Tänk!

Jag läste ett intressant blogginlägg om skola och uppfostran. Det som står är tänkvärt oavsett om man handskas med diagnoser eller ej.

Klicka på länken nedan för att läsa det.

Länk

Annonser

Skolan stöper normala barn i sin mall

normal 2Jag har förstått av andra att jag oftast framstår som normal. Normal råkar dock vara tolkningsbart. I ett sammanhang där något är fullt normalt kan det samtidigt framstå som totalt galet i ett annat sammanhang. Men oftast finns det en hyfsat klar bild av vad som hamnar utanför normal-ramen för de flesta. Jag gissar att det som generellt klassas som normalt är sådant som de flesta enkelt kan relatera till. Till exempel att gå i skolan.

en skolaAtt gå i skolan anses normalt i det svenska samhället. Vi har ju skolplikt som inte många avviker från. Men att VARA normal i skolan är något helt annat. Och att sedan KÄNNA sig normal i skolan är ytterligare något annat för väldigt många. Att känna sig normal innebär att känna sig som en del av helheten, en pusselbit i pusslet, en i gänget etc. Men det som kan vara svårt att se är om någon känner sig just så, eller i stället känner sig som en betraktare av helheten, en pusselbit i ett annat pussel, en i ett osynligt gäng etc. Du förstår säkert vad jag menar.

pusselbit med normalDe flesta av oss kan säkert komma på någon gång då vi känt oss lite malplacerade. Att det har hänt några få gånger kanske inte gör att man alltid känner sig annorlunda, men när det händer ofta kan det till slut sätta spår. Dessutom kan det vara väldigt svårt att uttrycka, för det är inte säkert man kan sätta fingret på det. Om man kunde det skulle det väl inte upprepa sig så ofta? För ett barn kan denna känsla framstå som mer subtil än för en vuxen.

Fyrkant i runt hålI skolan fick man lära sig att alla skulle kunna samma sak. Alla skulle lära sig samma sak inom samma tidsram och på samma sätt. Med tanke på hur olika vi alla är, så är det fullkomligt ologisk för mig. Lite idiotiskt faktiskt, precis som på bilden i mitt inlägg Samhället-är det du?”. Där blir det tydligt att skolan är en mall där man stöper människor i en och samma form, så gott det går. Personligen tycker jag inte att man ska stöpa något annat än stearinljus. Det är otroligt tungt att hela tiden behöva vara fyrkanten som ska försöka passa i det runda hålet. Så här i vuxen ålder, förälder och allt, så har jag inte samma behov av att passa in. Jag har bildat mig en uppfattning om omvärlden, vart jag står i förhållande till den och mina åsikter om den. Det hade jag inte när jag fortfarande gick i grundskolan. Kanske inte i gymnasiet heller. Då fann jag mig i att försöka bli mallstöpt, även om det gick dåligt många gånger.

inlärningSkolsystemet har ändrats ett antal gånger sedan jag gick i grundskolan, men gällande just de här sakerna så har det inte gått mycket framåt. Min son går i grundskolan nu, och jag blir mörkrädd när jag ser hur man fortfarande ska ha alla barn att lära sig exakt samma ord och årtal på exakt lika lång tid. Jag kan förstå att det finns en viss poäng med ett sådant system. Alla ska bedömas rättvist. Men hur rättvist blir det när man har olika förutsättningar på en massa olika plan? Man måste väl först ta hänsyn till det för att kunna bedöma rättvist? Men att världen inte är rättvis är ju ingen nyhet förstås.

Skolan var för mig ett snabbhetstest ända från årskurs 6 till årskurs 9. Det var horribelt att behöva prestera på tid utan att egentligen riktigt förstå vad det var jag höll på med. Dessutom såg jag sällan någon mening med det. Jag kan än idag irritera somliga med mina varför-frågor. Men om något inte är betydelsefullt för mig har jag väldigt svårt att motivera mig själv att lägga ner tid, ork och energi på det. Det blir en energibov som skäl min tid, varpå jag känner mig dum för att jag inte förstår varför jag ska lägga tid, ork och energi på något som är meningslöst. Då blir det ju att jag gör det bara för att alla andra gör det. Vad är det som säger att meningsfullt för dem är samma sak som meningsfullt för mig?

greyhound raceProblemet nu blir att förklara för min son att han ska genomföra detta snabbhetstest, som skolan är även för honom. Sedan ska jag lära honom att se sambandet mellan det och livets mening, annars bäddar jag som förälder för ett liv i meningslöshet för stackaren. Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Jag vill inte ge honom en genväg till depression, tvärt om.

tychobraheHan frågade mig igår varför man måste kunna vissa specifika saker som man lär sig i skolan, och jag insåg att jag inte hade svaret. Jag tycker själv inte att de där sakerna gav mig något av värde. Det blir inte givande för någon om jag i det läget ska låtsas ha ett svar som jag vet att jag inte har. ’Jag vet inte riktigt’ svarar jag ärligt. ’Kanske för att man ska förstå att världen är stor’. Men om det vore målet med SO, så var inlärningsmetoderna usla förr och är det fortfarande. Egentligen skulle jag vilja säga: ’Du kan strunta i det där, det kommer ändå inte ta dig någonstans i livet’. Men det går ju inte. Han kanske kommer ha jättestor nytta av att veta att Tycho Brahe hade en lösnäsa.

Jag vet av både plugg och erfarenhet att sådant som är intressant har en tendens att fastna i minnet, medan sådant som inte är intressant inte fastnar. Var i ligger svårigheten att berätta något för någon på ett intressant sätt? Något som fick mig att haja till ordentligt för några år sedan var när en kompis till mig lyckades få mig att intressant lyssna på hennes berättelser om olika sorters stenar och olika fågelarter. Jag hörde mig själv ställa frågor för att få veta mer. Hur gick det till? Jag har aldrig tidigare varit intresserad av dessa saker.

smileys dramaJag kom fram till att det har att göra med HUR hon berättade det. Självklart är det en viss skillnad på att undervisa en hel klass med barn eller tonåringar, och att berätta något för en kompis i vuxen ålder. Men metoden att berätta något på ett intressant sätt istället för att se till att trycka in information i någons skalle, önskar jag hade varit mer utbredd under min skoltid.

Jag jobbar själv som lärare och kan av erfarenhet förstå olika saker från båda perspektiven. Som lärare i grundskolan finns en viss tidsskillnad när det gäller att se resultatet av vad eleverna har lärt sig och förstått. Det kan hända att de ska skriva ett prov först. För mig som danspedagog får jag en mycket snabbare respons. En elev som står stilla är en elev som behöver hjälp, mer eller mindre. Hjälpen är jätteviktig och den får inte komma för sent. Om jag ger en elev hjälp för sent, så har jag slösat elevens tid och försenat personens utvecklingsprocess. Om jag ska vara en bra pedagog måste jag förstå vart i processen eleven är. Hur ska jag annars kunna pricka in rätt hjälp på rätt ställe? Jag har upptäckt att jag förklarar som bäst när jag vet HUR jag ska få mina elever att uppnå det mål jag har i sikte. Nyckelordet är återigen HUR.

malplaceradMin teori är att eleverna känner sig som en pusselbit i mitt pussel om jag inkluderar dem på rätt sätt. Om jag ska få dem att prestera, så måste jag få dem att känna så. Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att prestera något alls om man känner att man inte passar in. Att förstå samma sak som de övriga i gruppen är ett sätt att passa in. Jag har känt det många gånger i många olika sammanhang. Det har blivit normalt för mig att inte känna att jag passar in. Jag är för långsam, för annorlunda, för kort, för oliktänkande, för mycket, för lite, för frispråkig… Ja, alltid finns det något.

När jag berättar för folk att jag nästan alltid känner mig lite utanför tror de att jag skojar eller överdriver, men det gör jag inte. Jag känner mig nästan alltid som delvis betraktare fastän jag är med och deltar i något. Ibland känns det som att vara med fast jag samtidigt är i min egen bubbla på något vis. I vissa situationer har jag slutat bry mig, men ibland är det enormt irriterande.

När jag dansar kan det vara både bra och dåligt. Det är bra att vara fokuserad på hur en rörelse känns, men det är inte bra när det inte finns någon känsla i rörelsen. Men så blir det när jag dansar runt i min bubbla. Dansen är mitt livs passion, som jag förmodligen inte skulle överleva utan. Dansen funkar som ett uppåt tjack och som terapi på samma gång. Om jag får dansa känns det som jag lyckas sortera mina tankar lite bättre. Ju mer jag dansar, desto bättre mår jag.

flyttaFrån dansen har jag lärt mig att man aldrig blir färdig. Man utvecklas hela tiden, men bara om man tänker att man kan det. Att bli för nöjd hämmar ens utveckling. Jag blir aldrig nöjd och kanske var jag sådan redan innan jag började dansa. Jag söker hela tiden någon form av spänning eller förändring. Förändring måste vara självvald, annars blir den jobbig. Jag kan plötsligt få lust att möblera om, men där jag bor nu är det i princip omöjligt på grund av storleksbrist. Jag har även en tendens att byta sysselsättning en gång om året. Det syns tydligt om man tittar tillbaka på min gymnasietid. Ett år på en skola, sen bytte jag. Att känna sig som en betraktare samtidigt som man deltar, kanske inte är så konstigt då.

Det är inte en hobby att flytta, men jag vill gärna till något nytt. Nytt är alltid en fräsch fläkt, men jag tröttnar ganska snart. I samband med min ADHD-utredning fick jag höra att den här typen av beteende var typiskt för människor med ADHD. Det var även typiskt att känna som jag, att man är fyrkanten som ska passa i det runda hålet. Lättande! Det var en lättnad eftersom jag inte kan göra något åt det. Jag kan inte intala mig själv att sluta gilla nya saker eller en ny bostad. Jag kan inte intala mig att jag inte längre känner mig som en betraktande deltagare, men jag vet nu att andra sällan delar den bilden.

LJUSOm jag någonsin lyckades bli ett ljus av skolans mallstöpning hoppas jag kunna lysa upp andras tillvaro med mina kunskaper. Ett ljus är ju till för att lysa upp.