Min egen strategi

Kan du se framför dig en ko sitta och skala en banan? Du kanske tänker på Mamma Mu och svara ja, men jag menar inte Mamma Mu. Hon kan ju till och med gunga… Nej, jag menar en riktig ko och genast blir problematiken uppenbar.

För mig uppenbaras en problematik av likvärdig grad när någon ber mig att göra någonting regelbundet. Utan att jag förstår det vet jag att det är omöjligt. Jag har försökt att på olika sätt se möjligheterna och använda mig av strategier som säkert fungerar, men det slutar ändå alltid lika dant. Till slut måste jag inse mina begränsningar, även om jag inte lyckas förklara för någon annan hur det ligger till. Men jag fortsätter försöka för att inte verka arrogant gentemot de som försöker hjälpa mig.

Man ska äta regelbundet, sova regelbundet, motionera regelbundet etcetera – bara det sker regelbundet. Så varför kan inte jag? Jag vet inte, men det är en sådan där sak som jag inte lyckas med även om jag försöker om och om igen. Det är ännu en sak som ger mig känslan av att jag ska drunkna.

Det finns en rädsla i att någon ska tro att det är lättare än så för mig, för då har den personen inte förstått hur jag upplever det. Om jag ska kunna ställa ett rimligt krav på någon behöver jag förstå ungefär hur den personen känner inför kravet jag ställer. Det är något jag använder mig av när jag själv undervisar, men det gäller ju inte bara då.

Ibland känner jag att andra inte förstår att det de kräver av mig är omöjligt. Jag förstår att det de begär inte borde vara omöjligt, men de förstår inte att det är omöjligt för mig. Det är svårt att förklara och kanske är det en smula förenat med skam. Jag vill kunna bemöta krav med självförtroende, klara av dem med bravur, sedan känna mig lyckad och fortsätta min resa genom livet med stor tilltro till min egen förmåga. Skammen kliver in där jag misslyckas med detta och jag blir besviken, och ibland arg, på mig själv. Jag fastnar i att undra varför. Varför ska det vara så svårt att:

• ha lite struktur i tillvaron?
• ta sig an det som är tråkigt?
• behålla rutiner?
• skaffa sig rutiner till att börja med?
• passa tider?
• hitta ork och energi?
• styra över mig själv och min egen energi?
• att smälta in och anpassa sig?
• uppnå sina mål?
• fullfölja sina planer?
• planera realistiskt?
• hitta balansen i allt?
• inte ta saker och ting ordagrant?
• läsa mellan raderna?
• fokusera och sålla bland tankar och annat som stör?
• somna?
• göra någonting regelbundet?

Varför-frågorna hopar sig och jag ser på dem som vore de träd i den skog där jag är vilse. Ibland tror jag mig ha ett svar, men så är det inte.  Ibland tror jag att jag hittat en fungerande strategi, men det slutar alltid i besvikelse. Jag är den jag är och problematiken är densamma. Hela jag är som ett trassligt garnnystan. Vem ska reda ut mig? Och då menar jag inte –  vem ska utreda mig, för det är ju redan gjort. Jag förstår att jag behöver hitta den ena änden och reda ut mitt eget trassel, få kontroll, men det är svårt utan ett övergripande perspektiv. Hur ska jag få ett övergripande perspektiv? Den enda gången det fungerar är ju när man står utanför det problem man försöker lösa, och så är inte fallet.

För att få kontroll försöker jag fokusera på en sak i taget och hitta någon fungerande strategi, något som fungerar för mig, vilket inte måste vara något som fungerar för alla andra.

Till att börja med:
Vilka är alla andra och vad har de gemensamt med mig?

Det är först när jag slutar utgå från ”alla andra” och deras strategier som jag kan hitta mina egna. Jag måste vara precis så individuellt accepterande gentemot mig själv som jag önskar att omvärlden vore. Om jag utgår från mig själv för att hitta fungerande strategier för mig, blir plötsligt jag den bäst lämpade för uppgiften. Det kanske inte är som att vända på en hand, men övning ger färdighet – heter det ju. Att ge upp är inte ett alternativ när jag undervisar andra, så nu har jag chansen att leva som jag lär.

Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

Morgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

Jag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Nöjd

Självklart vill man vara nöjd, men det är inte alltid det sker av sig självt. Stort intresse och överkomliga mål tror jag är en bra metod.

Jag är så van att utgå ifrån vad som ska förbättras, att jag måste jobba aktivt med att klappa mig själv på axeln då och då. Eftersom jag håller på att lära mig nya saker nu, tycker jag det är svårt att inte fokusera på hur otillräckliga mina kunskaper är.

Jag har jobbat så länge med samma sak att jag vant mig vid känslan av att behärska det jag gör. Det hjälper mig att hitta lösningar på plötsliga problem, vilket inte alls känns lika lättillgängligt inom ett nytt område. Kunskapsbristerna blir så tydliga.

Men det är också första gången sedan jag upptäckte dansen, som dessa kunskapsbrister inte leder mig till uppgivenhet. Jag inser att det är först nu som jag hittat något att kalla min andra passion i livet. Det förstod jag när jag fick hem kurslitteraturen och kände mig som ett barn på julafton.

Det är fascinerande att det är så det måste kännas för mig för att informationen ska bli relevant nog att upprepas gång efter annan, och på så sätt bli brukbar i framtiden. Om lyckokänslan försvinner blir det svårt att utveckla kunskaperna till slut. Många som är bra på att plugga har förmågan att pränta in kunskap oavsett hur tråkig den är. Jag är säkert inte unik, men det verkar som jag har någon form av gräns i det avseendet.

Nu har jag, som sagt, hittat något som jag älskar att lära mig och vill att det ska fortlöpa så. Därför försöker jag vara nöjd för varje litet framsteg så ofta jag kan. Visst handlar det om att inte sätta upp för stora mål åt gången, men inte bara. Genom att kunna klappa mig själv på axeln efter en avklarad uppgift, tror jag att jag främjar min egen inlärning. Om jag däremot bara fokuserar på vilka kunskaper som fattas, hämmar jag istället min inlärning.

Även om min teori inte skulle stämma har jag hittat ett sätt att behålla intresset, och för min del främjar det inlärning på bästa sätt. Då blir det roligt, resultaten blir förhoppningsvis bättre och jag kan känna mig nöjd– en uppåtspiral skulle jag kalla det.