Snart 2013

Så… Hur ska du avsluta detta året och inleda det nya? Med vem eller vilka ska du fira? Har du valt? Är du nöjd? Jag har valt och jag är nöjd 🙂
Maten, familjen och fyrverkerierna hör till de sakerna som gör att nyårsafton känns bra. ”Ring klocka ring” däremot, har en helt annan effekt för min del. Har man något lite mer klatschigt förslag, tycker jag genast man ska upplysa SVT om det för ett eventuellt byte. Plita på nu.

gott nytt år

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

uppfinnahjulet

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!

Inga måsten, bara jul

paket

 

Jullov på riktigt, det tänker jag ha.

Jag ska njuta av all god mat på julbordet. Jag ska uppskatta min sons glädje när han får sina julklappar. Jag ska länge komma ihåg det mysiga skenet från julgransljusen.

Jag vägrar få julen förstörd. Jag vägrar plugglov. Att jullov blir plugglov, det är sådant man ska veta när man studerar på Universitetet. Ändå blir det en smärre chock varje jul. Den här gången har jag tillåtit mig att ha jullov på riktigt. Men direkt efter jul, då ska jag öppna böckerna igen. Så har jag tänkt men det är troligast att nyårsafton kommer emellan, om jag känner mig själv rätt.

Det är bara så svårt att inte ge måste-tankarna någon uppmärksamhet:

  • uppsatsen måste vara klar ett visst datum
  • det är mycket kvar som måste göras
  • uppsatsen måste bli godkänd

Underkänd uppsats = Inte tillräckligt med högskolepoäng = Inga pengar från CSN. Detta ger en viss ångest att ha gnagandes i bakhuvudet. Men trots det har jag bestämt mig för att verkligen ha en lugn och skön jul med släkten. Det är jag värd efter en hel termin (snart) utan en enda omtenta.

Njut av julen, du också, så mycket det bara går 🙂

god Jul till dig.blogg

Glömt julklapparna…

Bara några dagar kvar…..

bild

Jag längtar till jul. Den där känslan jag hade när jag var barn vill inte försvinna. Jag låtsas att den gjort det bara för att jag har blivit vuxen och vet bättre, men i själva verket känns allt sådär extra mysigt när det är jul. Det är förvisso lite stressigare tiden precis innan jul, nu när man är vuxen. Vad skönt det var när man var barn och inte behövde ränna runt och leta efter de perfekta julklapparna. Men det finns en viss charm i det också, även om man varje år inser att man skulle börjat tidigare. Egentligen skulle man köpa julklappar året om, så att man är färdigmunderad när julen väl knackar på dörren. Så tänker jag varje jul, men hittills har jag inte lyckats. Men kanske nästa år…..

I år har jag ändå varit duktig. Alla julklappar utom en är inhandlade. De flesta ska bara slås in också. En liten ”detalj” man inte vill glömma. Men det är så mycket annat att hålla reda på och planera. Det ska städas och packas och så vill man ju självklart inte glömma något när man åker bort. En jul glömde jag faktiskt en hel påse med julklappar. Den stod ensam hemma hela julen medan jag firade någon annan stans och några förväntansfulla stackars släktingar blev lite snopna. Det är en repris jag strikt försöker att undvika.

Det är inte så charmigt att vara glömsk. Om någon tycker annorlunda vill jag hemskt gärna bli informerad. Bums. Jag har varit glömsk hela mitt liv. Jag minns att jag ibland fick höra som barn att jag var glömsk. Därför vet jag att jag alltid har varit det. Många har nog blivit irriterade på mig för att jag glömt vad de har sagt. Jag glömmer särskilt lätt andras scheman. Inte för att någon har citera sitt schema för mig, men det har hänt att någon vän berättat vad de ska göra under veckan till exempel. Det kan vara hur intressant som helst, men det är också hur troligt som helst att jag glömmer det. Mitt huvud är nämligen fyllt av mitt eget schema. Och mitt schema är extremt specifikt! Jag blir trött bara jag tänker på det.

För mig går det enorma mängder energi bara till att komma ihåg det jag redan har skrivit ner på en kom-i-håg-lapp. Det låter absurt, men det är sant. Jag ska komma ihåg mina läxor, min sons läxor, mattider, parkeringstider, sovtider, städning, vad som ska inhandlas, vem jag ska ringa etc. Listan kan göras löjligt lång. Detta låter som simpel vardag för de flesta, men för mig är den här simpla vardagen extremt energikrävande. Jag har försökt att beskriva detta för ett antal personer tidigare. En del har kommit med förslag som de tror är lösningen. Det kan vara allt från flera kom-i-håg-lappar till att sätta äggklockan. Andra har bara tyckt att jag är konstig. Det är inget fel med att skriva lappar och sätta äggklockor. I mitt fall är problemet att jag först ska komma ihåg att göra det i tid, och sedan ska jag komma ihåg att titta på lapparna eller komma ihåg vad det är jag ska göra när klockan väl ringer.

Jag var väldigt skeptisk till ADHD-gruppen innan jag började där. Men nu har jag den att tacka för ett antal insikter och jag har lärt mig en hel del. En sak som jag insett är att denna glömska, som följt mig som en skugga hela livet, inte är mitt fel. Det är faktiskt min ADHD:s fel.
Yippiiii!!!
Visst är ADHD inte en eftersträvansvärd diagnos, det är nog ingen diagnos alls som är eftersträvansvärd. Men den här insikten gjorde att en tyngd föll från mina axlar. Faktiskt! För hur mycket lättare känns det inte att börja jobba med en av sina sämre sidor, när man vet att den inte är där på grund av att man är bångstyrig, trög eller bara lat. Nej, det är ingen lång fråga. Det är bar en lång mening som låter som en fråga.
😮
Det är jag som talar om för dig att den här typen av insikter, om vad det är som är min egen tröghet, bångstyrighet eller lathet kontra vad som är ADHD, gör att jag kan acceptera mig själv lite bättre. Jag behöver inte längre klandra mig själv för att jag är så glömsk och inte borde vara det. Jag vet att det är en svårighet jag har som beror på något som jag inte styr, men som jag kan lära mig att hantera bättre om jag bara jobbar på det på rätt sätt.

Min största hjälp för att glömskan inte ska göra mig besviken är att inte stressa. Jag behöver känna att jag har läget under kontroll. Om jag blir för uppstressad blir jag förvirrad och då glömmer jag saker. Men vi ska inte glömma att jag även kommer ihåg en hel del saker. Ett gott exempel är mina sanna vänner. För alltid lojala.  Dem glömmer jag aldrig!

ADHD och din åsikt

 Image

Dåååååååååå var det dags även för mig. Egen blogg!
Inte bara för att jag till slut valt att falla för trycket.
Det hoppas jag att du snart upptäcker.

Jag blir konfunderad över att alla ska blogga utan att ha något att säga. Tänk om jag också blir en sådan person. Läskigt…
Å andra sidan – folk verkar ju gilla det. Kanske för att det blir så avslappnat och skönt att få läsa något som inte handlar om sådant
man inte orkar engagera sig i dygnets alla timmar. Eller man kanske hittar en blogg som handlar om just det man själv är intresserad av. Somliga kanske hellre läser en blogg än tittar på TV, och vem kan klandra dem? Jag kan förstå det, som jag sitter här och tittar på reklam varvat med dåliga serier.

Nu undrar du så klart vad jag har att säga, nu när jag vågat vara så styv i korken. Jag vill till en början inte säga så mycket. Jag vill faktiskt veta vad du har att säga. Jag vill ha din kommentar om en viss sak. Men först vill jag berätta något. Jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Den heter ADHD. Det är en förkortning av: Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder.

Vid det här laget finns det säkert massor med ADHD-bloggar eller bara andra bloggar om exakt samma sak. Jag är inte ute efter att likna dem. Jag är ute efter att få din åsikt och dina tips utan att behöva plöja mig igenom alla de andra bloggarna, sajterna eller forumen. Kalla mig lat eller smart, vilket du vill  ;o)

Det är lätt att associera till någon som är bråkig eller har svårt att sitta stilla när man tänker på ADHD. Men det många inte vet är att det
finns tre olika typer av ADHD. En variant innebär att man har koncentrationssvårigheter, en variant innebär att man är hyperaktiv och en variant innebär att man har de båda andra varianterna. Jag har den första varianten, alltså innebär detta att jag har koncentrationssvårigheter. Detta kallades tidigare ADD men är numera inte en egen diagnos, utan en kategori av ADHD. Jag brukar säga att jag har ADHD ”light”, men det finns det så klart inget som heter. Jag antar att det känns skönt att inte kategorisera mig själv som en av de värsta, även om jag nu skulle vara det.

Jag har fått möjligheten att gå i en ADHD-grupp, vilket jag uppskattade. En av de saker som fastnade mest var förklaringen om hur hyperaktiviteten inte alls är obefintlig för oss som inte kvalar in under kategorin hyperaktiva. Hyperaktiviteten sitter liksom i huvudet i form av tankar i mängder och i extremt hög fart. Dessa tankar stör uppmärksamheten. På mig stämmer detta in på pricken. Jag hinner inte ens med i mina tankars tempo. De slutar inte att dyka upp och de väljer liksom själva hur mycket plats de ska få ta. Så känns det, som om man inte kan kontrollera dem fast man vill. På så sätt kan man säga att hyperaktiviteten sitter i huvudet i stället för i kroppen, som det gör för dem som har en diagnos som innehåller hyperaktivitet.

Denna funktionsnedsättning har varit på tapeten ett bra tag. Jag har hört diskussioner på radio och läst om ADHD i olika artiklar, men det är som om informationen om vad det egentligen är och hur det fungerar inte riktigt fastnar hos folk i allmänhet. De flesta som får höra att jag har ADHD säger spontant ”Det har jag också” eller ”Men det har ju alla”. Av de som spontant påstår sig ha ADHD, som respons till det jag sagt, har inte någon diagnos. Så varför säger man så? Kan det vara okunskap?

Själv vill jag bli bättre förstådd av andra många gånger, men även förstå andra bättre. Detta samspel kan ibland vara problematiskt just på grund av ADHD:n. Det är också en av de saker som jag personligen tycker är svårast att förklara för andra och som andra har svårt att förstå utan förklaring. Jag misstänker att du ser en del av problematiken här.

Det jag främst vill fråga just nu är följande fyra frågor.
1. Hur tror du att ADHD tar sig uttryck?
2. Finns det för lite information om hur ADHD fungerar?
3. Har du några bra tips att ge någon som har ADHD?
4. Brukar du säga att du har ADHD, fast du inte har det?

Dina svar kan vara till stor hjälp!