Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Annonser

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Fullt på insidan

tankebubblaTankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

gustaf förvirradNär man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.

På skoj men ändå…

Mycket roande för mig, men kan säkert vara kul även om man inte har en diagnos.
Vad stämmer in på dig?

Många av punkterna stämmer in på mig, men särskilt punkt 22. Det blir kanske extra tydligt nu när jag pluggar flera kurser på distans.

Punkt 24 är ju en klar favorit hos mig, även om jag nog inte skulle gå ut utan byxor. Men det kanske beror på att det alltid ligger byxor lite här och där, redo att användas. 😉 Jag har ju redan avslöjat att jag ibland (vilket är ganska ofta) byter om flera gånger per dag.

Klicka på länken:29 Things Only a Person with ADHD Would Understand

Icke-rutiner

Icke-rutiner…

Jag kan ha hittat på ordet, men det stämmer så väl överens med verkligheten. Alltså min verklighet av att rutiner inte infinner sig fastän de borde. Jag har nog nämnt det förut.

Det enda som kan bli en rutin är något som inte är för ansträngande. Jag kanske framstår som lat. De som tycker att jag är lat är oftast de som inte förstår vad ADD är och hur det påverkar mig. Jag tycker att jag förstår det, men funderar ändå ibland över om jag kanske är en aning lat då och då.

Jag jobbar hårt för att inte vara eller framstå som lat, men det märks inte. Det gör bara att jag hamnar närmare ”normalnivån” på något vis, så att klyftan mellan mig och de som inte har ADD blir mindre. Därför framgår det inte hur mycket energi det tar att faktiskt framstå som icke-lat.  ADD:n blir liksom en energitjuv.

När det kommer till rutinerna, eller icke-rutinerna, är det mer än bara energin som saknas. Även en överblick och struktur saknas. Med en överblick är det liksom lättare att upptäcka stopp på vägen i god tid, tänker jag bildligt. Har man dessutom lätt för struktur, att se struktur och att skapa struktur, så kan man lätt hitta det smidigaste sättet att ta sig runt stoppet. Jag har tidigare förklarat känslan av att jag är i en labyrint och inte hittar ut. (Läs om det här.) Så kan det lätt kännas när man saknar överblick.

Jag har kommit på att jag kan skapa min egen struktur, om jag bara får tillräckligt fria händer. Men med en färdig mall har jag inte fria händer, bara befintliga ramar. Det sätter en del käppar i mina hjul för att kunna få till rutiner. Jag vill ha möjlighet skapa min egen strategi helt och hållet.

Ett bra mallexempel är den klassiska planeringen för att komma iväg i tid på morgonen. Att lägga fram kläder kvällen innan, det ska ju vara en bra och funktionell rutin. Jag har provat det och förargat mig själv nästan varje gång. När det väl blir morgon har jag inte längre lust att ha på mig det som jag tagit fram kvällen innan, och jag kan inte övertala mig själv att spara tid genom att ändå ha dem på mig. Jag bara MÅSTE ha på mig något som jag känner för att ha just då.

Vissa dagar resulterar det i att jag, om jag har möjlighet, byter om 3-4 gånger samma dag. I min garderob har jag inget vidare system för det, så där råder någon form av organiserat kaos.

Dessa icke-rutiner är som lejon som ska tämjas, men jag är en ganska dålig lejontämjare som har svårt att anpassa mig till befintliga varianter. Så ett ständigt arbete pågår, vilket dagliden stjäl mängder av min energi.

Och allt för att kunna fungera i den takt som samhället vill. Det är som om samhället spelar eurodisco och jag ska försöka matcha det med klassiskt pianospel. Hur jag än gör låter det ruttet och plastigt i stället för levande och känslosamt.