Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Annonser

Äntligen påsk!

Tentan är äntligen mindre aktuell. Och så kommer den att förbli om jag slipper omtenta, vilket känns osäkert med tanke på hur många frågor jag var tvungen att hoppa över. Men en bra sak var att jag fick sitta enskilt och skriva, vilket är ett hjälpmedel jag precis fått tillgång till. Oavsett om min koncentration lätt avleds på grund av att jag har ADHD eller på grund av något annat, så underlättade det enormt mycket att slippa skriva tenta i storgrupp.

Jag minns den förra tentan. Det var en mardröm att behöva skrapa ihop den splittrade uppmärksamheten varje gång någon annan än jag själv producerade ett ljud, alltså varje gång någon prasslade med ett papper, gick på toaletten, harklade sig osv. Med tanke på att det kan vara ca 40 personer som sitter och skriver tenta i samma sal kan det bli många avbrott i uppmärksamheten.

Nåväl, äntligen kan jag fokusera på att det är påsk och att umgås med familjen i stället för att sitta med näsan i böckerna.

Påskblommor

påsknaglar

Med mammas påskblommor och mina påsknaglar önskar jag dig en riktigt glad påsk.

Från studier till dum

uggla1.Studier 2.För lite social aktivitet 3.Dum

Kan man bli dum av att socialisera för lite? Jag tror det skulle kunna inträffa och det känns som jag är på god väg att hamna där.

Att sitta och hetsplugga inför den kommande tentan gör inte att jag känner mig ett dugg smart. Snarare tvärt om. Det känns som om jag gradvis degraderar i smarthet, på grund av att jag inte har tid att socialisera så mycket som jag skulle vilja.

Det skrämmer mig lite eftersom studietakten stadigt ökar i samtakt med studiebördan. Jag tänker: Tänk om valet att plugga resulterar i att jag förlorar mina vänner. HJÄLP!

Alla vet ju att ingen relation fungerar på ett autopilotiskt sätt. Och nu när jag pluggar finns det inte ett uns av möjlighet att vårda både mina kontakter och mina studier.

Det kan hända att det finns människor som inte ser det som ett problem, men för mig är det annorlunda. Jag blir bedrövad varje gång jag inte hinner med mina nära och kära så mycket jag önskar. Kanske för att jag tycker att de nära relationerna, familj och vänner, är något av det viktigaste i livet.

Nu ska jag återgå till att försöka fånga upp och banka in i skallen allt det som jag valt att låta Universitetet kasta till mig.