Träning som terapi

Jag älskar att träna 🙂

Med träna menar jag dansa. Det är den formen av träning som ger mig möjligheten att känna mig mindre introvert. Alla som har tränat vet att det tar en viss tid. Man ska byta om, ta sig dit och hem osv. Under den tiden skulle jag förmodligen hinna plugga en hel del grammatik, vilket är det mest aktuella i studierna just nu. Men tack vare träningen orkar jag ta tag i böckerna och få något gjort, i stället för att analysera hur mycket jag ligger efter och hur jobbigt det är. När det bara känns jobbigt blir jag ineffektiv, får inget gjort, bygger upp ångest över det och när böckerna väl åker fram flyter bokstäverna bara ihop.

Ju mer jag tränar, desto bättre mår jag. Ungefär så är det. När jag får träna är det som att få andas frisk luft. Jag kan andas lugnare, tänka klarare och se lite mer positivt på tillvaron. Om det går en längre period utan att jag hinner träna är det till slut som om jag befinner mig i en dimmig bubbla. Då känner jag mig instängd i mitt eget huvud där tankarna virvlar runt utan varken början eller slut. Till slut blir allt en sörja som lägger sig som ett mörkt lager depression över hela tillvaron.

Jobbet som danspedagog

Jag har många gånger fått höra att jag som får dansa på jobbet inte behöver träna eftersom jag ju får träning ändå. Det är inte helt osant, men heller inte helt sant. Detta har föga att göra med hur mycket eller lite jag jobbar. Det finns en stor skillnad i att undervisa och att bli undervisad. Jag tänker mig en parallell där skillnaden ligger i att gå på konsert och att vara den som uppträder på konserten. Att uppträda kräver något helt annat än att vara åskådare. För mig är det ungefär så jag upplever skillnaden i att jobba och att träna själv. När jag jobbar tränar jag andra och när jag tränar så är det jag själv som får träning.

När jag tränar håller jag koll på mig själv. Jag har tid att koncentrera mig på vad min egen kropp håller på med, hur det känns och hur jag ska kunna utföra det på bästa sätt. När jag jobbar håller jag koll på mina elever, vad deras kroppar håller på med och hur de ska kunna utföra det på bästa sätt.

Veckans träning

Jag har nu tränat tre gånger inom loppet av en vecka, och det är inte ofta jag hinner träna så pass mycket. För mig är det en miniminivå som jag skulle vilja hålla för att må bra. Äntligen känner jag att jag kan sålla i tankarna, se mer positivt på tillvaron och vara mer effektiv. Det faktum att underbara mamma var här i helgen hjälpte säkert. Jag slapp därmed allt bök och stök med att antingen ha en uttråkad son som bara väntar på att man ska ha tränat färdigt eller stressa för att lämna och hämta honom någon stans före och efter träningen. Mormor är favoriten nummer ett, så det var givetvis avkopplande att ha henne som barnvakt. Att träna är ett sätt att samla energi även om träningen i sig är ansträngande, så jag önskar att jag hade tid att träna oftare.

Den bästa terapin

Jag älskar att stå på scenen, förutsatt att jag känner mig tillräckligt förberedd, men det tar inte bort effekten av att få träna.  Att stå på scenen ger en snabb, relativt kortvarig kick medan träningen fungerar mer som terapi. Perioderna då jag gick på dansutbildningar och fick träna ca 6 timmar per dag fem dagar i veckan minns jag som positiva. Perioderna då jag inte haft tid att träna mer än 3 tillfällen i veckan minns som psykiskt jobbiga perioder på ett helt annat plan. Jag har haft perioder när tiden inte har varit tillräcklig för att  både träna och göra tråkiga måsten, och dessa perioder har jag upplevt som psykiskt påfrestande. Sådana perioder har förekommit både under skoltiden och senare. Man kan ju inte undvika sådant man måste göra, men när det blir på bekostnad av den psykiska hälsan känns det inte särskilt lyckat.

Det konstiga är väl att jag är låst vid att det ska vara just en viss typ av träning. Många tycker att jag väl kunde springa eller göra något annat som inte kräver samma schematiska precision. Men att springa tycker jag är fantastiskt tråkigt och det blir inte av om jag inte har så bråttom att jag måste springa. Därför vet jag inte riktigt om det skulle få samma effekt som dansträning. Kanske ur en fysisk aspekt, men om man tänker på hur effekten ser ut mentalt tror jag det kan skilja en del. Om träningen inte är rolig, blir den inte en lika positiv upplevelse och får därmed inte samma positiva effekt. Dessutom får jag inte samma mentala stimulans av att göra något som inte kräver den koordinationsnivå som dansen gör. Koordinationen kräver tankeverksamhet på ett helt annat sätt än löpning, så de ger mig inte lika mycket att springa. Jag vet det för att jag en väldigt kort period under min ungdom gick på fotboll. Då var vi tvungna att springa en viss runda i skogen och det upplevde jag som plågsamt. När det gäller dans spelar även musik en stor roll, vilket många andra träningsformer saknar. Och så ska vi komma ihåg att dans även är en uttrycksform, inte bara en sport.

Genom att delta i ADHD-gruppen har jag lärt mig en hel del om min diagnos, men den terapi som hittills har betytt mest är dansen. Man kan säga at jag började i den terapin när jag var 11 år, så den har ju ett visst försprång rent tidsmässigt 😉

Livet måste vara roligt

Jag insåg igår att min kreativa förmåga var kraftig försvagad, om inte totalt borta. Det kändes tungt, speciellt eftersom jag ska börja jobba den här veckan. Jag kan ju inte komma till min egen dansklass och säga att jag tappat alla stegen och inte kan hitta dem. Men så känns det.

Det påminner mig om Hassan, som var ett radioprogram när jag var barn. Man busringde helt enkelt i radio. De här busringningarna kom ut på CD-skivor som jag såg till att önska mig, varpå jag har 5 sådana guldklimpar. Vill man liva upp tillvaron är det helt klart ett bra sätt. När jag tänker på att det känns som om jag tappat bort mina danssteg, är det en särskild busringning jag kommer att tänka på.
Lyssna här:

Nu har jag blivit van vid att sitta med näsan i böckerna. Jag har vant mig vid att knappa på tangentbordet för att åstadkomma något. Att röra mig på annat sätt än att sätta den ena foten framför den andra gör att jag känner mig bortkommen och klumpig, och det är det sista jag vill framstå som framför mina elever i övermorgon. Jag har bestämt mig för att lösa det idag. Det gäller att hinna hamna i någon form av kreativt läge, så att jag hittar tillbaka till muskelminnet, innan det är för sent. Det är alltid svårt att vara tillräckligt kreativ precis när man måste, men det löser sig nästan alltid. Ingen TV dock. Den brukar inte hjälpa.

Just nu känner jag mig inte ett dugg kreativ. Kanske för att TV:n är på. Kombinationen gör att jag kan sitta som en hösäck i soffan, knappa på tangentbordet samtidigt som jag slötittar på TV. Nyss var det rally. Det var det mest intressanta av alla program för tillfället. Jag skulle ju kunna stänga av, men är helt enkelt för slö för att sträcka mig 30 cm efter fjärrkontrollen. Är det nu jag ska erkänna att jag blivit en soffpotatis? Vilket nederlag. Det går jag inte med på.

Rallyn fick mig att tänka på min favoritbil Bugatti Veyron.bugatti_veyron_2011

När jag var 9 år var min favoritbil Lamborghini.1986_lamborghini_countach-pic-63233När jag var ännu mindre var min favoritbil pappas Mercedes från 1970, som användes på sommarlovet.  Det var alltid så mysigt och gav mig en sådan där skön semesterkänsla som jag aldrig glömmer.Mercedes blå 2

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft någon favoritbil. Dolt intresse, kan man kanske kalla det för. Jag hade till och med planer på att köra racing på riktigt en dag, men till min pappas förtret lade jag ner de planerna innan jag ens hade börjat. Jag kan hålla med honom om att det var lite dumt. Det hade säkert varit en bra kick för mig, så jag hade velat prova. Det lockar till och med fortfarande, så ett sådant erbjudande skulle jag acceptera än idag.

Men alla kickar måste inte vara så fysiska. Jag får en kick av att träna dans, att åka berg-och-dalbanor och att köra bil väldigt fort. Men jag får också en kick av att ha kul, så jag älskar att se komedifilmer. Andra filmer kan också vara bra, men det är ju befriande och som roligast när man får skratta. Och för mig måste livet vara roligt.

De två senaste filmerna som fick mig att skratta var en amerikansk film, som jag för första gången såg på flyget till Trinidad 2010. Den heter ”Dinner for schmucks”. Den andra är en fransk film som heter ”Tais toi”, eller ”Håll käft” som den heter på svenska. Humorn i båda de här filmerna går ut på att allt blir mer fel än man kan tänka sig. Det säger förmodligen en hel del om min humor, och jag vet att det finns många som inte delar den. Jag har även snubbelhumor och Hassan-humor och det finns många som inte delar den humorn heller, men jag van vid det och vågar därför delge detta här 😉

Ett exempel ur Dinner for schmucks:

Ett exempel ur Tais toi:

Bäst som jag sitter här och skriver om roligheter blir jag lite gladare, och då kommer jag på att jag faktiskt har varit en aning kreativ. Igår gjorde jag egna ljus för första gången och sonen hjälpte till. De doftar dessutom liljekonvalj. Doftljus har blivit en viktig detalj i mitt badrum. Inte för att det behövs, utan för att jag tycker det är mysigt och för att det är ett bra doftställe. Det skulle nog bli lite för mycket av det goda om jag skulle ha doftljus i hela lägenheten. Tanken har dock slagit mig flera gånger.

20130121_031158-1

Det är så klart mysigt med hemmagjorda ljus, men jag får väl passa mig för att göra alldeles för mysigt i badrummet. Annars kanske det slutar med att jag placerar soffan och TV:n där också 😉

Nog för att både humor och kreativitet är två väldigt viktiga ingredienser för mig, men att möblera vardagsrum i badrummet kanske är lite väl kreativt. Det skulle möjligen kunna vara en aning humoristiskt för någon som var på ett visst humör, men det är förstås tveksamt.