Tänk!

Jag läste ett intressant blogginlägg om skola och uppfostran. Det som står är tänkvärt oavsett om man handskas med diagnoser eller ej.

Klicka på länken nedan för att läsa det.

Länk

Andras fel och min rätt

Jag läser ett blogginlägg om en artikel angående brinnande bilar i Husby och kvällstidningarnas finansiering av bilder på det. Informationen är skrämmande, men något annat som jag också uppfattar som skrämmande är de kommentarer som folk har skrivit i samband med blogginlägget.

Det jag tycker är skrämmande med dessa kommentarer är hur somliga väljer att bråka genom att kommentera inlägget igen och igen. De har alltså en ordväxling (i skrift) som inte har med inlägget i sig att göra, därför att konversationen har börjat spreta.

Jag förstår att konversationen kan börja spreta när många kommenterar samma inlägg och svarar på någons kommentar som befinner sig mycket högre upp. Ibland måste man skrolla för att få något sammanhang och förstå vem som svarar på vilken kommentar. Det måste inte vara negativt, det kan vara utvecklande och kreativt, men när några börjar tjafsa ordentligt blir det lätt tvärt om.

Att över huvud taget bråka med någon offentligt på internet tycker jag sällan verkar varken fruktbart eller klyftigt. Vad vill man egentligen? Söker man medhåll? Är man egentligen en osäker person? Har man för lite substans i sitt liv? Vill man tjafsa med någon för att man är uttråkad? Något problem verkar man ju ha om man ser ett värde i det beteendet, vilket man tyvärr möter på fler ställen än på internet.

Det förekommer människor lite överallt, som uppvisar behov av att få sista ordet i alla lägen, att få bevisa sig överlägsna även om sanningen är en annan, att kontinuerligt få lägga energi på att tillrättavisa andra utifrån sin egna subjektiva syn som om den vore objektiv.

Å, så jag önskar att jag kunde värja mig mot detta. Om man är som ovan beskrivet, undrar jag om man verkligen har kunskap om sig själv eller om man kanske är bitter.  För när är det mer intressant att lägga energi på andras fel istället för att fokusera på sin egen utveckling? Jag tänker spontant att det skulle vara när man inte är nöjd med sig själv eller sin tillvaro, när man är arg eller när man inte ser tillräckligt långt framför sin egen näsa.

Jag tror ingen är befriad från att befinna sig där emellanåt, man kan ju inte alltid ligga på topp. Men nivån på intensitet kan variera kraftigt och det kan även medvetenheten. Är man medveten om att man är bitter? Är man medveten om att man flyr från sitt eget missnöje genom att fokusera på andra?

Tänk om man är bitter utan att vara medveten om det, hur ska man då kunna sluta vara bitter?

Jag brukar säga att det finns folk till allt. Det finns alltid någon som beter sig på ett sätt som jag själv hade valt bort, men det betyder inte att jag måste få personen att ändra på sig. Visst finns det människor både här och där som bemöter mig på ett sätt jag inte gillar. Det betyder inte att jag, varje gång det händer, ska läxa upp personen i fråga. Det betyder snarare att jag får lära mig att hantera även den typen av bemötande. Ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre.

Jag är inte fröken solskensstråle hela tiden (många kan intyga det…), men jag försöker undvika att läxa upp folk jämt och ständigt. Ibland kan folk behöva utvecklas i sin egen takt, inte i min eller någon annans takt.

Det är inte så dumt att vara medveten om att man har en subjektiv åsikt, att andra kanske inte håller med, att acceptera att det är så och inte tjafsa om det.

Det är inte så dumt att försöka fokusera på att minska sina egna felsteg istället för andras.

Och det är definitivt inte dumt att ta reda på vad hos en själv som gör att man tydligt ser andras fel och vill rätta till dem. För i slutänden är det som jag så många gånger har hört:
Man kan inte ändra på någon annan,
man kan bara ändra på sig själv.

Realistiskt att verkligheten får vänta

Är det lov så är det. För mig betyder det att man inte behöver hålla reda på vilken dag som är vilken. Det är ju skönt att låta något annat än tiden styra. Men nu när jag inte håller reda på dagarna, utan låter tiden passera medan jag fokuserar på roligare saker, blir det lite konstigt när verkligheten kommer krypandes tillbaka. Verkligheten är tiden i det här fallet och de roligare sakerna, som jag kunnat fokusera på under jul och nyår, är familjen.

Uppsatsen väntar i väskan samtidigt som den pockar på i bakhuvudet. Jag tog fram den för några dagar sedan och tänkte sätta igång, men det blev alldeles för deprimerande. Den kommer att förstöra nyårsafton, tänkte jag och lade tillbaka den i väskan. Jag hade faktiskt lovat mig själv att ha lov. Det vet ju du som läst inlägget: Inga måsten, bara jul. Om du missat det kan du läsa det här.

Hur som helst börjar mitt jullov lida mot sitt slut. Jag inser det när jag hör kommentarer som: Idag är det öppet som vanligt. Det är ju vardag. Det känns som jag står nedanför en brant uppförsbacke, som jag måste upp för. Att få tillbaka rutinen att hålla koll på tiden, skulle vara ett sätt att påbörja min färd upp för den branta backen. Det har varit så skönt att inte behöva tänka på hur lång tid allting tar, inte behöva hålla reda på rutiner och inte behöva stressa. Lite utopiskt… Men nu ska alltså verkligheten pressas in i livet igen. Det betyder att jag måste damma av mitt schema och återuppta rutinerna.

Det finns fördelar med att ha rutiner, förutsatt att de fungerar. Att försöka upprätthålla rutiner som inte fungerar blir bara en börda. Vissa rutiner är dessutom svårare än andra när det gäller att vara konsekvent. Att äta faller sig naturligt eftersom man blir hungrig. Den rutinen är lättare att komma ihåg och utföra än att sitta med näsan i böckerna en viss tid varje dag. Man blir liksom inte pluggnödig på det sättet. Då gäller det att ha bra självdisciplin. Dessutom behöver man ha bra studieteknik. Annars går självdisciplinen åt till att vara ineffektiv, fast man gör sitt bästa för att få något gjort.  En annan sak som är väldigt viktig för att få något gjort, i alla fall för mig, är att jag har klart för mig vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.

När det gäller uppsatsen är det mest här problemet ligger. Jag har inte klart för mig exakt vad jag ska göra och hur det ska gå till. Vissa korrigeringar som jag måste göra är väldigt tidskrävande. Då vet jag att det enda som hindrar mig från att sätta igång är motivationen, som jag inte har. Det blir som en hög tröskel jag ska ta mig över. Jag behöver bara ta sats. Men jag har fått i uppgift att korrigera vissa saker som jag själv tycker är bra. Då blir det svårt att följa någon annans tankegång och se vart möjligheterna till någon förbättring finns. Ännu värre blir det att räkna ut hur detta ska gå till.  Jag tänker: Om jag varit uppfinnare hade jag nog kommit på det. Sedan blir jag arg. Jag är inte uppfinnare och jag ska inte behöva vara det för att kunna studera på universitetsnivå. Att hitta en sanning i huruvida jag är dum eller inte hjälper inte heller. Jag gör mitt bästa för att stå emot frestelsen att lägga tid på sådana tankar. Det suger ändå bara energi. Att vara arg suger också energi.

Så jag återgår till mitt jullov och tänker att verkligheten inte behöver börja förrän imorgon. När imorgon infinner sig ska jag återigen ta ställning till om verkligheten är välkommen eller inte. Nej, det är inte den smartaste planen. Det är inte ens en plan, bara realistiskt. Min erfarenhet säger mig det.