Osynliga funktionsnedsättningar

Kort och läsvärt. Många har svårigheter som inte syns på utsidan. Klicka här för att läsa inlägget från NPF-bloggen.

Annonser

Lite nytt

Utseendet har ändrats lite, som du kanske märker. Jag tyckte det var på tiden helt enkelt.

Dessutom har jag lagt till en ny länk. Det var länge sedan, men alla länkar är inte tillräckligt bra för att ligga i länklistan. I det här fallet var det en intressant artikel som ledde mig till en intressant webbsida. Jag har ännu inte hunnit utforska webbsidan så mycket, men tänkte att den nog kan vara intressant för många.

I länklistan (som finns i högerspalten på bloggen) heter länken: Neuropsykiatri  fokus.
Klicka på länken nedan för att läsa artikeln.

Här är artikeln

Hypoaktiv

Stenar med text påJag har läst ett inlägg som jag tycker beskriver ADD väldigt väl. Jag valde ut två citat som jag tycker är viktiga, men som så klart borde läsas i sitt sammanhang. Du kan läsa hela inlägget på Victorias ADHD-npf-blogg.

Just de här citaten belyser den typiska problematiken, men man ska komma ihåg att det ofta finns mycket positivt att upptäcka i en person som får komma till sin rätt.

 

 Hypoaktiva flickor är ofta blyga dagdrömmare som sitter försjunkna i egna tankar. Deras ouppmärksamhet i skolan märks inte eftersom de sliter hårt för att inte dra uppmärksamheten till sig, de verkar lyssna till läraren samtidigt men i själva verket är de långt borta i tankarna. Dessa flickor känner ofta oro inför skolan, de är glömska, oorganiserade, har svårt att slutföra uppgifter och blir mycket oroliga inför kommande uppdrag i skolan. De behöver hjälp i skolarbetet och om inte en förälder sitter med vid läxläsningen blir inget gjort. De arbetar i långsammare takt jämfört med andra flickor och verkar snabbare bli överbelastade. Omgivningen gör ofta misstaget att tro att de är mindre begåvade än de faktiskt är. En del får ångest eller blir deprimerade.

Begåvade och högt intelligenta flickor med neuropsykiatriska svårigheter är de svåraste att upptäcka. Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna [sic!], problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer.
(http://bloggmalplace.wordpress.com/2010/12/30/add-hypoaktiv-adhd/)

 Så att anklaga någon med ADD för att vara slarvig, nonchalant och ointresserad är som att anklaga en lam för ovilja att gå på sina ben. Vad detta gör med självförtroendet och självkänslan i längden kan man lätt räkna ut. 
(http://bloggmalplace.wordpress.com/2010/12/30/add-hypoaktiv-adhd/)

Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Politiker med ADHD sökes, eller….?

Jag pratar med människor, jag hör andra prata och jag läser om det både här och där. Det blir uppenbart att de flesta faktiskt tycker att nivån av stress, press och krav som samhället bjuder på inte är lagom. Jag har faktiskt uteslutande hört och läst att den nivån är för hög. Jag kanske ideligen råkar snubbla över konversationer, skrifter och människor som råkar ha samma åsikt i frågan, men jag tror inte bara det är sammanträffanden.

Många, kanske de flesta idag, håller med om att tempot är för högt, pressen för stor och kraven nästan orimliga. Vem gör något åt det? Vems är det ansvaret? Kan det hjälpa att rösta när det är dags för det politiska valet?

voteringsknappar - nejTveksamt om du frågar mig. Hur många val har vi inte haft genom åren och hur mycket bättre har det blivit? Det kanske ska ställas i proportion till varandra. Hur många gånger har ett parti vunnit ett val på sin genuina ärlighet? Och hur många partier yppar ens att de är villiga att göra något åt just stressen, pressen och kraven som samhället ställer på individen? Det kanske man också ska ta i beaktning.

Ur den synvinkeln blir det svårt att hitta ett parti som vill ha välfungerande individer att bygga samhället på. Man kanske hellre vill att samhällets stöttepelare ska bestå av välfungerande yrkesgrupper än välfungerande individer, vilket man skulle kunna tro utifrån många politiska resonemang. Hur ska det gå till?

500-lapparFast det som väger tyngst är förstås ekonomin. Olika resonemang går runt i cykler angående landets ekonomi. Vad uppnår man med det om landet består av ett gäng som gått in i väggen och ett annat gäng som fattar beslut. Skulle sjukvården bli en ännu hetare debatt då? Vem skulle orka debattera?

smileys drama

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela…

Om du känner till någon som är högt politiskt aktiv OCH har någon form av NPF-diagnos skulle jag hemskt gärna vilja bli underrättad om detta. Jag har nämligen aldrig hört talas om något sådant – alls. Det är nästan lite konstigt eftersom det är så många nu för tiden som får den ena diagnosen efter den andra. Det kan ju hända att man skulle bli tvungen att tvångsdiagnostisera politikerna för att komma fram till svaret, alternativt att den typen av problematik inte existerar i de kretsarna.

Det kanske skulle vara svårt att jobba hårt som politiker och samtidigt ha ADHD till exempel. Man kanske skulle ta förhastade beslut. Nej, med tanke på hur byråkratin ser ut så kanske man skulle slippa just det problemet…

Men beslutar gör de, både hit och dit. Om man i sin yrkesroll ska ta beslut om något som gäller fler än en själv är det otroligt viktigt att man har funderat några varv kring de kommande konsekvenserna för alla inblandade. Det är allra viktigast att man har väldigt stor kunskap om det område inom vilket man ska ta beslutet. Att ha stor kunskap i HUR beslut tas i allmänhet väger inte tungt alls utifrån syftet med beslutet. Men bland de som jobbar för regeringen verkar många ha fått allt det där om bakfoten. Det gäller förvisso en hel del andra instanser också.

Det har blivit tvärt om när man med ett elitistiskt perspektiv försöker eliminera en viss skara ur samhällets individer genom att göra dem otillräkneliga. Nu vill jag varken skratta eller gråta, bara kräkas. De som har gått en fullgod utbildning får efter många års arbete och uppbyggnad av yrkesverksamheten inte tillgodoräkna sig sin examen. Barn ska redan från tidig ålder pressa in kunskaper som om de hade fått förväxta hjärnor, för annars får de dåliga betyg viket leder till att de hamnar långt ner på samhällets näringskedja.

pil ner

Så om du sedan länge är utbildad och har bidragit till att forma och förändra hur verksamheten ser ut tack vare dina kunskaper, så har vissa politiker nu bestämt att det inte längre är något värt. Och om du har barn som går i skolan och inte råkar höra till de med högst betyg i klassen, så har samma politiker sett till att ditt barn ska få det extra hett om öronen i fighten om bra betyg. Bra betyg leder till valmöjligheter när det gäller fortsatt utbildning och därefter karriärmässiga möjligheter. Att betygen inte är baserade på hur man kan tillämpa  kunskaperna i praktiken spelar ingen roll så länge man fått alla rätt på de nationella proven. Vilken typ av kunskap är det egentligen man väljer att mäta?

Är det elitistiska perspektivet den nya planen att öka Sveriges välfärd ekonomiskt? I så fall är det inte första gången man visar att man som samhällsauktoritet värnar högre om pengar än om människoliv. Värnar man inte om människorna som utgör samhället finns det förstås ingen poäng att lägga energi på rättvisa heller.

Utan elitismtänkandets genomsyrande överallt skulle det kanske vara mer accepterat att vara sig själv med allt vad det innebär – oavsett vem man är eller hur man mår. Men somliga bestämmer att en annan syn ska råda.

slåNu kanske du tycker att jag går hårt åt politiker, men jag tycker inte att det är försvarbart att frisera sanningen bara för att man har en viss retorisk kunskap. Precis som det är lika lite försvarbart att slå någon bara för att man kan.