Sommarlov till slut

Äntligen är sommaren här, och jag menar inte vädret den här gången Jag menar att stressen har lagt sig och att Universitetets termin äntligen är över. Jag fick tillåtelse att lämna in mina två sista uppsatser senare, vilket var bra, annars hade jag inte hunnit med halva terminens slutarbeten.

Jag skrev två uppsatser i rad. Jag kände mig alldeles tom efteråt, men ändå lättad. Det tog ett tag innan jag hade fattat på riktigt – med hela kroppen – att jag faktiskt kunde andas ut och ta det lugnt. Att jag med gott samvete kunde fokusera på att ha sommarlov och välja hur jag vill spendera min tid.

sommarlov1

Jag får själv välja hur jag vill att bokstäverna ska hamna på pappret utan att referera till någon annans text. Vilken underbar känsla! Att inte behöva passa några tider känns overkligt. Jag behöver inte vakna och tänka: ”För tidigt för mig, men för sent ändå.” Det är plötsligt legitimt att ta sovmorgon utan att behöva skynda iväg, glömma hälften och ändå vara en halvtimme försenad. Det är en obeskrivlig lättnad.

Det dåliga samvetet har legat som en dimma över tillvaron hela terminen. Det tar på krafterna att aldrig komma i tid fastän man försöker, och att knappt kunna hålla reda på vilken läxa som är vilken fastän man både måste och borde ha det klart för sig. Nej, nu ska det bli skönt med lugn och ro.

När jag var barn betydde sommarlovet så mycket. Det var som om tempot kom ner till min nivå, där det var fullgott nog att bara vara. Den här terminen har jag stressat så mycket att jag behöver en lugn sommar för att hinna ifatt mig själv. Och det går bäst om jag får ta det lugnt och bara vara. Ja, nu ska det verkligen bli skönt med lugn och ro 🙂

Annonser

Andras fel och min rätt

Jag läser ett blogginlägg om en artikel angående brinnande bilar i Husby och kvällstidningarnas finansiering av bilder på det. Informationen är skrämmande, men något annat som jag också uppfattar som skrämmande är de kommentarer som folk har skrivit i samband med blogginlägget.

Det jag tycker är skrämmande med dessa kommentarer är hur somliga väljer att bråka genom att kommentera inlägget igen och igen. De har alltså en ordväxling (i skrift) som inte har med inlägget i sig att göra, därför att konversationen har börjat spreta.

Jag förstår att konversationen kan börja spreta när många kommenterar samma inlägg och svarar på någons kommentar som befinner sig mycket högre upp. Ibland måste man skrolla för att få något sammanhang och förstå vem som svarar på vilken kommentar. Det måste inte vara negativt, det kan vara utvecklande och kreativt, men när några börjar tjafsa ordentligt blir det lätt tvärt om.

Att över huvud taget bråka med någon offentligt på internet tycker jag sällan verkar varken fruktbart eller klyftigt. Vad vill man egentligen? Söker man medhåll? Är man egentligen en osäker person? Har man för lite substans i sitt liv? Vill man tjafsa med någon för att man är uttråkad? Något problem verkar man ju ha om man ser ett värde i det beteendet, vilket man tyvärr möter på fler ställen än på internet.

Det förekommer människor lite överallt, som uppvisar behov av att få sista ordet i alla lägen, att få bevisa sig överlägsna även om sanningen är en annan, att kontinuerligt få lägga energi på att tillrättavisa andra utifrån sin egna subjektiva syn som om den vore objektiv.

Å, så jag önskar att jag kunde värja mig mot detta. Om man är som ovan beskrivet, undrar jag om man verkligen har kunskap om sig själv eller om man kanske är bitter.  För när är det mer intressant att lägga energi på andras fel istället för att fokusera på sin egen utveckling? Jag tänker spontant att det skulle vara när man inte är nöjd med sig själv eller sin tillvaro, när man är arg eller när man inte ser tillräckligt långt framför sin egen näsa.

Jag tror ingen är befriad från att befinna sig där emellanåt, man kan ju inte alltid ligga på topp. Men nivån på intensitet kan variera kraftigt och det kan även medvetenheten. Är man medveten om att man är bitter? Är man medveten om att man flyr från sitt eget missnöje genom att fokusera på andra?

Tänk om man är bitter utan att vara medveten om det, hur ska man då kunna sluta vara bitter?

Jag brukar säga att det finns folk till allt. Det finns alltid någon som beter sig på ett sätt som jag själv hade valt bort, men det betyder inte att jag måste få personen att ändra på sig. Visst finns det människor både här och där som bemöter mig på ett sätt jag inte gillar. Det betyder inte att jag, varje gång det händer, ska läxa upp personen i fråga. Det betyder snarare att jag får lära mig att hantera även den typen av bemötande. Ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre.

Jag är inte fröken solskensstråle hela tiden (många kan intyga det…), men jag försöker undvika att läxa upp folk jämt och ständigt. Ibland kan folk behöva utvecklas i sin egen takt, inte i min eller någon annans takt.

Det är inte så dumt att vara medveten om att man har en subjektiv åsikt, att andra kanske inte håller med, att acceptera att det är så och inte tjafsa om det.

Det är inte så dumt att försöka fokusera på att minska sina egna felsteg istället för andras.

Och det är definitivt inte dumt att ta reda på vad hos en själv som gör att man tydligt ser andras fel och vill rätta till dem. För i slutänden är det som jag så många gånger har hört:
Man kan inte ändra på någon annan,
man kan bara ändra på sig själv.