Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.

Stöd eller fusk

hönaJag har förstått att det är många som känner igen sig i vissa delar av det som hör till diagnosen ADD/ADHD. Det kan ju vara positivt på det sättet att det då finns en förståelse för hur det är att ha den diagnosen. Men på ett annat sätt kan det skapa misstro till diagnosens existens. Det gäller kanske främst när man pratar om de delar som upplevs som ganska alldagliga. Då kan det framstå som om man gör en höna av en fjäder, som om man gör ett stort problem av något alla känner igen. Skillnaden ligger oftast i graden av hur problematiskt det är och upplevs men det glöms lätt bort.

För mig finns det två positiva saker med diagnosen. Det ena är att jag förstår mig själv lite bättre och kan urskilja hur jag ska ta mig an somliga svårigheter. Det andra är den hjälp jag får nu när jag studerar. Jag får bland annat något som kallas för anteckningsstöd. Det betyder att jag slipper anteckna under föreläsningarna samtidigt som jag lyssnar, vilket gör att jag faktiskt kan koncentrera mig på vad föreläsaren säger. Jag har alltså en person som antecknar åt mig.

AnteckningarOm jag ska anteckna och lyssna samtidigt slutar det alltid med att jag har oläsliga anteckningar och ändå inte har hört vad som sagts. Det blir på något sätt för lite uppmärksamhet till både lyssnandet och antecknandet. Det är dessutom en ganska panikartad känsla att skriva så pennan glöder samtidigt som man märker att föreläsarens röst försvinner bort i periferin. Man koncentrerar sig då på att lyssna istället för att titta på vad pennan gör, och sedan ser det ut som påhittad stenografi i anteckningsblocket.

Det finns en mängd olika sätt att få hjälp på för de som studerar med någon form av funktionshinder, oavsett om det gäller fysiskt eller neurologiskt, beroende på vad man har för behov. Förutom anteckningsstöd får jag även en mentor som hjälper mig att se över planeringen. Det är till stor hjälp då planeringen annars äter upp det mesta av tiden för egenstudier.

Jag fick en gång höra att det var fusk. Jag undrade då om det vore mer rättvist att jag skulle ha sämre chanser som student på grund av min ADHD. Nej, personen i fråga tyckte att man gjorde mig en björntjänst eftersom mina problem skulle kvarstå även efter studietiden.

djungelboken

  1. Jag kommer inte att plugga hela livet. Att jobba och studera är två olika sysslor. Det vore väldigt olyckligt om jag valde ett jobb som är precis som att studera.
  2. Det finns en tanke med att gå i en ADHD-grupp. Man lär sig strategier för att leva med diagnosen på ett så smidigt sätt som möjligt.
  3. Det finns en anledning till att dessa möjligheter finns på Universitetet. Man har ju insett något viktigt. En döv person får teckentolkning, men det är varken fusk eller björntjänst.

linksOm jag hade valt att plugga till neurolog eller neuropsykolog, hade jag säkert kunnat besvara frågor och tillrättavisa kommentarer bättre. Men jag pluggar till kommunikatör och råkar bara vara en vuxen person som har ADD/ADHD. Jag vet ju hur det känns att ha diagnosen och därför kan jag ibland veta att en kommentar är felaktig. Det kan ändå vara svårt att beskriva exakt på vilket sätt. Att beskriva hur det känns för mig blir inte tillräckligt objektivt och räcker sällan som aha-upplevelse för någon annan. Därför har jag valt ett antal länkar (till vänster) som hjälper mig att beskriva och förtydliga vad ADHD är och hur det känns.