Vad betyder dina ord?

Jag har förstått att det finns de som har andra diagnoser där det är vanligt att man har svårt att förstå och tolka vissa kommunikativa signaler. Det gör i sin tur att det ofta blir missförstånd eller att det krävs otroligt mycket för personen i fråga att kunna umgås i en del sociala sammanhang. Det ger lätt en känsla av utanförskap.

Även om jag inte kan påstå att jag lidit av exakt detsamma kan jag känna igen mig på det sättet att jag oftast känner att jag inte passar in oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig. Många gånger ligger känslan i att jag inte förstår mig på de kommunikativa signalerna.

Då jag har känt att jag passar in till hundra procent har jag varit tillsammans med min familj eller mina närmste vänner, där det finns ett självklart utrymme för mig. Utifrån det skulle jag säga att det är direkt kopplat till trygghet. Då menar jag att det kan vara svårt att känna tillhörighet om man inte känner sig trygg, och om man inte känner sig bekväm kan det vara svårt att känna sig trygg. Hur ska man känna sig bekväm om man måste lägga allt fokus på att förstå hur man ska tolka olika kommunikativa signaler?

Kommunikativa signaler är inte bara ord uttryckta till mig. Det är andras verbala kommunikation och samspel, blickar, rörelser och till exempel de andras placering i rummet.

Det finns en svårighet i att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att ge och tolka signaler på. Det måste ju finnas ett rätt sätt eftersom det kan bli så fantastiskt fel ibland. För att det inte ska bli fel behöver man ha tillgång till koden som avslöjar vad just rätt sätt är, vilket kan variera kraftigt beroende på sammanhang och vilka personer som är involverade. Man behöver kunna spelreglerna för att inte råka säga saker som uppfattas som opassande eller att man uppfattar andra på ett felaktigt sätt. Och det är där jag kan känna igen mig även om jag inte har en diagnos som är typisk för just den sortens problematik.

Jag har märkt att det är en tunn linje mellan att ta någon på allvar och att misstolka någon. Det förbryllar mig då jag tycker att jag har rätt bra kommunikativa förutsättningar. Ibland händer det ändå att jag omedvetet förargar människor. De tror att jag missförstår dem lite med flit, men i själva verket är det tvärt om. Jag anstränger mig för att inte missförstå, vilket för mig betyder att jag lyssnar noga på vad den andra säger och försöker att ta in allt utan att läsa in något extra.

megafon

 

Jag har fullt upp med att inte missförstå, medan den andra personen ofta räknar med att jag läser mellan raderna på rätt ställe. Vad är rätt ställe för att läsa mellan raderna? Hur ska jag veta det? Varför betyder orden något annat än det jag hör?

För att undvika sådana missförstånd försöker jag se till att alltid vara väldigt tydlig när jag själv säger något, vilket inte alltid är funktionellt. Ord som redan har kommit ut går inte att stoppa tillbaka och missförstånd går sällan att dölja. I vissa kommunikativa situationer krävs det att jag är på helspänn för att uppfatta och förmedla rätt nyanser i språket. Ibland blir jag missförstådd, vilket jag uppfattar som konstigt då det jag säger borde framgå av de ord som kommer ut ur min mun. Uppenbarligen läser andra in saker på ett sätt som jag inte gör, vilket resulterar i att det jag säger liksom förvrängs.

Förr brukade jag analysera andras beteende och använda det som en indikation på vad jag hade att förhålla mig till och det var ett sätt att skapa en överblick. Det fanns en rädsla i att göra fel. Nu för tiden är jag mindre rädd för att inte passa in eller säga fel saker. Jag har lärt mig att ta det med en nypa ro och vara noga med att mena det jag säger. Många uppfattar mig som alldeles för rak och otaktisk, men hellre det än att bli missförstådd på grund av otydlighet.

Det handlar till stor del om acceptans från sig själv snarare än acceptans från andra.

Sömngrupp

Kanske patetiskt

Jag börjar själv tycka att det lutar lite åt det patetiska hållet, det här med sömnproblemen. Det största problemet är uppenbarligen jag själv, men den insikten verkar inte hjälpa. Ibland har jag märkt att jag sovit bättre när jag varit bortrest, för att det har varit tystare. Men att somna är oftast ett problem oavsett plats.

Sist jag var bortrest

När jag inte kan sova sysselsätter jag mig i väntan på John Blund, vilket jag gjorde även sist jag var bortrest. Men när jag hade spelat färdigt alla spel på mobilen och fortfarande inte var trött började mitt tålamod ta slut. Jag brukar ligga kvar i mörkret och vänta lite till, men nu var ingenting bekvämt och det slutade i svett och ilska. När det sedan började ljusna och jag hade tre timmar på mig att få någon sömn alls innan klockan skulle ringa, då gav jag upp. Av någon konstig anledning vaknade jag av väckarklockan utan att minnas att jag somnat, och jag kände mig inte tröttare än vanligt.

 Sova hemma

Väl hemma igen tänkte jag göra på ett annat sätt för att slippa uppleva den där envist tråkiga väntan. Den gör mig ändå bara arg, så jag gjorde som jag brukar. Jag lade mig bekvämt i soffan med tv:n i bakgrunden och datorn i förgrunden. Vänner från fjärran chattar gärna på Facebook, för i deras land är klockan bara tidig kväll och här har midnatt fått samma innebörd.

johnblundNär huvudet plötsligt började åka hit och dit insåg jag att John Blund hittat fram, så jag borde egentligen ha kastat mig i säng. Men min chatt var i full gång, så jag måste avsluta den först. Under tiden dök en annan chatt upp, så jag avslutade båda två och det tog den tid det tog. Jag hann somna till flera gånger innan jag var klar. Tillslut fick jag samla alla mina krafter för att inte somna i soffan, utan göra det jag borde – byta om, borsta tänderna mm. När jag väl kom till sängen var jag inte särskilt trött även om kroppen ville sova, precis som vanligt. Jag lade mig i sängen och spelade spel på mobilen i väntan på John Blunds återkomst. Som vanligt störde jag mig på ljud från grannen, så jag satte på musik i lurarna också.

Klockan 6 vaknade jag av att min son försökte konversera med mig. Jag hade ingen aning om hur mycket sömn jag fick, men jag kände mig trasig så jag somnade på soffan efter att ha skjutsat honom till skolan.

 Sömngrupp i KBT-form

Eftersom jag ännu inte har lyckats lösa mina sömnproblem ska jag börja i en sömngrupp. Det är mer som en KBT-kurs. Egentligen är jag föga intresserad av mer KBT-terapi i grupp och jag kan inte passa tider, så det känns som ett stort projekt. Men det här är det enda jag hittills inte har provat så jag kan ju inte tacka nej. Det är trots allt en möjlighet och det känns som min enda chans att vända detta inferno av trötthet. Sömngruppen börjar inte förrän i april, så är jag bara klar med min kurs från förra terminen så ska jag nog hinna med det.

Jag fick träffa den som ska vara ledare för sömngruppen och hon var väldigt trevlig och förstående. Men när hon nämnde att vi kommer att ses 12 gånger klockan åtta på morgonen blev jag bestört. Det är ju då jag sover som bäst. Jag undrade både om hon skämtade och hur hon hade tänkt. Tråkigt nog var det inget skämt och tydligen finns det de med sömnproblem som har lättare att hinna på morgonen. För mig framstår det som lite av en parodi, att förlägga en KBT-kurs för människor med sömnproblem till klockan åtta på morgonen.

Jag ser framför mig hur jag försover mig och skyndar dit med ränderna från kudden kvar på kinden, lagom tills det slutar. Jag hoppas verkligen undvika det skräckscenariot.