Diskriminering inte acceptabelt

Ny länk är tillagd i länklistan, läs den gärna. Följande citat är hämtat därifrån. Jag tycker hela citatet är viktigt, men jag lade speciellt märke till den sista meningen.

Positiva sidor

I dagens komplicerade samhälle kan funktionshindret adhd/add bli ett handikapp. I miljöer där det behövs kreativa idésprutor, handlingsmänniskor och nytänkare kan funktionshindret bli en styrka. Det är av vikt att man får kunskap om det egna funktionshindret och tar hänsyn till det vid studie- och yrkesval.” (http://www.lul.se/sv)

Sedan jag fick diagnosen ADD har jag fått mycket kunskap om den. Jag har definitivt tagit hänsyn till det vid studie- och yrkesval. Men när det gäller studier krävs det ofta att även skolan är förstående och bistår med stöd för att det ska fungera.

Stockholms universitet har en så kallad överkucku. Titeln är prefekt och namnet är Gunlög, när det gäller den institution där jag studerar. Ja, där jag hoppade av mina studier och nu hoppar på igen.

Min åsikt var att universitetet bar ansvaret till att jag inte kunde ta min examen som planerat, på grund av att de inte kunde erbjuda en komplett utbildning. Jag tyckte att informationen borde ha varit bättre, så att man kunde förstå vad man gav sig in på (en 3-årig utbildning utan säker examen även om man följer studieplanen). Konstigt att det är upp till studenterna att plocka ihop kurser när man går en utbildning, tyckte jag. Det borde man få tillräcklig hjälp med. Hon tyckte att jag hade fel och att jag dessutom hade fått mer information och hjälp än de andra.

STOPP ETT TAG!

Jag tror Gunlög hade behövt inse värdet av att vara förstående. Hon hade nog behövt mer kunskap också. Jag tror nämligen att hon syftade på det stöd jag fått på grund av min påvisade ADD. Vad skulle hon annars mena?!  Men oavsett vad hon menade kommer jag aldrig att glömma med vilken ton hon sade det. Det fanns en underton av förakt som inte gick att undgå. Om det var på grund av att hon kände sig anklagad av mig eller något annat spelar ingen roll.

Samtidigt som jag får stöd från institutionen eftersom jag har en diagnos, talar den som sitter högst upp i samma institution till mig med en underton av förakt. Varför? För att hon uppfattar mig som mindre smart på grund av diagnosen? Det ger dubbla budskap och det rimmar illa.

Jag önskar att jag kunde låta det rinna av mig som vatten på en gås, men jag kan inte. Och vem skulle det hjälpa? Är det rätt syn att ha för en person på den posten? Det tycker inte jag. På något vis tar det henne bara ett steg närmare diskriminering, vilket är mer värt att förakta än att någon får legitimt stöd som student.

 

Värre och värre dag för dag

panikJag lär mig hela tiden nya saker. Det är roligt och jag ser det som positivt. Därför känns det lite tungt när inlärningsflödet stannar av. Så är det nu. Helt plötsligt är det som om skallen är proppfull fastän jag vill lära mig mer, vilket är varför jag pluggar. Jag är mitt i en kurs och har deadlines att förhålla mig till, så det finns ingen tid för något internt inlärningsstopp i min skalle. Det föder bara mer och mer stress. Vad smidigt det vore om viljan kunde väga upp stressen, men så är det ju inte. Och bara tanken på ett eventuellt misslyckande gör inte saken bättre.

Att ignorera stress är svårt, men när den sätter sig som en snara runt halsen har jag inget val. Det känns som om jag håller på att strypas. Nej, det kan jag inte ignorera. Men jag kan vänja mig. Hur dumt det än är så kan jag det, för jag vet att jag inte ska dö. Jag är bara stressad. Det finns ingen deadline på kursen som kommer att ta hänsyn till hur lätt eller svårt det är för mig att andas. Därför kan jag vänja mig. Jag har vant mig vid ont i kroppen. Jag har vant mig vid dålig sömn. Nu har jag snart vant mig vid andningssvårigheter också.

Det är egentligen inte positivt, men jag kan inte bara lägga bort alla mina åtaganden eftersom ingen gör dem åt mig. Vissa kvällar släpper jag allt jag har för händerna och koncentrerar mig på något som känns kravlöst för att kunna andas normalt. Nästa dag känns det som jag spillt tid och måste ta igen det jag borde ha gjort när jag istället valde att andas normalt. På så vis innebär varje dag ett visst mått av ökad stress.

flaggampiratDet kanske vänder när jag har lärt mig lite till.
Show must go on (och så får jag hoppas att jag inte stupar innan fanan kommit upp i topp).