Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Mer tid

Ja, visst är det väl skönt när man har mer tid till att bara vara och låta tankarna utvecklas. Det är ju då man kan omsätta tankarna till något vettigt i verkligheten.

Klicka på länken nedan och läs artikeln.

http://www.va.se/nyheter/2015/02/17/professorn-vi-borde-bara-jobba-tva-timmar-per-dag/

Vad betyder dina ord?

Jag har förstått att det finns de som har andra diagnoser där det är vanligt att man har svårt att förstå och tolka vissa kommunikativa signaler. Det gör i sin tur att det ofta blir missförstånd eller att det krävs otroligt mycket för personen i fråga att kunna umgås i en del sociala sammanhang. Det ger lätt en känsla av utanförskap.

Även om jag inte kan påstå att jag lidit av exakt detsamma kan jag känna igen mig på det sättet att jag oftast känner att jag inte passar in oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig. Många gånger ligger känslan i att jag inte förstår mig på de kommunikativa signalerna.

Då jag har känt att jag passar in till hundra procent har jag varit tillsammans med min familj eller mina närmste vänner, där det finns ett självklart utrymme för mig. Utifrån det skulle jag säga att det är direkt kopplat till trygghet. Då menar jag att det kan vara svårt att känna tillhörighet om man inte känner sig trygg, och om man inte känner sig bekväm kan det vara svårt att känna sig trygg. Hur ska man känna sig bekväm om man måste lägga allt fokus på att förstå hur man ska tolka olika kommunikativa signaler?

Kommunikativa signaler är inte bara ord uttryckta till mig. Det är andras verbala kommunikation och samspel, blickar, rörelser och till exempel de andras placering i rummet.

Det finns en svårighet i att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att ge och tolka signaler på. Det måste ju finnas ett rätt sätt eftersom det kan bli så fantastiskt fel ibland. För att det inte ska bli fel behöver man ha tillgång till koden som avslöjar vad just rätt sätt är, vilket kan variera kraftigt beroende på sammanhang och vilka personer som är involverade. Man behöver kunna spelreglerna för att inte råka säga saker som uppfattas som opassande eller att man uppfattar andra på ett felaktigt sätt. Och det är där jag kan känna igen mig även om jag inte har en diagnos som är typisk för just den sortens problematik.

Jag har märkt att det är en tunn linje mellan att ta någon på allvar och att misstolka någon. Det förbryllar mig då jag tycker att jag har rätt bra kommunikativa förutsättningar. Ibland händer det ändå att jag omedvetet förargar människor. De tror att jag missförstår dem lite med flit, men i själva verket är det tvärt om. Jag anstränger mig för att inte missförstå, vilket för mig betyder att jag lyssnar noga på vad den andra säger och försöker att ta in allt utan att läsa in något extra.

megafon

 

Jag har fullt upp med att inte missförstå, medan den andra personen ofta räknar med att jag läser mellan raderna på rätt ställe. Vad är rätt ställe för att läsa mellan raderna? Hur ska jag veta det? Varför betyder orden något annat än det jag hör?

För att undvika sådana missförstånd försöker jag se till att alltid vara väldigt tydlig när jag själv säger något, vilket inte alltid är funktionellt. Ord som redan har kommit ut går inte att stoppa tillbaka och missförstånd går sällan att dölja. I vissa kommunikativa situationer krävs det att jag är på helspänn för att uppfatta och förmedla rätt nyanser i språket. Ibland blir jag missförstådd, vilket jag uppfattar som konstigt då det jag säger borde framgå av de ord som kommer ut ur min mun. Uppenbarligen läser andra in saker på ett sätt som jag inte gör, vilket resulterar i att det jag säger liksom förvrängs.

Förr brukade jag analysera andras beteende och använda det som en indikation på vad jag hade att förhålla mig till och det var ett sätt att skapa en överblick. Det fanns en rädsla i att göra fel. Nu för tiden är jag mindre rädd för att inte passa in eller säga fel saker. Jag har lärt mig att ta det med en nypa ro och vara noga med att mena det jag säger. Många uppfattar mig som alldeles för rak och otaktisk, men hellre det än att bli missförstådd på grund av otydlighet.

Det handlar till stor del om acceptans från sig själv snarare än acceptans från andra.

Min egen strategi

Kan du se framför dig en ko sitta och skala en banan? Du kanske tänker på Mamma Mu och svara ja, men jag menar inte Mamma Mu. Hon kan ju till och med gunga… Nej, jag menar en riktig ko och genast blir problematiken uppenbar.

För mig uppenbaras en problematik av likvärdig grad när någon ber mig att göra någonting regelbundet. Utan att jag förstår det vet jag att det är omöjligt. Jag har försökt att på olika sätt se möjligheterna och använda mig av strategier som säkert fungerar, men det slutar ändå alltid lika dant. Till slut måste jag inse mina begränsningar, även om jag inte lyckas förklara för någon annan hur det ligger till. Men jag fortsätter försöka för att inte verka arrogant gentemot de som försöker hjälpa mig.

Man ska äta regelbundet, sova regelbundet, motionera regelbundet etcetera – bara det sker regelbundet. Så varför kan inte jag? Jag vet inte, men det är en sådan där sak som jag inte lyckas med även om jag försöker om och om igen. Det är ännu en sak som ger mig känslan av att jag ska drunkna.

Det finns en rädsla i att någon ska tro att det är lättare än så för mig, för då har den personen inte förstått hur jag upplever det. Om jag ska kunna ställa ett rimligt krav på någon behöver jag förstå ungefär hur den personen känner inför kravet jag ställer. Det är något jag använder mig av när jag själv undervisar, men det gäller ju inte bara då.

Ibland känner jag att andra inte förstår att det de kräver av mig är omöjligt. Jag förstår att det de begär inte borde vara omöjligt, men de förstår inte att det är omöjligt för mig. Det är svårt att förklara och kanske är det en smula förenat med skam. Jag vill kunna bemöta krav med självförtroende, klara av dem med bravur, sedan känna mig lyckad och fortsätta min resa genom livet med stor tilltro till min egen förmåga. Skammen kliver in där jag misslyckas med detta och jag blir besviken, och ibland arg, på mig själv. Jag fastnar i att undra varför. Varför ska det vara så svårt att:

  • ha lite struktur i tillvaron?
  • ta sig an det som är tråkigt?
  • behålla rutiner?
  • skaffa sig rutiner till att börja med?
  • passa tider?
  • hitta ork och energi?
  • styra över mig själv och min egen energi?
  • att smälta in och anpassa sig?
  • uppnå sina mål?
  • fullfölja sina planer?
  • planera realistiskt?
  • hitta balansen i allt?
  • inte ta saker och ting ordagrant?
  • läsa mellan raderna?
  • fokusera och sålla bland tankar och annat som stör?
  • somna?
  • göra någonting regelbundet?

Varför-frågorna hopar sig och jag ser på dem som vore de träd i den skog där jag är vilse. Ibland tror jag mig ha ett svar, men så är det inte.  Ibland tror jag att jag hittat en fungerande strategi, men det slutar alltid i besvikelse. Jag är den jag är och problematiken är densamma. Hela jag är som ett trassligt garnnystan. Vem ska reda ut mig? Och då menar jag inte –  vem ska utreda mig, för det är ju redan gjort. Jag förstår att jag behöver hitta den ena änden och reda ut mitt eget trassel, få kontroll, men det är svårt utan ett övergripande perspektiv. Hur ska jag få ett övergripande perspektiv? Den enda gången det fungerar är ju när man står utanför det problem man försöker lösa, och så är inte fallet.

För att få kontroll försöker jag fokusera på en sak i taget och hitta någon fungerande strategi, något som fungerar för mig, vilket inte måste vara något som fungerar för alla andra.

Till att börja med:
Vilka är alla andra och vad har de gemensamt med mig?

Det är först när jag slutar utgå från ”alla andra” och deras strategier som jag kan hitta mina egna. Jag måste vara precis så individuellt accepterande gentemot mig själv som jag önskar att omvärlden vore. Om jag utgår från mig själv för att hitta fungerande strategier för mig, blir plötsligt jag den bäst lämpade för uppgiften. Det kanske inte är som att vända på en hand, men övning ger färdighet – heter det ju. Att ge upp är inte ett alternativ när jag undervisar andra, så nu har jag chansen att leva som jag lär.

Vilken syn har du?

Det är intressant att forskningen om ADHD fortgår och att man hela tiden kommer fram till nya saker.  Vissa nyheter om ADHD motsäger ibland varandra, vilket gör att det blir ännu mer intressant. Varför blir det så? Vad är då ADHD egentligen? Ärftligt, inte ärftligt…?

Visst kan det vara smidigt att ge alla varsin diagnos, då vet man vem man ska stoppa i vilket fack. Eller så kan det vara så att alla är unika fast många har liknande problematik i olika sammanhang. Det skulle ju kunna bero på att samhället utvecklas i färre riktningar än antalet olika typer av problematik. Hängde du med på mitt resonemang?

Jo, det finns ett antal typer av vanlig problematik hos ett stort antal människor, men samhällets utveckling går enbart i en riktning. En riktning som inte underlättar för människor som har någon form av problematik. Det resulterar i att väldigt många människor inte mår bra i samhällets utveckling. (Läs mer här)

Detta har psykiatrin och läkemedelsindustrin löst med mediciner som påverkar hjärnan på ett eller annat sätt. Dessa mediciner ”fungerar” på de flesta olika typer av problematik och hjälper dessutom till att få pengarna att flöda i det ekonomiska maskineriet.

För mig hjälper inte mediciner. Jag vill inte inta substanser som påverkar hjärnan på det sättet eftersom poängen är att jag ska förändras som person. Och målet med det är att passa in i samhället, som ändå redan har sprungit ifrån de flesta av oss. Totalt värdelöst  i mina ögon, vilket jag kommenterat tidigare. (Läs om det här)

Det lustiga är att Hjälpmedelsinstitutet vill hjälpa till att underlätta för personer med ADHD, alltså förändra bemötande och synsätt i stället för att ändra på personen i fråga. Ett helt annat tillvägagångssätt än samhället generellt har, vilket vore bra att anamma även inom sjukvården och psykiatrin.

Jag läste följande i en av Hjälpmedelsinstitutets foldrar. Jag tyckte det var mycket intressant, då jag kände igen mig helt och hållet i det mesta av detta. (Se länk i vänsterspalten under ”länkar”). Känner du igen dig eller känner du någon som det stämmer in på? Enligt mig spelar det roll om samhället strävar efter att ha samma syn som Hjälpmedelsinstitutet eller inte. Vilken syn har du?

Exempel på svårigheter i dagliga livet för personer med ADHD

Tidsuppfattning:
Personen saknar känsla för tid, kommer för sent eller för tidigt. Kan inte beräkna tidsåtgång för olika aktiviteter, för förberedelser, efterarbete samt för att förflytta sig emellan aktiviteter. Klarar inte att fördela tiden på ett bra sätt mellan olika saker han/hon har att göra.

Struktur och rutiner i vardagen:
Automatiserar inte, varje dags aktiviteter blir som nya och kräver för mycket energi att genomföra. Personen har mycket svårt att skapa och upprätthålla morgon- och kvällsrutiner, rutiner för matlagning, handling, städning, ekonomihantering och tvätt m.m.

Hålla ordning:
Många har rörigt hemma och på arbetet. De kan inte sortera viktigt från oviktigt, vet inte vad man kan kasta och saknar kanske bra förvaringssystem.

Få aktiviteter gjorda:
Svårt att mobilisera energi för att påbörja en uppgift och blir lätt hindrad av nya impulser. Gör andra saker, vilket resulterar i att man inte slutför det man har påbörjat.

Minnas:
Tappar ofta bort saker, glömmer vad man ska göra, missar avtalade tider och överenskommelser, har svårt att känna igen ansikten.

Uppfatta instruktioner och information:
Kan inte sor­tera information, missförstår lätt och har svårt att hålla kvar informationen i minnet. Kan inte hantera långa texter med många ord.

Sömn och dygnsrytm:
Har problem att komma i säng, insomningssvårigheter, sover osammanhängande, vaknar inte i tid och är ofta trött.

Ur: Arbetsmodell för hjälpmedel (2008), Hjälpmedelsinstitutet
Länk: http://www.hi.se/Global/dokument/publikationer/2007/07370-arbetsmodell-for-hjalpmedel.pdf

Diagnosen som en väska

Finns det någon trygghet i att härleda nästan allt till sin diagnos, eller är det bara en idé? Jag vet inte riktigt, men en del människor gillar inte alls att man vill sätta saker och ting i ett diagnosperspektiv. Det kan ju låta konstigt att ens vilja göra det, men det kanske inte är så konstigt för den som har diagnosen. Det skulle nog bli konstigare att ignorera diagnosen, eftersom det då skulle bli en förnekelse av den.

Jag tänker mig att det är sundare att acceptera att man har diagnosen, inte att man är den. Man har den precis som man har en väska. Vissa saker passar i väskan, och då kan man välja att ha dem där eller inte. Man kan ta upp dem när man vill och använda dem på det sätt man vill. På så vis använder man väskan som en tillgång. Varför skulle det inte fungera så med diagnosen också?

väskor

När man kommer upp på morgonen (alltså förmiddagen för de morgonpigga), går ut i köket och får sig en chock för att man får syn på disken, undrar man hur man kunde förtränga något sådant. Disken sträcker sig som en tjock, slingrande orm över både spis och bänkar, och man inser att man måste ha ignorerat diskormen föregående kväll. Då kanske det kan vara skönt att skylla på att man har AD(H)D. Det är ju ett nederlag att behöva erkänna att man är lat. Men är det verkligen så?

Min känsla är inte att jag är lat, utan att jag har så mycket att göra att inget blir av. Dessutom sover jag så lite per natt att jag inte har tillräckligt med ork. I det här läget är det många som vill säga till mig: Men det är bara att du går och lägger dig några timmar tidigare, så får du mer ork. Och det är bara att ta tag i det där diskberget framför dig, så blir det ju gjort.
loser

Jag är fullkomligt allergisk mot den typen av dumförklaring, som det faktiskt är. Jag vill bara svara: Om det nu hade varit så enkelt för mig hade jag väl gjort så. Hur dum tror du att jag är?!

Efter att jag fick diagnosen ADD, fick jag förklarat för mig att det hela hänger ihop. Att ha svårt att få saker gjorda, att det känns svårt fast det är lätt, är en del av diagnosen. Min uppfattning är att man kan känna igen känslan till viss del även om man inte har en diagnos, men det kanske inte är så lätt att förstå hur oförmåga kan vara något som tar över.

En del människor vill bagatellisera och säga att det där är snick snack, att det är lite lika dant för alla emellanåt. Det är då jag vill utdela en snyting och fråga om de vet hur det känns att vara lite som andra, men ändå inte och känna att man aldrig passar in. Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som skiljer en person med ADD från en person utan diagnos. Jag tänker inte försöka förklara det, men det finns andra som kan. Den här länken tycker jag är bra. Jag har hänvisat till den tidigare, bl.a i mitt inlägg Stöd eller fusk.

Gränsen mellan ADHD och normaltillstånd kan verka oklar för en utomstående. Det rör sig ju om svårigheter som kan finnas i större eller mindre omfattning hos väldigt många människor.” (Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv, sid. 8)

Det är mycket möjligt att jag har upprepat mig sedan mitt allra första inlägg, men jag fortsätter ändå 😉

Använder jag vetskapen om min diagnos som en ursäkt för att slippa diska? Det vet egentligen ingen annan än jag själv. Om jag inte har den uppfattningen – varför ska någon annan då ha den uppfattningen om mig? När det gäller någon annan med diagnos kan det vara på ett annat sätt.

Nej, för min del handlar det om att komma ur ett mönster, varav en del är att jag lägger mig för sent, sover för lite och till följd får sämre ork och sämre minne.

stopSTOPP! Här tänker du kanske: Men varför går hon inte bara och lägger sig tidigare då? Och vi är tillbaka på ruta noll. Hade det varit så enkelt hade jag gjort så. Jag har inte struntat i att försöka, men just nu går jag inte in på alla metoder jag provat. Min senaste är ett kedjetäcke, men det får jag ta upp nästa gång.

”Frisk” till vilket pris som helst

jesusIbland funderar jag på om jag har blivit en aning paranoid, eller om samhället faktiskt är lika knasigt som det verkar. Förutom att alla ska ha någon form av diagnos nu för tiden (vilket jag tidigare nämnt. Läs här.) så ska alla med en diagnos dessutom äta medicin, gärna mediciner – i plural. Ju mer grönsak desto bättre, är det tanken bakom det hela? Jag har ett flertal gånger blivit tjatad på att äta medicin. Inte av vänner, inte av familj utan av psykiatrin. För mig är det uppenbart att de prackar på en medicin. Det gör mig mörkrädd att det generellt är mer OK att bli övertalad av psykiatrin att äta medicin, än att ta ett antal samtal med någon som plingar på dörren och vill prata om Gud. Vilket kommer att skada mig mest?

Om man inte har en diagnos är man totalt frisk både fysiskt och psykiskt och klarar av samhällets press och stress. Hur många kvalar in där? Inte jag i alla fall. Jag tycker mig ha känt samhällets press och stress ända sedan jag var 12-13 år ungefär. Då var det visserligen i skolan, men den är ju en väldigt stor del av samhället. Det är ju där vi formas till enheten samhället i stället för att fortsätta vara de individer som vi är, om man ska dra det till sin spets. Det kan förstås bero på att jag ser skolan som ett mallstöpningsinstitut för det mesta. (Nämns i tidigare inlägg. Läs här.)

Piller2Hur som helst… Med medicin kan en hel del människor fungera bättre, få en bättre vardag, bli friska från sjukdomar mm. Men vi som inte har cancer, direkta krämpor, djup depression, borderline eller något annat av grav karaktär, ska vi äta medicin ändå? Det blir som att man äter medicin för att försöka uppnå någon form av perfekthet som ska göra att man smälter in bättre i samhället. Jag ser inte att man får en bättre livskvalitet, snarare tvärt om. Om jag ska kunna koncentrera mig bättre ska jag alltså prova ut en medicin. Förlåt, jag får avbryta mig själv nu. Redan här reagerar jag. Varför måste man alltid PROVA UT en medicin?

ljug-inteHar de inte lyckats plocka fram ett bra läkemedel som de med säkerhet kan påvisa att de har full kunskap om,pengar är det väl ingen idé att lansera skiten – rent utsagt.

Dessutom verkar de flesta medicinerna ge mer bieffekter än rena effekter, så att säga. Så om jag ska kunna koncentrera mig bättre måste jag först prova ut en medicin, sedan ska jag kanske prova ut en annan om den första inte fungerar eller ger för mycket biverkningar och till sist blir jag ändå inte kvitt biverkningar till en viss gräns. Till vilket pris vill jag kunna fokusera?!

Jag kanske ska se på mina brister/svårigheter som personlighetsdrag jag har, som gör mig till den jag är. Lite så som jag uppfattar att mina sanna vänner ser mig (vilket jag förklarar i ett tidigare inlägg. Läs här.) Skillnaden är att samhället inte är min sanna vän och därför inte heller accepterar mig för den jag är. Jag ska inte sticka under stol med att det skulle kännas skönt att kunna fokusera bättre, men inte på bekostnad av min hälsa. Jag lär mig hellre mer om hur jag fungerar och vilka strategier jag behöver använda mig av. Där tänker jag inte ge upp trots den motvind jag upplever, som om medicin skulle vara den enda vägen.

medicin-till-barnI så fall är skolsystemet en medicin man tvingar i barn och samhället är den oundvikliga biverkningen. Ny biverkning ger ny medicin, så vilken medicin ska vi ha mot samhället? Jo, egentänkande individer.  De i sin tur motverkas med diagnoser och diverse läkemedel. Det ger mig känslan av att man försöker gör ett urval. Definiera gärna ”man” i föregående mening. Nu kanske du börjar hoppas att jag är paranoid på riktigt, men då måste jag göra dig besviken. Jag har ingen sådan diagnos, jag råkar bara stå för att jag är en egentänkande individ 😉 Är inte du också det?

Skolan stöper normala barn i sin mall

normal 2Jag har förstått av andra att jag oftast framstår som normal. Normal råkar dock vara tolkningsbart. I ett sammanhang där något är fullt normalt kan det samtidigt framstå som totalt galet i ett annat sammanhang. Men oftast finns det en hyfsat klar bild av vad som hamnar utanför normal-ramen för de flesta. Jag gissar att det som generellt klassas som normalt är sådant som de flesta enkelt kan relatera till. Till exempel att gå i skolan.

en skolaAtt gå i skolan anses normalt i det svenska samhället. Vi har ju skolplikt som inte många avviker från. Men att VARA normal i skolan är något helt annat. Och att sedan KÄNNA sig normal i skolan är ytterligare något annat för väldigt många. Att känna sig normal innebär att känna sig som en del av helheten, en pusselbit i pusslet, en i gänget etc. Men det som kan vara svårt att se är om någon känner sig just så, eller i stället känner sig som en betraktare av helheten, en pusselbit i ett annat pussel, en i ett osynligt gäng etc. Du förstår säkert vad jag menar.

pusselbit med normalDe flesta av oss kan säkert komma på någon gång då vi känt oss lite malplacerade. Att det har hänt några få gånger kanske inte gör att man alltid känner sig annorlunda, men när det händer ofta kan det till slut sätta spår. Dessutom kan det vara väldigt svårt att uttrycka, för det är inte säkert man kan sätta fingret på det. Om man kunde det skulle det väl inte upprepa sig så ofta? För ett barn kan denna känsla framstå som mer subtil än för en vuxen.

Fyrkant i runt hålI skolan fick man lära sig att alla skulle kunna samma sak. Alla skulle lära sig samma sak inom samma tidsram och på samma sätt. Med tanke på hur olika vi alla är, så är det fullkomligt ologisk för mig. Lite idiotiskt faktiskt, precis som på bilden i mitt inlägg Samhället-är det du?”. Där blir det tydligt att skolan är en mall där man stöper människor i en och samma form, så gott det går. Personligen tycker jag inte att man ska stöpa något annat än stearinljus. Det är otroligt tungt att hela tiden behöva vara fyrkanten som ska försöka passa i det runda hålet. Så här i vuxen ålder, förälder och allt, så har jag inte samma behov av att passa in. Jag har bildat mig en uppfattning om omvärlden, vart jag står i förhållande till den och mina åsikter om den. Det hade jag inte när jag fortfarande gick i grundskolan. Kanske inte i gymnasiet heller. Då fann jag mig i att försöka bli mallstöpt, även om det gick dåligt många gånger.

inlärningSkolsystemet har ändrats ett antal gånger sedan jag gick i grundskolan, men gällande just de här sakerna så har det inte gått mycket framåt. Min son går i grundskolan nu, och jag blir mörkrädd när jag ser hur man fortfarande ska ha alla barn att lära sig exakt samma ord och årtal på exakt lika lång tid. Jag kan förstå att det finns en viss poäng med ett sådant system. Alla ska bedömas rättvist. Men hur rättvist blir det när man har olika förutsättningar på en massa olika plan? Man måste väl först ta hänsyn till det för att kunna bedöma rättvist? Men att världen inte är rättvis är ju ingen nyhet förstås.

Skolan var för mig ett snabbhetstest ända från årskurs 6 till årskurs 9. Det var horribelt att behöva prestera på tid utan att egentligen riktigt förstå vad det var jag höll på med. Dessutom såg jag sällan någon mening med det. Jag kan än idag irritera somliga med mina varför-frågor. Men om något inte är betydelsefullt för mig har jag väldigt svårt att motivera mig själv att lägga ner tid, ork och energi på det. Det blir en energibov som skäl min tid, varpå jag känner mig dum för att jag inte förstår varför jag ska lägga tid, ork och energi på något som är meningslöst. Då blir det ju att jag gör det bara för att alla andra gör det. Vad är det som säger att meningsfullt för dem är samma sak som meningsfullt för mig?

greyhound raceProblemet nu blir att förklara för min son att han ska genomföra detta snabbhetstest, som skolan är även för honom. Sedan ska jag lära honom att se sambandet mellan det och livets mening, annars bäddar jag som förälder för ett liv i meningslöshet för stackaren. Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Jag vill inte ge honom en genväg till depression, tvärt om.

tychobraheHan frågade mig igår varför man måste kunna vissa specifika saker som man lär sig i skolan, och jag insåg att jag inte hade svaret. Jag tycker själv inte att de där sakerna gav mig något av värde. Det blir inte givande för någon om jag i det läget ska låtsas ha ett svar som jag vet att jag inte har. ’Jag vet inte riktigt’ svarar jag ärligt. ’Kanske för att man ska förstå att världen är stor’. Men om det vore målet med SO, så var inlärningsmetoderna usla förr och är det fortfarande. Egentligen skulle jag vilja säga: ’Du kan strunta i det där, det kommer ändå inte ta dig någonstans i livet’. Men det går ju inte. Han kanske kommer ha jättestor nytta av att veta att Tycho Brahe hade en lösnäsa.

Jag vet av både plugg och erfarenhet att sådant som är intressant har en tendens att fastna i minnet, medan sådant som inte är intressant inte fastnar. Var i ligger svårigheten att berätta något för någon på ett intressant sätt? Något som fick mig att haja till ordentligt för några år sedan var när en kompis till mig lyckades få mig att intressant lyssna på hennes berättelser om olika sorters stenar och olika fågelarter. Jag hörde mig själv ställa frågor för att få veta mer. Hur gick det till? Jag har aldrig tidigare varit intresserad av dessa saker.

smileys dramaJag kom fram till att det har att göra med HUR hon berättade det. Självklart är det en viss skillnad på att undervisa en hel klass med barn eller tonåringar, och att berätta något för en kompis i vuxen ålder. Men metoden att berätta något på ett intressant sätt istället för att se till att trycka in information i någons skalle, önskar jag hade varit mer utbredd under min skoltid.

Jag jobbar själv som lärare och kan av erfarenhet förstå olika saker från båda perspektiven. Som lärare i grundskolan finns en viss tidsskillnad när det gäller att se resultatet av vad eleverna har lärt sig och förstått. Det kan hända att de ska skriva ett prov först. För mig som danspedagog får jag en mycket snabbare respons. En elev som står stilla är en elev som behöver hjälp, mer eller mindre. Hjälpen är jätteviktig och den får inte komma för sent. Om jag ger en elev hjälp för sent, så har jag slösat elevens tid och försenat personens utvecklingsprocess. Om jag ska vara en bra pedagog måste jag förstå vart i processen eleven är. Hur ska jag annars kunna pricka in rätt hjälp på rätt ställe? Jag har upptäckt att jag förklarar som bäst när jag vet HUR jag ska få mina elever att uppnå det mål jag har i sikte. Nyckelordet är återigen HUR.

malplaceradMin teori är att eleverna känner sig som en pusselbit i mitt pussel om jag inkluderar dem på rätt sätt. Om jag ska få dem att prestera, så måste jag få dem att känna så. Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att prestera något alls om man känner att man inte passar in. Att förstå samma sak som de övriga i gruppen är ett sätt att passa in. Jag har känt det många gånger i många olika sammanhang. Det har blivit normalt för mig att inte känna att jag passar in. Jag är för långsam, för annorlunda, för kort, för oliktänkande, för mycket, för lite, för frispråkig… Ja, alltid finns det något.

När jag berättar för folk att jag nästan alltid känner mig lite utanför tror de att jag skojar eller överdriver, men det gör jag inte. Jag känner mig nästan alltid som delvis betraktare fastän jag är med och deltar i något. Ibland känns det som att vara med fast jag samtidigt är i min egen bubbla på något vis. I vissa situationer har jag slutat bry mig, men ibland är det enormt irriterande.

När jag dansar kan det vara både bra och dåligt. Det är bra att vara fokuserad på hur en rörelse känns, men det är inte bra när det inte finns någon känsla i rörelsen. Men så blir det när jag dansar runt i min bubbla. Dansen är mitt livs passion, som jag förmodligen inte skulle överleva utan. Dansen funkar som ett uppåt tjack och som terapi på samma gång. Om jag får dansa känns det som jag lyckas sortera mina tankar lite bättre. Ju mer jag dansar, desto bättre mår jag.

flyttaFrån dansen har jag lärt mig att man aldrig blir färdig. Man utvecklas hela tiden, men bara om man tänker att man kan det. Att bli för nöjd hämmar ens utveckling. Jag blir aldrig nöjd och kanske var jag sådan redan innan jag började dansa. Jag söker hela tiden någon form av spänning eller förändring. Förändring måste vara självvald, annars blir den jobbig. Jag kan plötsligt få lust att möblera om, men där jag bor nu är det i princip omöjligt på grund av storleksbrist. Jag har även en tendens att byta sysselsättning en gång om året. Det syns tydligt om man tittar tillbaka på min gymnasietid. Ett år på en skola, sen bytte jag. Att känna sig som en betraktare samtidigt som man deltar, kanske inte är så konstigt då.

Det är inte en hobby att flytta, men jag vill gärna till något nytt. Nytt är alltid en fräsch fläkt, men jag tröttnar ganska snart. I samband med min ADHD-utredning fick jag höra att den här typen av beteende var typiskt för människor med ADHD. Det var även typiskt att känna som jag, att man är fyrkanten som ska passa i det runda hålet. Lättande! Det var en lättnad eftersom jag inte kan göra något åt det. Jag kan inte intala mig själv att sluta gilla nya saker eller en ny bostad. Jag kan inte intala mig att jag inte längre känner mig som en betraktande deltagare, men jag vet nu att andra sällan delar den bilden.

LJUSOm jag någonsin lyckades bli ett ljus av skolans mallstöpning hoppas jag kunna lysa upp andras tillvaro med mina kunskaper. Ett ljus är ju till för att lysa upp.