från sin sämsta sida har jag valt att satsa på webbdesign istället. Att studera enligt de metoder man lär sig på Universitetet känns inte särskilt aktuella, då jag inte lyckas komma in på de kurser jag helst vill gå. Det har inget med behörighet att göra. Jag är behörig till kurserna, men jag hamnar ändå långt ner på listan för reserver.

Dessutom vill jag kunna välja själv hur jag formar mina texter, men på Universitetet får man inte göra det. Speciellt inte om man vill ha en examen. Då är det akademiskt skrivande som gäller och jag ser inget kreativt i det.  Eftersom jag brinner för att få vara kreativ, så får den där examen vänta. Om den blir av eller ej får tiden utvisa.

Det krävs egentligen bara 30 högskolepoäng i svenska för att jag ska få en examen, men om jag känner mig själv rätt är det tveksamt att jag skulle klara av att genomlida de 30 poängen. Det låter kanske konstigt. Men jag vill själv välja ämnet för mitt examensarbete, och det skulle jag inte få göra. Dessutom vill jag skriva det på mitt eget sätt, vilket jag inte heller skulle få göra. Så hur konstigt det än låter, är det anledningarna till att examensarbetet inte känns relevant just nu.

kreativ

Om jag blir tvungen att göra något som enligt mig dödar min kreativitet, har jag enormt svårt att göra det bra. Och om jag inte kan göra det bra, låter jag hellre bli helt och hållet.

Nu har jag insett att det finns andra kurser än de som man söker via ”antagningen.se”.  Det verkar som de här andra kurserna är mer givande och mer effektiva. Med andra ord, mindre fluff bara för syns skull . Det gillar jag 🙂 Då har jag chansen att på ett konkret sätt lära mig det jag verkligen vill, utan att spilla tid. Det känns relevant eftersom jag kommer att jobba efter jul, och då måste jag kombinera jobbet och kurserna. Även om det blir mycket att stå i får jag ju göra det som ger mig mest. Jag får vara kreativ.

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

tidNu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

pengMen hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!

Nära att hoppa av

framåtDen här höstterminen har liksom startat utan mig, men det tar sig nog snart. Jag måste ju hoppas det om jag ska kunna ta mig framåt…. Jag har nu påbörjat sista året på min utbildning, men det var inte självklart.

Vi hade valet att göra nio veckor praktik eller att välja breddningsstudier i stället. Med tanke på att det började kännas tungt att sitta med näsan i böckerna mestadels av tiden, ville jag helst göra praktik.

Att få en praktikplats borde inte vara omöjligt, men det var det. I ungefär samma veva som terminen skulle komma i gång, stod det klart att min sista chans till praktik gick åt skogen. Jag hade så klart sökt kurser i fall att just detta skulle inträffa.

Jag behövde tre kurser för att täcka upp den tänkta praktiken. Men av någon anledning hade jag bara kommit in på två, fastän jag hade sökt betydligt fler kurser. Så när terminen startade saknades det fortfarande en kurs, alltså 7,5 högskolepoäng.

Förutom detta strul hade jag upptäckt att det ju fanns yrkesutbildningar som intresserade mig betydligt mer. Med tanke på mina lån hos CSN skulle det vara bättre att hoppa på en sådan utbildning i stället för att avsluta den nuvarande.

floppEtt stort problem för mig är att jag fortfarande inte vet vad jag blir efter avslutad utbildning. Jag har frågat de som borde veta, på Universitetet, men de kan inte heller svara. Hoppla! Så efter tre år på Universitetet så blir jag…. INGENTING. Vilken utomordentlig flopp!

Jag tänkte lösa problemet med att söka en YH-utbildning, men det blev krångligt eftersom terminen redan hade startat. Det andra alternativet var att avbryta min tjänstledighet. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ då jag inte kunde få reda på blivande schema i förväg.

Så slutligen blev det inga ändrade planer. Jag har sökt ett antal kurser i hopp om att bli antagen på någon av dem, så att jag får ihop de där 7,5 poängen.

De två kurser som hittills har startat är på distans, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag slipper passa tider. Dåligt för att det kräver enorm självdisciplin, och det är inte min starka sida.

Mycket fokus och välstrukturerad tid behövs nu.

Sommarlov till slut

Äntligen är sommaren här, och jag menar inte vädret den här gången Jag menar att stressen har lagt sig och att Universitetets termin äntligen är över. Jag fick tillåtelse att lämna in mina två sista uppsatser senare, vilket var bra, annars hade jag inte hunnit med halva terminens slutarbeten.

Jag skrev två uppsatser i rad. Jag kände mig alldeles tom efteråt, men ändå lättad. Det tog ett tag innan jag hade fattat på riktigt – med hela kroppen – att jag faktiskt kunde andas ut och ta det lugnt. Att jag med gott samvete kunde fokusera på att ha sommarlov och välja hur jag vill spendera min tid.

sommarlov1

Jag får själv välja hur jag vill att bokstäverna ska hamna på pappret utan att referera till någon annans text. Vilken underbar känsla! Att inte behöva passa några tider känns overkligt. Jag behöver inte vakna och tänka: ”För tidigt för mig, men för sent ändå.” Det är plötsligt legitimt att ta sovmorgon utan att behöva skynda iväg, glömma hälften och ändå vara en halvtimme försenad. Det är en obeskrivlig lättnad.

Det dåliga samvetet har legat som en dimma över tillvaron hela terminen. Det tar på krafterna att aldrig komma i tid fastän man försöker, och att knappt kunna hålla reda på vilken läxa som är vilken fastän man både måste och borde ha det klart för sig. Nej, nu ska det bli skönt med lugn och ro.

När jag var barn betydde sommarlovet så mycket. Det var som om tempot kom ner till min nivå, där det var fullgott nog att bara vara. Den här terminen har jag stressat så mycket att jag behöver en lugn sommar för att hinna ifatt mig själv. Och det går bäst om jag får ta det lugnt och bara vara. Ja, nu ska det verkligen bli skönt med lugn och ro 🙂

det SKA gå

Jag borde nog vara stolt över mig själv, för efter den här sommaren är det bara ett år kvar på utbildningen. Aldrig någonsin har jag fullföljt de utbildningar jag påbörjat. Jag har inte ens kommit halvvägs tidigare, utan slutat efter ett år. Jag vill minnas att det har varit så ända sedan gymnasiet började, vilket gjorde att min gymnasietid var ett enda hattande. Tydligen är det här ett vanligt fenomen för de med AD(H)D, och fördelen med den vetskapen är helt enkelt att man inte behöver skuldbelägga sig själv.

När den här terminen är slut har jag genomgått två av mina tre år på den här utbildningen. Det är rekord för mig. Men jag tror inte jag hade klarat det utan den hjälp och det stöd som Stockholms universitet ger mig på grund av min diagnos.  Jag har tidigare nämnt vilken hjälp jag får. Det kan du läsa här: Skrivhjälp kan vara nyckeln.

Två saker:

  1. Jag inte hade fått någon diagnos innan jag påbörjade min nuvarande utbildning.
  2. Den hjälp jag får nu har jag inte fått under mina tidigare försök till utbildning.

Med tanke på dessa två saker, är det för mig självklart att det är på grund av min AD(H)D som jag inte tidigare lyckats utbilda mig längre än ett år. Nu är jag fast besluten om att klara hela utbildningen. Dels för att det behövs utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men även för att jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt kan.

Nu har det dessutom gått inflation i min vilja att lära mig nya saker. Helt plötsligt vill jag kunna enormt mycket mer än det som ingår i min utbildning, men för att lära mig det skulle jag behöva genomgå ytterligare två utbildningar. Det är inte möjligt på grund av flera orsaker, så nu försöker jag i stället hitta alternativa vägar. Även här vill jag bevisa för mig själv att jag kan. För varför skulle jag inte kunna lära mig allt jag vill?

det ska gå

Jag vägrar att ge upp, nu när jag kommit så här långt.

Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Skrivhjälp kan vara nyckeln

noter med textJa, så är det om du frågar mig 🙂

Det blir förvisso svårt att efterleva när dygnets 24 timmar inte ens räcker till att hinna fånga upp vad man själv tänker. Det blir ännu lite knivigare när man ska prestera något också. Just nu är det en till uppsats som på något sätt ska födas fram. Igen.

Att prestera kan gå bra när det känns som jag har målet i sikte, oavsett om det gäller fysisk prestation eller att få fram skrivet material, annars känns det ungefär som att vara jagad i skogen. Man har sprungit vilse i rena förskräckelsen och man vet inte hur länge man kommer att behöva fortsätta.

Att springa i skogen kan annars vara en behaglig upplevelse, om springandet i stället är en planerad motionsrunda. Då kan man till och med vilja pressa sig själv lite hårdare med jämna mellanrum för att öka sin kondition. Att vara jagad i skogen ökar kanske inte konditionen, om det inte sker regelbundet förstås. Inget jag eftersträvar i alla fall.

Jag har svårare att prestera när jag känner mig jagad än när jag känner att jag medvetet lägger ribban lite högt för att sporra mig själv. På Universitetet är det tveksamt om de har förstått skillnaden. Mycket tveksamt.

Den enda gången jag fått bra betyg på en uppsats var när jag fick skriva på mitt eget sätt, vilket var på högstadiet. Ja, det är mycket länge sedan och visst borde jag ha utvecklats. Jag har utvecklats, men nog inte så mycket som Universitetet vill. Jag tror det beror på att de vill att jag ska skriva uppsatsen på deras sätt och helst med deras ord.

Nej, Universitetet är inte en enda specifik person, men innefattar här ett antal personer som alla ramlar runt under samma regler utan att förstå att de kan tillämpas och individualiseras samtidigt. Enligt mig kan det ju finnas flera vägar till samma mål, men på Universitetet verkar man tro något annat. Jag ser det som brist på kreativitet.

Därför har jag skaffat mig skrivhjälp. Det gäller att utnyttja diagnosen till fullo när jag har möjligheten. Eller? Jag skulle nästan vilja kalla det för att vara streetsmart, att skaffa hjälp vid behov. Jag ljög, det var inte min förtjänst. Samma fantastiska dam som ser till att jag får mentor, anteckningsstöd och får skriva tentamen enskilt har nu sett till att jag får skrivhjälp. Men det skedde i samråd 🙂

Hur som helst… Mitt behov ligger i att räkna ut vad någon inte avslöjar att de vill. I det här fallet är det Universitetet jag syftar på. Uppsatsen ska skrivas enligt en mall. Det har jag förstått – SÅ dum är jag inte. Men en mall går inte att kopiera, för då blir det en tom ram, man måste fylla den med innehåll. Om det finns mindre små ramar inuti de större bör man kanske avslöja dem. Men om man är Universitetet gör man inte det, för då njuter man av att se studenter lida i sökandet efter dessa.

hänga gubbeDet liknar mer och mer ”hänga gubbe”. Det gäller att komma på det rätta ordet. Det vill säga det enda sättet som Universitetet vill att en uppsats ska vara skriven på. Jag liknar det vid att bli ombedd att gå igenom en låst dörr utan att först få nyckeln. En mycket smärtsam procedur om den ens lyckas.

Dörr skrivhj.Skrivhjälpen ska alltså agera nyckeln till dörren i mitt fall. Kan hända blir det en riktigt bra uppsats till slut.

Från studier till dum

uggla1.Studier 2.För lite social aktivitet 3.Dum

Kan man bli dum av att socialisera för lite? Jag tror det skulle kunna inträffa och det känns som jag är på god väg att hamna där.

Att sitta och hetsplugga inför den kommande tentan gör inte att jag känner mig ett dugg smart. Snarare tvärt om. Det känns som om jag gradvis degraderar i smarthet, på grund av att jag inte har tid att socialisera så mycket som jag skulle vilja.

Det skrämmer mig lite eftersom studietakten stadigt ökar i samtakt med studiebördan. Jag tänker: Tänk om valet att plugga resulterar i att jag förlorar mina vänner. HJÄLP!

Alla vet ju att ingen relation fungerar på ett autopilotiskt sätt. Och nu när jag pluggar finns det inte ett uns av möjlighet att vårda både mina kontakter och mina studier.

Det kan hända att det finns människor som inte ser det som ett problem, men för mig är det annorlunda. Jag blir bedrövad varje gång jag inte hinner med mina nära och kära så mycket jag önskar. Kanske för att jag tycker att de nära relationerna, familj och vänner, är något av det viktigaste i livet.

Nu ska jag återgå till att försöka fånga upp och banka in i skallen allt det som jag valt att låta Universitetet kasta till mig.

Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.