Fullt på insidan

Tankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

När man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

Lugnets effekt

Med den här utsikten och utan vardagens krav, är det betydligt lättare att hitta bland tankarna.

En del tror att tankarna tar semester. Så är det inte för mig, men att slippa yttre stress gör susen. Jag hinner lättare få fatt på tankar, fundera och resonera med mig själv. Det är något jag bestämt kommer att eftersträva i min vardag.

En mystisk simultanförmåga

Vissa dagar är det som om jag inte har tillgång till allt som rör sig i mitt eget huvud och det är enormt påfrestande. (Jag har nämnt det förut).

Jag har på något sätt en övergripande bild, men så fort en tanke tar överhanden kan inte de övriga tankarna få det utrymme de behöver. Det leder till att jag inte heller kan koncentrera mig på något annat än den där enda tanken.

Om den där enda tanken, som tar överhanden, hade att göra med sådant jag behöver lägga tid på hade det varit ypperligt, men så är det inte alltid. Ibland kan tanken som tar över vara ovidkommande. Hur som helst är huvudet fullt.

Ibland är det inte en tanke som tar över, utan tomhet. Då är det svårt att vara produktiv. Ofta hänger det ihop med trötthet, då det känns som jag inte orkar något annat än att sova. Jag är som i ett töcken även fast jag är vaken, så att sova borde vara den bästa medicinen. Hur som helst är huvudet tomt.

Egentligen borde det vara en omöjlighet för dessa olika tillstånd att infinna sig samtidigt, men där verkar det finnas någon mystisk simultanförmåga. Det framkallar en känsla av att jag existerar i en parallell eller overklig värld, fast inte på ett fysiskt sätt. Det resulterar i känslan att ingen annan än jag tänker på mitt sätt och därför kan ingen annan heller förstå mig.

Detta är svårt att förklara eftersom det är något jag känner på insidan, så jag upplever ibland att jag är ensam. Inte för att jag inte har sällskap, utan för att jag inte lyckas dela det som inuti mig tar så stort utrymme. Det är mycket frustrerande och väldigt rörigt, ungefär som när jag beskrev att jag ville ha mappar i hjärnan. I bästa fall kan det inlägget fungera kompletterande till det här inlägget.

Del 2: Besluta och förändra

Den här veckan fortsätter jag, som utlovat, föregående inlägg (om än en dag för sent). Jag tog ett beslut som ledde till en del förändringar. Egentligen handlade det om att ha en annan utgångspunkt än tidigare.

Till att börja med utgår jag från att jag väljer själv. Jag placerar mig i ett fack om jag vill eller så väljer jag att låta bli och det är inte upp till någon annan. Hur någon annan ser på saken får stå för den personen. Jag kan ibland välja att placera mig i ett fack enbart för min egen terapeutiska analys av mig själv, med syftet att göra en förändring eller att förstå mig själv bättre.

Så om jag har add ibland och ibland inte, är det ändå okej. Vem ska säga något annat och vad är det i så fall värt? Jag har add på heltid enligt den diagnos jag har fått. Det verkar finnas en individuell variant av hur den diagnosen ter sig för alla som får den, men den har gjort att jag får viss hjälp på universitetet.

För min personliga utveckling är det utredningen som föregick diagnosen som varit till störst hjälp. Det blev uppenbart vad som var mina styrkor respektive svagheter. Att planering, tidsuppfattning och struktur var stora svårigheter kom egentligen inte som någon överraskning. Men för mig var det nytt att det var accepterat som just en svårighet och inte bara som slöhet eller dumhet. Det ökade min egen acceptans gentemot mig själv och jag lärde mig förklara problematiken även så att andra förstod, och det var en viktig nyckel.

Sedan tror jag inte att livet plötsligt bara ser annorlunda ut. Någon gör väl förändringar, och om inte jag bemästrar dem, vem gör det då? Om inte jag gör prioriteringar i mitt liv, vem gör det då? Det gäller bara att först ha beslutat vilka prioriteringar man ska göra och hur. Jag har insett att jag måste prioritera vad jag gör med min tid. Den vill aldrig räcka till och det påverkar mig negativt då stresshantering inte är min starka sida.

Det kan vara svårt att helt undvika stress, så jag behöver ha en strategi för hur jag hanterar och undviker stress. Det är inte helt lätt att skapa sig en strategi som fungerar (läs mer här). Men att inte skynda mig rent fysiskt bara för att jag känner mig stressad, är en sådan strategi. Att tänka på en sak i taget är en strategi som för mig är svår att genomföra, men som jag jobbar på. Att inte planera in saker som inte måste tidsbestämmas, är en något bättre fungerande strategi. Ett exempel är att jag förr skrev in i kalendern vilka kompisar jag tänkte ringa, och det var oftast många samma dag. Det har jag slutat med. I stället har jag en kom-ihåg-lista med sådant som inte behöver inplaneras efter klockslag.

Jag har inte medvetet eliminerat människor i min omgivning utan anledning. Jag har bara valt att prioritera min hälsa och mina måsten: jobb, studier, familj och tid för lugn. Resultatet är att det blir färre intryck, vilket gör att mina tankar får ta plats. Den plats de egentligen vill ta. De virvlar ju runt där ändå, men är det lugnt störs de inte och hamnar inte i skym undan på grund av annat runt omkring. Då har jag en möjlighet att vandra i tankarna som är mina egna i stället för att enbart hinna reagera på de intryck som kommer utifrån. Jag hinner fundera över sådant som jag vill ta ställning till. Ibland lyckas jag få fatt i en tanke som jag annars hade uppfattat som odefinierbar stress i periferin av min tillvaro.

När jag tänker tillbaka på hur en hel del har förändrats runt omkring mig och hur jag har upplevt det, inser jag att det beror på min egen förändring. En förändring som jag själv beslutat att göra då jag valde att utgå från mig själv och inte från någon annan. Det börjar hos mig själv. Och att utgå från mig själv och ta hänsyn till andra är en bra start. Att sedan välja av vad och hur jag vill bli påverkad är en bra fortsättning.

Visst finns det omständigheter som man inte alltid rår över. Men allting är inte omständigheter, för vi gör även egna val och där ingår hur vi väljer att bemöta omständigheterna och hur vi väljer att ställa oss i förhållande till dem. Så om livets vägar beror på omständigheter har omständigheterna inte blivit något annat än dåliga ursäkter.

Del 1: Besluta och förända

Blandad kompott av kurser och scheman
Den ena inlämningsuppgiften efter den andra
Missade distansföreläsningar
Obesvarade frågor
Konstant stress

Så har terminen sett ut, men nu har det skett ett terminsskifte även på universitetet. Äntligen! Inte för att kurserna (alla utom en som jag hoppade av) var tråkiga, utan för att målet är lite närmre i sikte.

Starten blev lugn, tack och lov, så för första gången på riktigt länge har jag haft tid att göra en sak utan att ta tid från något annat. Det här lugnet, hur kort det än kan tänkas bli, är något jag försöker ta vara på för att ladda batterierna med tanke på det som ligger framför. Därför är jag glad att ibland få stunder då jag hinner vara. Ja, bara vara. Just nu känns det som det bästa botemedlet mot stress. Dessutom ger det mig tid att låta tankarna vandra som de vill, vilket är en stor del av hur jag upplever att jag mår som bäst.

Jag började tänka på hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig. Det är tveksamt om jag kom fram till något vettigt, men det förde mina tankar vidare. Först tänkte jag att jag inte vill bli stoppad i något fack, men sedan kom jag på att jag kanske själv placerar mig i något fack för att uppnå någon form av förståelse för mig själv i förhållande till andra. Antingen andra som är annorlunda än jag, eller andra som är som jag.

Egentligen kanske det vore bäst att bara strunta i allt det och utgå från att alla är individer och olika. Spontant känns det bättre att tänka så, men jag uppfattar inte att samhället fungerar på samma sätt. Det finns många olika system, kategorier, normer och dyl. att tillhöra i samhället, och att stå utanför allt det är svårt. Min känsla är att man alltid tillhör någon kategori av någonting och då är frågan: Är det jag själv om placerar mig i någon särskild kategori eller är det andra som gör det?

Som sagt, jag vet inte om jag kom fram till några bra svar. Men om jag utgår från det jag tror, att de flesta av oss vill känna någon form av tillhörighet, tror jag också att det är viktigt att man själv får välja vad den ska bestå av. Känns det inte som att bli placerad i ett fack om någon annan ska bestämma vad din tillhörighet är?

Ibland känner jag igen mig i olika beskrivningar av add och adhd, men ibland gör jag det inte. Ibland är det inget konstigt att jag har add, men ibland är det konstigt. I vissa sammanhang passar det sig inte att jag har add, men i andra sammanhang är det utmärkt. Det tog mig ganska lång tid att komma fram till hur jag skulle tänka kring det? Jag ville försöka strukturera upp det hela för att få någon form av överblicksperspektiv, men jag lyckades inte. Det slutade alltid med att jag tänkte:

Kan jag inte bara få vara som jag är och bli respekterad för den jag är? Vem bestämmer det? Varför ska inte jag vara den som bestämmer mig för att jag inte tänker tolerera något annat? Är inte andra de som bestämmer vad de ska tolerera i sina liv? Jo, så uppfattade jag det.

Jag bestämde mig för att göra likadant och en del förändringar har skett sedan dess.

Beslut och förändringar kan du läsa mer om i del 2, som kommer om en vecka. Missa inte det!

Värdelös

En sak har en funktion som man har nytta av, och om man inte har nytta av den kan den bli värdelös.

En relation har man inte alltid nytta av, men den betyder alltid något i form av att den fyller en funktion och kan därför inte bli värdelös.

Vad tycker du?

Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

Morgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

Jag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Andras fel och min rätt

Jag läser ett blogginlägg om en artikel angående brinnande bilar i Husby och kvällstidningarnas finansiering av bilder på det. Informationen är skrämmande, men något annat som jag också uppfattar som skrämmande är de kommentarer som folk har skrivit i samband med blogginlägget.

Det jag tycker är skrämmande med dessa kommentarer är hur somliga väljer att bråka genom att kommentera inlägget igen och igen. De har alltså en ordväxling (i skrift) som inte har med inlägget i sig att göra, därför att konversationen har börjat spreta.

Jag förstår att konversationen kan börja spreta när många kommenterar samma inlägg och svarar på någons kommentar som befinner sig mycket högre upp. Ibland måste man skrolla för att få något sammanhang och förstå vem som svarar på vilken kommentar. Det måste inte vara negativt, det kan vara utvecklande och kreativt, men när några börjar tjafsa ordentligt blir det lätt tvärt om.

Att över huvud taget bråka med någon offentligt på internet tycker jag sällan verkar varken fruktbart eller klyftigt. Vad vill man egentligen? Söker man medhåll? Är man egentligen en osäker person? Har man för lite substans i sitt liv? Vill man tjafsa med någon för att man är uttråkad? Något problem verkar man ju ha om man ser ett värde i det beteendet, vilket man tyvärr möter på fler ställen än på internet.

Det förekommer människor lite överallt, som uppvisar behov av att få sista ordet i alla lägen, att få bevisa sig överlägsna även om sanningen är en annan, att kontinuerligt få lägga energi på att tillrättavisa andra utifrån sin egna subjektiva syn som om den vore objektiv.

Å, så jag önskar att jag kunde värja mig mot detta. Om man är som ovan beskrivet, undrar jag om man verkligen har kunskap om sig själv eller om man kanske är bitter.  För när är det mer intressant att lägga energi på andras fel istället för att fokusera på sin egen utveckling? Jag tänker spontant att det skulle vara när man inte är nöjd med sig själv eller sin tillvaro, när man är arg eller när man inte ser tillräckligt långt framför sin egen näsa.

Jag tror ingen är befriad från att befinna sig där emellanåt, man kan ju inte alltid ligga på topp. Men nivån på intensitet kan variera kraftigt och det kan även medvetenheten. Är man medveten om att man är bitter? Är man medveten om att man flyr från sitt eget missnöje genom att fokusera på andra?

Tänk om man är bitter utan att vara medveten om det, hur ska man då kunna sluta vara bitter?

Jag brukar säga att det finns folk till allt. Det finns alltid någon som beter sig på ett sätt som jag själv hade valt bort, men det betyder inte att jag måste få personen att ändra på sig. Visst finns det människor både här och där som bemöter mig på ett sätt jag inte gillar. Det betyder inte att jag, varje gång det händer, ska läxa upp personen i fråga. Det betyder snarare att jag får lära mig att hantera även den typen av bemötande. Ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre.

Jag är inte fröken solskensstråle hela tiden (många kan intyga det…), men jag försöker undvika att läxa upp folk jämt och ständigt. Ibland kan folk behöva utvecklas i sin egen takt, inte i min eller någon annans takt.

Det är inte så dumt att vara medveten om att man har en subjektiv åsikt, att andra kanske inte håller med, att acceptera att det är så och inte tjafsa om det.

Det är inte så dumt att försöka fokusera på att minska sina egna felsteg istället för andras.

Och det är definitivt inte dumt att ta reda på vad hos en själv som gör att man tydligt ser andras fel och vill rätta till dem. För i slutänden är det som jag så många gånger har hört:
Man kan inte ändra på någon annan,
man kan bara ändra på sig själv.

Ifrågasätt det självklara

Hur många av oss är redo att ärligt ifrågasätta det självklara, leta reda på svaret och gå till botten med det? Det finns säkert mycket vi tar förgivet, men jag menar sådant som är självklart för så gott som alla som lever på jorden.

Om man skulle fråga folk om de skulle vilja bli av med naturen tror jag att de flesta skulle svara nej. På frågan varför inte, skulle säkert många svara att växterna ger syre vilket behövs för vår överlevnad.

Men hur många av oss tar inte växterna och deras funktion för givna? En del avfärdar det hela med att säga att det bara är så. Törs man då inte fråga sig varför det bara är så?

Varför blir ett maskrosfrö en ny maskros och inte en tussilago? Hur kommer det sig att en humla som flyger runt och samlar frömjöl på benen, okonstlat lyckas pollinera rätt typ av blomma med dessa frömjöl? Varför har varje snöflinga en unik design? Hur kommer det sig att när man tittar lite närmare på naturen kan se att den är enormt genomtänkt? Har man missat det kan det vara dags för en skogspromenad 😉

Jag menar inte att alla måste fascineras över detta hela tiden, även om det säkert skulle var positivt.  Men bara för att naturen alltid har funnits betyder inte det att den inte är genomtänkt.

Kan det vara så att livet är lite för hektiskt för att man ska hinna se det?

Jag tror inte heller at vi tänker på hur självklart det är att vi kan andas. Det är ju en av de mest naturliga saker som finns. Men i själva verket är det en väldigt komplicerad process. Det är många delar i kroppen som ska samspela för varje andetag. Ska vi dessutom svälja blir det ännu mer komplicerat. Det är så mycket i kroppen som sker att det egentligen är otroligt att det fungerar i den hastighet som det gör.

Jag vet att ingen (eller möjligen ytterst få) har tid att sitta och vara förundrade över dessa saker hela tiden. Men om man aldrig har funderat över varför och hur det kommer sig kanske det är dags att se vad man kommer fram till. Det kanske rent av berikar livet lite till. Låter det jobbigt? Varför då i så fall?

Täta moln eller huller om buller

Jag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

ADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

Det är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

Och så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.