Vem äger din stress?

stress text

Att det är vanligt med stress tror jag inte har undgått någon. Och de flesta vet säkert att långvarig stress kan vara farligt för hälsan.

Men vad som stressar oss ka vara väldigt individuellt, precis som hur vi hanterar stressen.  Jag tror att man behöver hitta den metod som passar en bäst. Det som passar bäst för mig kanske inte är samma metod som passar ”alla andra”. Så var det till exempel när jag gick i ADHD-gruppen och alla skulle göra mindfulness för att kunna slappna av. Jag verkade vara den enda som blev stressad istället.

Blir du lätt stressad på grund av andra?

Något jag reflekterat mycket över det senaste året är uppkomsten av stressen och ägaren till den stress jag själv upplever. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Att skynda mig för att hinna med bussen är den typen av stress som har en tydlig början och ett tydligt slut. Jag har stor möjlighet att själv påverka situationen, vilket tyder på att jag äger den här typen av stress. När jag äger den kan jag också kontrollera den.

Att inplanerade händelser ställs in eller ändras med kort varsel är den typen av stress som kan skapa en kedjereaktion kalendern. När initiativet inte är mitt eget och förändringen påverkar andra i flera led har jag ingen känsla av att äga stressen. Orsaken är att det finns brister i en struktur som jag är beroende av, men inte har möjlighet att kontrollera eller förändra. Stressen är ofrivillig och inte orsakad av mig, vilket sätter mitt tålamod och mitt humör på prov. Men inplanerade händelser har ett slut, vilket gör att stressen går över.

När någon annan är orolig över hur jag kommer att klara av något som kan ses som självklart blir jag ofta stressad en längre tid, kanske på grund av ilska som hänger sig kvar. Jag upplever att det egentligen är någon annans oro som läggs på mig och förvandlas till mitt ansvar att bevisa eller leva upp till. Ilskan som kommer av det föder en stress som jag känner att jag inte äger, eftersom jag inte kan påverka den på annat sätt än att godta ett icke berättigat omyndigförklarande.Klocka med benDet kan till exempel gälla att komma i tid. Jag jobbar dagligen, sedan lång tid tillbaka, med att hitta och följa strategier för att kunna passa tider och stora framsteg har skett. Så när någon vill tala om för mig hur jag ska tänka eller göra för att komma i tid kan det lätt uppfattas som ett omyndigförklarande. Det passar sig inte eftersom jag är en normalbegåvad vuxen person som kan ta hand om mig själv, min familj, mitt jobb, etc. Självklart blir jag arg men också stressad, som om jag hade en titel att försvara. Jag känner mig missförstådd och oduglig och måste alltid ta ställning till om det är värt att försvara mig själv med en förklaring eller inte. Samtidigt blir jag besviken på personen i fråga och jag ställer mig frågor som:

-Vad vet personen om mina strategier eller hur långt jag har kommit med just denna problematik?
– Varför ska jag behöva bli behandlad och tillsagd som ett barn?
– Varför tror personen inte att jag kan utvecklas?

Om en liten stund ska jag rasa över detta, för det tar väldigt mycket av min energi att känna mig missförstådd och oduglig.

Men först ska sägas att jag inser att jag inte kan kräva full förståelse av alla andra hela tiden.

Det är vanligt att andra personer tycker att de deltar, är hjälpsamma eller kanske planerar på ett ”normalt” sätt. Men något av det värsta för mig är när man vill få mig att ändra på exempelvis min morgonrutin (oavsett hur obefintlig den är), eller min strategi för att passa tider. Orsaken är obetydlig. För mig blir det ett omyndigförklarade, som att säga: ”Du klarar nog inte av att planera själv, så jag gör det åt dig”.

Hela mitt liv har jag skapat strukturer och strategier för att klara av olika situationer. Framsteg sker hela tiden och det tror jag man kan förstå om man läser mitt tidigare inlägg om kampen med att hitta rätt stratgi. Hade jag fått min ADD-diagnos tidigare är det troligt att jag fått hjälp tidigare och då kanske det hade sett annorlunda ut. Men jag var över 30 år gammal när jag fick diagnosen.arg bomb

 

Det är nu jag ska rasa, för det finns något som gör mig riktigt sur. Det är när man ifrågasätter mitt sätt att planera eller genomföra mina privata förehavanden, som till exempel morgon- och kvällsrutiner eller andra personliga strukturer och strategier, som det ju är för mig. Det sätt som fungerar bäst för mig är att skapa strukturer för nästan allt (även om det betyder att jag praktisk taget måste uppfinna hjulet 10ggr om dagen). Det är liksom min personliga utarbetade metod. Vem tror man att man är när man tar sig friheten att ifrågasätta den?! Och var finns respekten i det?!

Att ge tips till någon som inte bett om dem är sällan populärt i något sammanhang, men om man kan visa på 100% välvilja kanske man kan komma undan med det. Dessutom tror jag att man behöver vara lyhörd för om man kliver någon på tårna genom att liksom tränga igenom den privata mentala sfären (om man kan kalla det så). Man behöver definitivt vara väldigt respektfull och mycket pedagogisk. Alltså är det inte många som kvalar in, ärligt talat.

Mitt raseriutbott är över. Tack för tålamodet!

Kan du prata om känslor?

Många har fått diagnosen ADHD/ADD. Men har alla fått den hjälp de behöver eller består hjälpen av medicin? Jag fick gå i en ADHD-grupp efter att jag fått diagnosen. Det var delvis hjälpsamt, men delvis kändes det som onödigt spenderad tid. Det är så klart min högst subjektiva åsikt och jag har skrivit en del om det tidigare, bland annat här.

Innan jag fick min diagnos gick jag i terapi. Men innan den kunde påbörjas skulle jag först få två bedömningssamtal med en psykolog. Bedömningssamtalen var psykiatrins sätt att bedöma huruvida jag behövde någon terapi eller ej. Jag minns inte så mycket av samtalen, men jag minns att jag uppfattade psykologen som stel men samtidigt korrekt.

smileys

Under det andra samtalet berättade jag om någon specifik händelse och hon frågade hur det kändes. Jag förklarade så uttömmande jag kunde, för jag ville att hon skulle förstå. Det tog flera minuter och när jag var klar frågade jag om hon förstod. ”Nej”, svarade hon kort. I slutet på det samtalet uttryckte hon: ”Det är självklart att du ska gå i terapi. Du kan ju inte prata om känslor”. Jag blev både lättad, förnärmad och paff. Spontant ville jag säga att jag visst kunde prata om känslor, men tanken hann inte nå munnen förrän jag insåg att det faktiskt låg något i det hon sade.

Att kunna hantera och prata om känslor kanske inte är så ovanligt som man kan tro. Det kan hända att många med ADHD/ADD behöver få bättre hjälp med det. I alla fall verkar det så när man läser det här. Mycket intressant läsning.

Vem ska jobba egentligen?

Måste tyvärr rasa och gnälla lite (eller mycket):

Varför har så många företag svårt att benämna vad de egentligen söker? Somliga skriver kommunikatör, men menar egentligen säljare. Andra skriver administratör, men menar egentligen kommunikatör. Och så här håller det på till leda!

Dessutom verkar det vara svårt att beskriva vad man är ute efter. Det ska vara t.ex. en kommunikatör som behärskar ett antal specifika program som kan användas på en dator. Givetvis program som ingen utbildning lär ut. Dessutom söker man någon som har minst tre års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter, förutom en specifik utbildning även om andra utbildningar också skulle kunna fungera. Helst ska personen dessutom fungera bra i vilken arbetsmiljö som helst, vara stresstålig, proffsig, social, strukturerad, pedagogisk, ha chefsegenskaper och samtidigt vara en bra lagspelare, vara glad och ambitiös… Listan kan göras lång. Den är tyvärr lika löjlig som många jobbannonser.

Det enda som gör att någon som inte uppfyller kriterierna, till punkt och pricka, skulle få chansen att visa sina kunskaper är om personen är under utbildning. Då kan det heta praktik. Eller om personen på annat sätt inte kostar något. Helst ska personen dessutom vara ung, typ högst 25, men ändå gärna specialist. Generellt verkar man inte vara intresserad av annat.

rityta-1

Att ens knysta om ADD kommer inte på fråga, för jag tror inte det skulle hjälpa det minsta.

Summan av kardemumman är att om man snart är 40, har två utbildningar, lång arbetslivserfarenhet från ett flertal yrken och jobbar deltid – då ska man inte få chans att byta bransch så att man kan gå runt ekonomiskt.

Och fy skam om man skulle våga kalla sig arbetslös! Då kan Arbetsförmedlingen sätta ner foten, simultant med att informativt beklaga att man är en sådan som faller mellan stolarna. Då har jag ändå gått via min handläggares chef för att på nåder bli beviljad en praktikperiod på två månader. Jag jublar, men väldigt kort. För det ger mig något som jag inte vill släppa taget om, men ändå inte lyckas leva på.

Så jag fortsätter jobba deltid med det som gör att min kropp snart är som en 80-årings. Då hjälper tyvärr inte passion och lång erfarenhet. Dansare går i pension vid 40, men som pedagog ska man visst hålla till 65 trots samma fysiska slitage (om inte värre). Jag vill inte heller släppa taget om min praktikplats, Tidningen Gränslöst, efter praktikperioden. Det är faktiskt en ljuspunkt som låter mig visa att jag kan något utöver dansen.

Många verkar tro att åldern betyder att man inte kan utvecklas. Dumheter. Låt mig få bevisa motsatsen! Jag satt inte och pillade mig i naveln under mina år på universitetet.

Nu har jag nästan gnällt färdigt. Jag återgår till mitt CV som hela världen snart har läst, men ändå skiter i.

Skedteorin

Jag blev tipsad om att läsa den länk som jag delar nedanför. Skedteorin handlar om hur mycket energi vi har och klarar att göra av med. Vi är olika och alla har olika stor mängd energi per dag. Därför ser det olika ut när det gäller hur vi behöver göra, för att hushålla med vår individuella energimängd.

Tack för lästipset, som ger en väldigt tydlig beskrivning av skedteorin. Den kan stämma in på många med ADD, och påminner om det jag tidigare har försökt förklara.

Läs om skedteorin.

2 tips till lyckad förändring

Ja, nu var det länge sedan. Det har hänt mycket och jag har länge funderat på hur jag ska beskriva hur jag upplever förändringar. Jag kom aldrig fram till något bra, så tiden har gått och gått….. Nu får det bli som det blir.

Jag har tidigare skrivit om att besluta och förändra, men det finns en väsentlig skillnad i att uppleva kontroll eller inte. Att besluta mig för att förändra något och att sedan själv få bestämma hur och i vilken takt är inte detsamma som att gå med på att ingå i en förändring. Att ingå i en förändring ger mig inte nödvändigtvis någon kontroll eller beslutsrätt över hur och när förändringen ska ske.

Förändring kan var både bra och kul, men  fortfarande ge känslan av förlorad kontroll på grund av att jag ensam inte kan styra hur och när förändringen ska ske. Det blir lätt en konstig krasch mellan en positiv förändring och en känsla av förvirring.

På ungefär två år har några stora förändringar fått ta plats i mitt liv.

  • Jag har tagit min universitetsexamen
  • Jag har förlovat mig, blivit sambo och gift mig
  • Jag har sagt upp mig och bytt arbetsplats

Alla dessa förändringar har olika innebörd och påverkar tillvaron på olika sätt. Jag har själv valt att ingå i dessa förändringar, men det betyder inte att jag ensam kan ta kommandot över hur och när allt ska ske. Detta är enbart förändringar som jag är glad och stolt över! Ändå blir det en sådan där krasch mellan positiv förändring och en känsla av förvirring, vilket är väldigt energikrävande. Tack och lov är det värt varenda sekund!

Tips för den som har möjlighet:

  • Välj vilka förändringar du vill lägga energi på.
  • Se till att ge varje förändring tid innan du påbörjar nästa.

 

Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Vilken personlighetstyp är du?

Kan det stämma att några få frågor på webben kan avslöja min personlighetstyp? Jag kunde inte låta bli att prova.

Jag är inte säker på att allt stämmer in helt och hållet, men mycket stämmer. Här är resultatet. Du kan också göra testet.

Om man gör det flera gånger kanske man får olika svar olika gånger. Det kan ju vara intressant att se vilket resultat man mest förlikar sig med.