Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Annonser

Vad betyder dina ord?

Jag har förstått att det finns de som har andra diagnoser där det är vanligt att man har svårt att förstå och tolka vissa kommunikativa signaler. Det gör i sin tur att det ofta blir missförstånd eller att det krävs otroligt mycket för personen i fråga att kunna umgås i en del sociala sammanhang. Det ger lätt en känsla av utanförskap.

Även om jag inte kan påstå att jag lidit av exakt detsamma kan jag känna igen mig på det sättet att jag oftast känner att jag inte passar in oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig. Många gånger ligger känslan i att jag inte förstår mig på de kommunikativa signalerna.

Då jag har känt att jag passar in till hundra procent har jag varit tillsammans med min familj eller mina närmste vänner, där det finns ett självklart utrymme för mig. Utifrån det skulle jag säga att det är direkt kopplat till trygghet. Då menar jag att det kan vara svårt att känna tillhörighet om man inte känner sig trygg, och om man inte känner sig bekväm kan det vara svårt att känna sig trygg. Hur ska man känna sig bekväm om man måste lägga allt fokus på att förstå hur man ska tolka olika kommunikativa signaler?

Kommunikativa signaler är inte bara ord uttryckta till mig. Det är andras verbala kommunikation och samspel, blickar, rörelser och till exempel de andras placering i rummet.

Det finns en svårighet i att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att ge och tolka signaler på. Det måste ju finnas ett rätt sätt eftersom det kan bli så fantastiskt fel ibland. För att det inte ska bli fel behöver man ha tillgång till koden som avslöjar vad just rätt sätt är, vilket kan variera kraftigt beroende på sammanhang och vilka personer som är involverade. Man behöver kunna spelreglerna för att inte råka säga saker som uppfattas som opassande eller att man uppfattar andra på ett felaktigt sätt. Och det är där jag kan känna igen mig även om jag inte har en diagnos som är typisk för just den sortens problematik.

Jag har märkt att det är en tunn linje mellan att ta någon på allvar och att misstolka någon. Det förbryllar mig då jag tycker att jag har rätt bra kommunikativa förutsättningar. Ibland händer det ändå att jag omedvetet förargar människor. De tror att jag missförstår dem lite med flit, men i själva verket är det tvärt om. Jag anstränger mig för att inte missförstå, vilket för mig betyder att jag lyssnar noga på vad den andra säger och försöker att ta in allt utan att läsa in något extra.

megafon

 

Jag har fullt upp med att inte missförstå, medan den andra personen ofta räknar med att jag läser mellan raderna på rätt ställe. Vad är rätt ställe för att läsa mellan raderna? Hur ska jag veta det? Varför betyder orden något annat än det jag hör?

För att undvika sådana missförstånd försöker jag se till att alltid vara väldigt tydlig när jag själv säger något, vilket inte alltid är funktionellt. Ord som redan har kommit ut går inte att stoppa tillbaka och missförstånd går sällan att dölja. I vissa kommunikativa situationer krävs det att jag är på helspänn för att uppfatta och förmedla rätt nyanser i språket. Ibland blir jag missförstådd, vilket jag uppfattar som konstigt då det jag säger borde framgå av de ord som kommer ut ur min mun. Uppenbarligen läser andra in saker på ett sätt som jag inte gör, vilket resulterar i att det jag säger liksom förvrängs.

Förr brukade jag analysera andras beteende och använda det som en indikation på vad jag hade att förhålla mig till och det var ett sätt att skapa en överblick. Det fanns en rädsla i att göra fel. Nu för tiden är jag mindre rädd för att inte passa in eller säga fel saker. Jag har lärt mig att ta det med en nypa ro och vara noga med att mena det jag säger. Många uppfattar mig som alldeles för rak och otaktisk, men hellre det än att bli missförstådd på grund av otydlighet.

Det handlar till stor del om acceptans från sig själv snarare än acceptans från andra.

Min egen strategi

Kan du se framför dig en ko sitta och skala en banan? Du kanske tänker på Mamma Mu och svara ja, men jag menar inte Mamma Mu. Hon kan ju till och med gunga… Nej, jag menar en riktig ko och genast blir problematiken uppenbar.

För mig uppenbaras en problematik av likvärdig grad när någon ber mig att göra någonting regelbundet. Utan att jag förstår det vet jag att det är omöjligt. Jag har försökt att på olika sätt se möjligheterna och använda mig av strategier som säkert fungerar, men det slutar ändå alltid lika dant. Till slut måste jag inse mina begränsningar, även om jag inte lyckas förklara för någon annan hur det ligger till. Men jag fortsätter försöka för att inte verka arrogant gentemot de som försöker hjälpa mig.

Man ska äta regelbundet, sova regelbundet, motionera regelbundet etcetera – bara det sker regelbundet. Så varför kan inte jag? Jag vet inte, men det är en sådan där sak som jag inte lyckas med även om jag försöker om och om igen. Det är ännu en sak som ger mig känslan av att jag ska drunkna.

Det finns en rädsla i att någon ska tro att det är lättare än så för mig, för då har den personen inte förstått hur jag upplever det. Om jag ska kunna ställa ett rimligt krav på någon behöver jag förstå ungefär hur den personen känner inför kravet jag ställer. Det är något jag använder mig av när jag själv undervisar, men det gäller ju inte bara då.

Ibland känner jag att andra inte förstår att det de kräver av mig är omöjligt. Jag förstår att det de begär inte borde vara omöjligt, men de förstår inte att det är omöjligt för mig. Det är svårt att förklara och kanske är det en smula förenat med skam. Jag vill kunna bemöta krav med självförtroende, klara av dem med bravur, sedan känna mig lyckad och fortsätta min resa genom livet med stor tilltro till min egen förmåga. Skammen kliver in där jag misslyckas med detta och jag blir besviken, och ibland arg, på mig själv. Jag fastnar i att undra varför. Varför ska det vara så svårt att:

  • ha lite struktur i tillvaron?
  • ta sig an det som är tråkigt?
  • behålla rutiner?
  • skaffa sig rutiner till att börja med?
  • passa tider?
  • hitta ork och energi?
  • styra över mig själv och min egen energi?
  • att smälta in och anpassa sig?
  • uppnå sina mål?
  • fullfölja sina planer?
  • planera realistiskt?
  • hitta balansen i allt?
  • inte ta saker och ting ordagrant?
  • läsa mellan raderna?
  • fokusera och sålla bland tankar och annat som stör?
  • somna?
  • göra någonting regelbundet?

Varför-frågorna hopar sig och jag ser på dem som vore de träd i den skog där jag är vilse. Ibland tror jag mig ha ett svar, men så är det inte.  Ibland tror jag att jag hittat en fungerande strategi, men det slutar alltid i besvikelse. Jag är den jag är och problematiken är densamma. Hela jag är som ett trassligt garnnystan. Vem ska reda ut mig? Och då menar jag inte –  vem ska utreda mig, för det är ju redan gjort. Jag förstår att jag behöver hitta den ena änden och reda ut mitt eget trassel, få kontroll, men det är svårt utan ett övergripande perspektiv. Hur ska jag få ett övergripande perspektiv? Den enda gången det fungerar är ju när man står utanför det problem man försöker lösa, och så är inte fallet.

För att få kontroll försöker jag fokusera på en sak i taget och hitta någon fungerande strategi, något som fungerar för mig, vilket inte måste vara något som fungerar för alla andra.

Till att börja med:
Vilka är alla andra och vad har de gemensamt med mig?

Det är först när jag slutar utgå från ”alla andra” och deras strategier som jag kan hitta mina egna. Jag måste vara precis så individuellt accepterande gentemot mig själv som jag önskar att omvärlden vore. Om jag utgår från mig själv för att hitta fungerande strategier för mig, blir plötsligt jag den bäst lämpade för uppgiften. Det kanske inte är som att vända på en hand, men övning ger färdighet – heter det ju. Att ge upp är inte ett alternativ när jag undervisar andra, så nu har jag chansen att leva som jag lär.

Vilken syn har du?

Det är intressant att forskningen om ADHD fortgår och att man hela tiden kommer fram till nya saker.  Vissa nyheter om ADHD motsäger ibland varandra, vilket gör att det blir ännu mer intressant. Varför blir det så? Vad är då ADHD egentligen? Ärftligt, inte ärftligt…?

Visst kan det vara smidigt att ge alla varsin diagnos, då vet man vem man ska stoppa i vilket fack. Eller så kan det vara så att alla är unika fast många har liknande problematik i olika sammanhang. Det skulle ju kunna bero på att samhället utvecklas i färre riktningar än antalet olika typer av problematik. Hängde du med på mitt resonemang?

Jo, det finns ett antal typer av vanlig problematik hos ett stort antal människor, men samhällets utveckling går enbart i en riktning. En riktning som inte underlättar för människor som har någon form av problematik. Det resulterar i att väldigt många människor inte mår bra i samhällets utveckling. (Läs mer här)

Detta har psykiatrin och läkemedelsindustrin löst med mediciner som påverkar hjärnan på ett eller annat sätt. Dessa mediciner ”fungerar” på de flesta olika typer av problematik och hjälper dessutom till att få pengarna att flöda i det ekonomiska maskineriet.

För mig hjälper inte mediciner. Jag vill inte inta substanser som påverkar hjärnan på det sättet eftersom poängen är att jag ska förändras som person. Och målet med det är att passa in i samhället, som ändå redan har sprungit ifrån de flesta av oss. Totalt värdelöst  i mina ögon, vilket jag kommenterat tidigare. (Läs om det här)

Det lustiga är att Hjälpmedelsinstitutet vill hjälpa till att underlätta för personer med ADHD, alltså förändra bemötande och synsätt i stället för att ändra på personen i fråga. Ett helt annat tillvägagångssätt än samhället generellt har, vilket vore bra att anamma även inom sjukvården och psykiatrin.

Jag läste följande i en av Hjälpmedelsinstitutets foldrar. Jag tyckte det var mycket intressant, då jag kände igen mig helt och hållet i det mesta av detta. (Se länk i vänsterspalten under ”länkar”). Känner du igen dig eller känner du någon som det stämmer in på? Enligt mig spelar det roll om samhället strävar efter att ha samma syn som Hjälpmedelsinstitutet eller inte. Vilken syn har du?

Exempel på svårigheter i dagliga livet för personer med ADHD

Tidsuppfattning:
Personen saknar känsla för tid, kommer för sent eller för tidigt. Kan inte beräkna tidsåtgång för olika aktiviteter, för förberedelser, efterarbete samt för att förflytta sig emellan aktiviteter. Klarar inte att fördela tiden på ett bra sätt mellan olika saker han/hon har att göra.

Struktur och rutiner i vardagen:
Automatiserar inte, varje dags aktiviteter blir som nya och kräver för mycket energi att genomföra. Personen har mycket svårt att skapa och upprätthålla morgon- och kvällsrutiner, rutiner för matlagning, handling, städning, ekonomihantering och tvätt m.m.

Hålla ordning:
Många har rörigt hemma och på arbetet. De kan inte sortera viktigt från oviktigt, vet inte vad man kan kasta och saknar kanske bra förvaringssystem.

Få aktiviteter gjorda:
Svårt att mobilisera energi för att påbörja en uppgift och blir lätt hindrad av nya impulser. Gör andra saker, vilket resulterar i att man inte slutför det man har påbörjat.

Minnas:
Tappar ofta bort saker, glömmer vad man ska göra, missar avtalade tider och överenskommelser, har svårt att känna igen ansikten.

Uppfatta instruktioner och information:
Kan inte sor­tera information, missförstår lätt och har svårt att hålla kvar informationen i minnet. Kan inte hantera långa texter med många ord.

Sömn och dygnsrytm:
Har problem att komma i säng, insomningssvårigheter, sover osammanhängande, vaknar inte i tid och är ofta trött.

Ur: Arbetsmodell för hjälpmedel (2008), Hjälpmedelsinstitutet
Länk: http://www.hi.se/Global/dokument/publikationer/2007/07370-arbetsmodell-for-hjalpmedel.pdf

Diagnosen som en väska

Finns det någon trygghet i att härleda nästan allt till sin diagnos, eller är det bara en idé? Jag vet inte riktigt, men en del människor gillar inte alls att man vill sätta saker och ting i ett diagnosperspektiv. Det kan ju låta konstigt att ens vilja göra det, men det kanske inte är så konstigt för den som har diagnosen. Det skulle nog bli konstigare att ignorera diagnosen, eftersom det då skulle bli en förnekelse av den.

Jag tänker mig att det är sundare att acceptera att man har diagnosen, inte att man är den. Man har den precis som man har en väska. Vissa saker passar i väskan, och då kan man välja att ha dem där eller inte. Man kan ta upp dem när man vill och använda dem på det sätt man vill. På så vis använder man väskan som en tillgång. Varför skulle det inte fungera så med diagnosen också?

väskor

När man kommer upp på morgonen (alltså förmiddagen för de morgonpigga), går ut i köket och får sig en chock för att man får syn på disken, undrar man hur man kunde förtränga något sådant. Disken sträcker sig som en tjock, slingrande orm över både spis och bänkar, och man inser att man måste ha ignorerat diskormen föregående kväll. Då kanske det kan vara skönt att skylla på att man har AD(H)D. Det är ju ett nederlag att behöva erkänna att man är lat. Men är det verkligen så?

Min känsla är inte att jag är lat, utan att jag har så mycket att göra att inget blir av. Dessutom sover jag så lite per natt att jag inte har tillräckligt med ork. I det här läget är det många som vill säga till mig: Men det är bara att du går och lägger dig några timmar tidigare, så får du mer ork. Och det är bara att ta tag i det där diskberget framför dig, så blir det ju gjort.
loser

Jag är fullkomligt allergisk mot den typen av dumförklaring, som det faktiskt är. Jag vill bara svara: Om det nu hade varit så enkelt för mig hade jag väl gjort så. Hur dum tror du att jag är?!

Efter att jag fick diagnosen ADD, fick jag förklarat för mig att det hela hänger ihop. Att ha svårt att få saker gjorda, att det känns svårt fast det är lätt, är en del av diagnosen. Min uppfattning är att man kan känna igen känslan till viss del även om man inte har en diagnos, men det kanske inte är så lätt att förstå hur oförmåga kan vara något som tar över.

En del människor vill bagatellisera och säga att det där är snick snack, att det är lite lika dant för alla emellanåt. Det är då jag vill utdela en snyting och fråga om de vet hur det känns att vara lite som andra, men ändå inte och känna att man aldrig passar in. Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som skiljer en person med ADD från en person utan diagnos. Jag tänker inte försöka förklara det, men det finns andra som kan. Den här länken tycker jag är bra. Jag har hänvisat till den tidigare, bl.a i mitt inlägg Stöd eller fusk.

Gränsen mellan ADHD och normaltillstånd kan verka oklar för en utomstående. Det rör sig ju om svårigheter som kan finnas i större eller mindre omfattning hos väldigt många människor.” (Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv, sid. 8)

Det är mycket möjligt att jag har upprepat mig sedan mitt allra första inlägg, men jag fortsätter ändå 😉

Använder jag vetskapen om min diagnos som en ursäkt för att slippa diska? Det vet egentligen ingen annan än jag själv. Om jag inte har den uppfattningen – varför ska någon annan då ha den uppfattningen om mig? När det gäller någon annan med diagnos kan det vara på ett annat sätt.

Nej, för min del handlar det om att komma ur ett mönster, varav en del är att jag lägger mig för sent, sover för lite och till följd får sämre ork och sämre minne.

stopSTOPP! Här tänker du kanske: Men varför går hon inte bara och lägger sig tidigare då? Och vi är tillbaka på ruta noll. Hade det varit så enkelt hade jag gjort så. Jag har inte struntat i att försöka, men just nu går jag inte in på alla metoder jag provat. Min senaste är ett kedjetäcke, men det får jag ta upp nästa gång.