Vem äger din stress?

stress text

Att det är vanligt med stress tror jag inte har undgått någon. Och de flesta vet säkert att långvarig stress kan vara farligt för hälsan.

Men vad som stressar oss ka vara väldigt individuellt, precis som hur vi hanterar stressen.  Jag tror att man behöver hitta den metod som passar en bäst. Det som passar bäst för mig kanske inte är samma metod som passar ”alla andra”. Så var det till exempel när jag gick i ADHD-gruppen och alla skulle göra mindfulness för att kunna slappna av. Jag verkade vara den enda som blev stressad istället.

Blir du lätt stressad på grund av andra?

Något jag reflekterat mycket över det senaste året är uppkomsten av stressen och ägaren till den stress jag själv upplever. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Att skynda mig för att hinna med bussen är den typen av stress som har en tydlig början och ett tydligt slut. Jag har stor möjlighet att själv påverka situationen, vilket tyder på att jag äger den här typen av stress. När jag äger den kan jag också kontrollera den.

Att inplanerade händelser ställs in eller ändras med kort varsel är den typen av stress som kan skapa en kedjereaktion kalendern. När initiativet inte är mitt eget och förändringen påverkar andra i flera led har jag ingen känsla av att äga stressen. Orsaken är att det finns brister i en struktur som jag är beroende av, men inte har möjlighet att kontrollera eller förändra. Stressen är ofrivillig och inte orsakad av mig, vilket sätter mitt tålamod och mitt humör på prov. Men inplanerade händelser har ett slut, vilket gör att stressen går över.

När någon annan är orolig över hur jag kommer att klara av något som kan ses som självklart blir jag ofta stressad en längre tid, kanske på grund av ilska som hänger sig kvar. Jag upplever att det egentligen är någon annans oro som läggs på mig och förvandlas till mitt ansvar att bevisa eller leva upp till. Ilskan som kommer av det föder en stress som jag känner att jag inte äger, eftersom jag inte kan påverka den på annat sätt än att godta ett icke berättigat omyndigförklarande.Klocka med benDet kan till exempel gälla att komma i tid. Jag jobbar dagligen, sedan lång tid tillbaka, med att hitta och följa strategier för att kunna passa tider och stora framsteg har skett. Så när någon vill tala om för mig hur jag ska tänka eller göra för att komma i tid kan det lätt uppfattas som ett omyndigförklarande. Det passar sig inte eftersom jag är en normalbegåvad vuxen person som kan ta hand om mig själv, min familj, mitt jobb, etc. Självklart blir jag arg men också stressad, som om jag hade en titel att försvara. Jag känner mig missförstådd och oduglig och måste alltid ta ställning till om det är värt att försvara mig själv med en förklaring eller inte. Samtidigt blir jag besviken på personen i fråga och jag ställer mig frågor som:

-Vad vet personen om mina strategier eller hur långt jag har kommit med just denna problematik?
– Varför ska jag behöva bli behandlad och tillsagd som ett barn?
– Varför tror personen inte att jag kan utvecklas?

Om en liten stund ska jag rasa över detta, för det tar väldigt mycket av min energi att känna mig missförstådd och oduglig.

Men först ska sägas att jag inser att jag inte kan kräva full förståelse av alla andra hela tiden.

Det är vanligt att andra personer tycker att de deltar, är hjälpsamma eller kanske planerar på ett ”normalt” sätt. Men något av det värsta för mig är när man vill få mig att ändra på exempelvis min morgonrutin (oavsett hur obefintlig den är), eller min strategi för att passa tider. Orsaken är obetydlig. För mig blir det ett omyndigförklarade, som att säga: ”Du klarar nog inte av att planera själv, så jag gör det åt dig”.

Hela mitt liv har jag skapat strukturer och strategier för att klara av olika situationer. Framsteg sker hela tiden och det tror jag man kan förstå om man läser mitt tidigare inlägg om kampen med att hitta rätt stratgi. Hade jag fått min ADD-diagnos tidigare är det troligt att jag fått hjälp tidigare och då kanske det hade sett annorlunda ut. Men jag var över 30 år gammal när jag fick diagnosen.arg bomb

 

Det är nu jag ska rasa, för det finns något som gör mig riktigt sur. Det är när man ifrågasätter mitt sätt att planera eller genomföra mina privata förehavanden, som till exempel morgon- och kvällsrutiner eller andra personliga strukturer och strategier, som det ju är för mig. Det sätt som fungerar bäst för mig är att skapa strukturer för nästan allt (även om det betyder att jag praktisk taget måste uppfinna hjulet 10ggr om dagen). Det är liksom min personliga utarbetade metod. Vem tror man att man är när man tar sig friheten att ifrågasätta den?! Och var finns respekten i det?!

Att ge tips till någon som inte bett om dem är sällan populärt i något sammanhang, men om man kan visa på 100% välvilja kanske man kan komma undan med det. Dessutom tror jag att man behöver vara lyhörd för om man kliver någon på tårna genom att liksom tränga igenom den privata mentala sfären (om man kan kalla det så). Man behöver definitivt vara väldigt respektfull och mycket pedagogisk. Alltså är det inte många som kvalar in, ärligt talat.

Mitt raseriutbott är över. Tack för tålamodet!

Viktigt med tillhörighet

När det gäller tillhörighet tror jag att vi omedvetet utgår ifrån känslor som uppstår i oss när vi är små, så små att vi inte kan sätta ord på dem. Och senare i livet är det inget vi definierar, utan då är vi ett med de känslorna och de utgör delvis vilka vi är. Sedan är det givetvis individuellt hur pass känslostyrd man är.

Något som jag tror styr mig mycket är min definition av hur tillhörighet känns. Under min uppväxt sattes ribban för hur tillhörighet ska kännas. I det ingick att jag hade en given plats i familjen och var självklar i de olika familjesammanhangen.

oss

När jag sedan blivit äldre känns det rätt att ingå i en tillhörighet som känslomässigt påminner om den jag upplevde som barn. Det är direkt förknippat med känslan av trygghet, vilket man upplever som väldigt liten utan att för den skull kunna sätta ord på det.

Det är vad jag har kommit fram till. Jag vet inte om du känner igen dig eller om du håller med, men det är klart intressant att veta om någon annan tänker lika eller annorlunda.

 

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Fullt på insidan

tankebubblaTankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

gustaf förvirradNär man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.

På skoj men ändå…

Mycket roande för mig, men kan säkert vara kul även om man inte har en diagnos.
Vad stämmer in på dig?

Många av punkterna stämmer in på mig, men särskilt punkt 22. Det blir kanske extra tydligt nu när jag pluggar flera kurser på distans.

Punkt 24 är ju en klar favorit hos mig, även om jag nog inte skulle gå ut utan byxor. Men det kanske beror på att det alltid ligger byxor lite här och där, redo att användas. 😉 Jag har ju redan avslöjat att jag ibland (vilket är ganska ofta) byter om flera gånger per dag.

Klicka på länken:29 Things Only a Person with ADHD Would Understand

Icke-rutiner

Icke-rutiner…

Jag kan ha hittat på ordet, men det stämmer så väl överens med verkligheten. Alltså min verklighet av att rutiner inte infinner sig fastän de borde. Jag har nog nämnt det förut.

Det enda som kan bli en rutin är något som inte är för ansträngande. Jag kanske framstår som lat. De som tycker att jag är lat är oftast de som inte förstår vad ADD är och hur det påverkar mig. Jag tycker att jag förstår det, men funderar ändå ibland över om jag kanske är en aning lat då och då.

Jag jobbar hårt för att inte vara eller framstå som lat, men det märks inte. Det gör bara att jag hamnar närmare ”normalnivån” på något vis, så att klyftan mellan mig och de som inte har ADD blir mindre. Därför framgår det inte hur mycket energi det tar att faktiskt framstå som icke-lat.  ADD:n blir liksom en energitjuv.

När det kommer till rutinerna, eller icke-rutinerna, är det mer än bara energin som saknas. Även en överblick och struktur saknas. Med en överblick är det liksom lättare att upptäcka stopp på vägen i god tid, tänker jag bildligt. Har man dessutom lätt för struktur, att se struktur och att skapa struktur, så kan man lätt hitta det smidigaste sättet att ta sig runt stoppet. Jag har tidigare förklarat känslan av att jag är i en labyrint och inte hittar ut. (Läs om det här.) Så kan det lätt kännas när man saknar överblick.

Jag har kommit på att jag kan skapa min egen struktur, om jag bara får tillräckligt fria händer. Men med en färdig mall har jag inte fria händer, bara befintliga ramar. Det sätter en del käppar i mina hjul för att kunna få till rutiner. Jag vill ha möjlighet skapa min egen strategi helt och hållet.

Ett bra mallexempel är den klassiska planeringen för att komma iväg i tid på morgonen. Att lägga fram kläder kvällen innan, det ska ju vara en bra och funktionell rutin. Jag har provat det och förargat mig själv nästan varje gång. När det väl blir morgon har jag inte längre lust att ha på mig det som jag tagit fram kvällen innan, och jag kan inte övertala mig själv att spara tid genom att ändå ha dem på mig. Jag bara MÅSTE ha på mig något som jag känner för att ha just då.

Vissa dagar resulterar det i att jag, om jag har möjlighet, byter om 3-4 gånger samma dag. I min garderob har jag inget vidare system för det, så där råder någon form av organiserat kaos.

Dessa icke-rutiner är som lejon som ska tämjas, men jag är en ganska dålig lejontämjare som har svårt att anpassa mig till befintliga varianter. Så ett ständigt arbete pågår, vilket dagliden stjäl mängder av min energi.

Och allt för att kunna fungera i den takt som samhället vill. Det är som om samhället spelar eurodisco och jag ska försöka matcha det med klassiskt pianospel. Hur jag än gör låter det ruttet och plastigt i stället för levande och känslosamt.

På mitt eget sätt

Att ha bra metoder och en bra struktur är viktigt när man har många bollar i luften och mycket att hålla reda på. Men det är inte alltid lätt att hitta rätt metod eller den bästa strukturen. Någons annans sätt kanske inte alltid är bäst.

Även om livet ter sig en aning stressigt just nu, så är det ändå positivt. Nu är jag inte längre tjänstledig. Jag är tillbaka på jobbet samtidigt som jag fortfarande pluggar på halvtid. Jag ska även gå några intensivkurser på annat håll och samtidigt planerar jag att starta eget.

Än så länge känns allt detta tillsammans mindre stressigt än att skriva ett gäng uppsatser på Universitet. Jag tror att det beror på att det är mina egna initiativ, val och beslut som jag genomför. Därför tror jag också att bördan kommer att kännas lättare än heltidsstudierna. Magkänslan säger mig att jag inte kommer att känna på samma sätt som jag beskriver i Vill ha mappar i hjärnan, så jag hoppas magkänslan har rätt.

Att hitta metoder och en struktur som gör att jag kan hålla ordning på allting känns viktigt, och eftersom jag är så motiverad kommer det nog att gå bra. Att till exempel ställa två väckarklockor och lägga den ena en bit ifrån sängen är något jag provat många gånger förut, men det funkar mycket bättre när jag verkligen är motiverad att kliva upp. Logiskt 😉

hopeAtt vakna upp och känna att det finns hopp hjälper verkligen motivationen.

Men att försöka hitta någon bra metod eller struktur blir svårare när man inte har den där moroten som lockar fram motivationen, och för mig blev det så under min tid i adhd-gruppen. Då fick vi bland annat prova på olika sätt att strukturera oss själva. Jag kanske är ensam om att uppleva att det inte var särskilt hjälpsamt, men för mig är det är lättare att göra på ett sätt som jag är van vid – alltså på mitt eget sätt. Det är inte säkert att det är det bästa sättet, men för mig är det i alla fall det minst krångliga sättet.

Att få lära mig ett annat sätt att göra listor var till viss del intressant, men att sedan byta ut min egen metod mot den nya var bara jobbigt. Det blev jobbigt därför att det tog mycket energi och ganska mycket tid. Mina listor är inte perfekta, de kan vara röriga ibland, men de går åtminstone på rutin i det avseendet att jag inte behöver anstränga mig för att få till dem. Där sparar jag in mycket energi. Egentligen sparar jag mer energi än tid. Energi som jag vet att jag behöver ha, eftersom den aldrig riktigt räcker till.

Att ändra på rutiner tar mycket energi från vem som helst. Då är det ofta givet att det tar ännu mer energi från en person med ad(h)d. Så när andra tror att de förstår mig bara för att de känner igen sig själva eller känslan så missar de oftast att de inte förstår omfattningen av det. Och det är där jag kan känna mig missförstådd och ibland lite överkörd, för det är otroligt svårt att förklara utan att det låter som om man överdriver eller bara är lat. Det är lättare att låtsas som om man råkade överdriva lite, istället för att ens försöka förklara. Men när jag gör det känner jag mig bara ännu lite sämre, vilket inte förbättrar någonting.

Så nu när jag lyckats skaffa mig många parallella sysslor vill jag ju kunna vara så effektiv och strukturerad som möjligt. Därför känner jag att det varken finns ork, lust eller tid att försöka tillämpa någon ny metod av lappskrivande eller liknande. Just nu har jag fullt upp med att försöka få sömnen på fötter igen. Det så tunga och härliga kedjetäcket verkar ha förlorat det mesta av sin magi trots ett långt juluppehåll. Nu handlar det bara om att komma ner i sängen för att också lyckas komma ur den i tid. En metod som borde funka galant 🙂

Vill ha mappar i hjärnan

stökigt

Min hjärna är ett hus. I huset finns det rum, men det blir lätt rörigt i rummen. Just nu skulle jag behöva ha en hjärna som fungerar mer som mapparna på datorn och inte som ett hus. I mapparna är det ordning och reda.

Jag vill ofta tro att jag tränat upp min kapacitet när det gäller att hålla reda på många saker samtidigt, men det slutar alltid i besvikelse. Det handlar oftast om att jag måste hålla reda på flera saker som inte är återkommande i schemat. Jag glömmer till exempel inte bort att jag ska jobba, för det sker samma tid varje vecka.

Det mesta av mitt skolarbete har en deadline. Det som ska göras fram till en deadline är för mig som en klump. Den här klumpen ska delas upp i delar eftersom det av olika anledningar sällan fungerar att göra allt vid ett enda tillfälle. Därför behövs en planering för hur stora delarna ska vara och när de ska ligga rent schematekniskt.

Om de olika delarna ska kunna ligga samma tid varje vecka behöver de vara lika stora och ta lika lång tid. Ett sådant schema kan göra att jag får in någon form av flyt i tillvaron, som när rutiner fungerar, men schemat just nu är väldigt brokigt. Vissa dagar är det lektioner på Universitetet, andra dagar inte, vissa dagar är det mycket att göra, andra dagar inte.

Om det bara gällde skolarbetet och ingenting annat skulle det i alla fall finnas en avgränsning i röran. Men nu gäller det tre stora områden:
*skolarbetet – vilket i sig inkluderar ett flertal ämnen och moment (både mycket att läsa och söka praktikplats till exempel)
*jobbet – vilket innebär arbete både hemma och på jobbet
*och allt annat som hör vardagen till.
Det blir inte så smidigt om jag glömmer bort att handla mat och ringa viktiga samtal till exempel. (Det händer dock ibland…)

gustaf förvirrad

Alla dessa saker tillsammans blir till en sörja. Om jag ibland verkar förvirrad när jag skriver kan det bero på att jag faktiskt känner mig förvirrad, för det händer ganska ofta när det blir mycket att hålla reda på. Det är som om allt i huset, som är hjärnan, har hamnat huller om buller.

Och om man är förvirrad är det svårt att samtidigt vara strukturerad och koncis.

För mig blir det oftast så att den känsla som tar över genomsyrar alla delar av livet. Just nu är det förvirringen kring studierna som har  tagit över, vilket gör att hela tillvaron känns lite tilltufsad. Så när det är svårt att hitta strukturen i studierna får jag svårt att hitta någon struktur alls. Det kan bro på att studierna är det som upptar det mesta av min tid. Det kan också vara tvärt om, så att strukturen först fattas i någon annan del av livet, vilket då påverkar studierna. Hönan eller ägget…. I vilket fall som helst är det fruktansvärt opraktiskt att fungera så.

Gustaf organiserar

Nu är just struktur en av de saker jag är allra sämst på, det lyckades man ju konstatera i samband med diagnosen. Men att känna sig styrd av känslan ”förvirring” förbättrar ju inte det hela. Dessutom är det inte särskilt behagligt eftersom det känns som om man inte riktigt har kontrollen över sitt eget liv.

Man är ju en helhet och allt hänger ihop på något sätt, så egentligen kanske jag aldrig kommer att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Men med min (o)förmåga när det gäller struktur kanske just det inte spelar så stor roll. Det gäller att prioritera…