Ljuset i tunneln

Snart är terminen slut

vår

Jag hoppas givetvis klara den här terminen utan att behöva göra om en enda liten grej, en enda liten läxa eller en enda uppgift. Jag ligger efter med två läxor, men har fått lov att lämna in och komplettera fram till midsommar. Därför tror jag att jag kommer att hinna göra allt som ska hinnas med den här terminen.

Ett tag såg det inte särskilt ljust ut. Jag trodde inte att jag skulle orka slutföra utbildningen ens. Jag tänkte, jag får hoppa av – precis som vanligt. Men nu ser det, som sagt, ljusare ut och jag tänker inte hoppa av. Tvärt om är jag fast besluten att korrekt avsluta det jag påbörjat, vilket jag till och med ser fram emot. Det kanske man förstod om man läste mitt tidigare inlägg ”det SKA gå”.

Nästa steg är att klara av terminen, men också att få en praktikplats. Det är inte helt lätt att få en praktikplats genom att vara strategisk, man ska allt ha lite tur också. Jag har haft några på kroken, som inte har nappat, men nu hoppas jag det kommer att gå vägen. Drömmen vore att under praktiken få utveckla mina intressen för webb- och grafisk design,  fastän inget av det  ingår i min utbildning. Jag försöker lära mig på egen hand, men vissa saker är lite väl komplicerade. Fördelen med att utbilda sig i ämnet är ju att få rätt tips, rätt kunskap och rätt kontakter, men förhoppningsvis utvecklar jag lite färdigheter ändå.

Det känns som om ljuset i tunneln blir ljusare för varje dag. Jag kommer lite närmare sommaren, ledigheten och tiden. Ja, tiden. Jag kommer att ha mer tid med familj och vänner, vilket jag värderar högt. Förhoppningsvis kommer batterierna att vara laddade lagom till hösten och förhoppningsvis har jag fått en praktikplats när det är dags.

vågenDet gäller att ta vara på de stunder som känns så här positiva, då har man något som väger upp de stunder som känns annorlunda. Så jag rider på vågen så långt det går och tar bara ut en gnutta glädje i förskott, för att jag har klarat att fortsätta påbörjad utbildning längre än någonsin tidigare med snart 100%.

Annonser

Från studier till dum

uggla1.Studier 2.För lite social aktivitet 3.Dum

Kan man bli dum av att socialisera för lite? Jag tror det skulle kunna inträffa och det känns som jag är på god väg att hamna där.

Att sitta och hetsplugga inför den kommande tentan gör inte att jag känner mig ett dugg smart. Snarare tvärt om. Det känns som om jag gradvis degraderar i smarthet, på grund av att jag inte har tid att socialisera så mycket som jag skulle vilja.

Det skrämmer mig lite eftersom studietakten stadigt ökar i samtakt med studiebördan. Jag tänker: Tänk om valet att plugga resulterar i att jag förlorar mina vänner. HJÄLP!

Alla vet ju att ingen relation fungerar på ett autopilotiskt sätt. Och nu när jag pluggar finns det inte ett uns av möjlighet att vårda både mina kontakter och mina studier.

Det kan hända att det finns människor som inte ser det som ett problem, men för mig är det annorlunda. Jag blir bedrövad varje gång jag inte hinner med mina nära och kära så mycket jag önskar. Kanske för att jag tycker att de nära relationerna, familj och vänner, är något av det viktigaste i livet.

Nu ska jag återgå till att försöka fånga upp och banka in i skallen allt det som jag valt att låta Universitetet kasta till mig.

”Frisk” till vilket pris som helst

jesusIbland funderar jag på om jag har blivit en aning paranoid, eller om samhället faktiskt är lika knasigt som det verkar. Förutom att alla ska ha någon form av diagnos nu för tiden (vilket jag tidigare nämnt. Läs här.) så ska alla med en diagnos dessutom äta medicin, gärna mediciner – i plural. Ju mer grönsak desto bättre, är det tanken bakom det hela? Jag har ett flertal gånger blivit tjatad på att äta medicin. Inte av vänner, inte av familj utan av psykiatrin. För mig är det uppenbart att de prackar på en medicin. Det gör mig mörkrädd att det generellt är mer OK att bli övertalad av psykiatrin att äta medicin, än att ta ett antal samtal med någon som plingar på dörren och vill prata om Gud. Vilket kommer att skada mig mest?

Om man inte har en diagnos är man totalt frisk både fysiskt och psykiskt och klarar av samhällets press och stress. Hur många kvalar in där? Inte jag i alla fall. Jag tycker mig ha känt samhällets press och stress ända sedan jag var 12-13 år ungefär. Då var det visserligen i skolan, men den är ju en väldigt stor del av samhället. Det är ju där vi formas till enheten samhället i stället för att fortsätta vara de individer som vi är, om man ska dra det till sin spets. Det kan förstås bero på att jag ser skolan som ett mallstöpningsinstitut för det mesta. (Nämns i tidigare inlägg. Läs här.)

Piller2Hur som helst… Med medicin kan en hel del människor fungera bättre, få en bättre vardag, bli friska från sjukdomar mm. Men vi som inte har cancer, direkta krämpor, djup depression, borderline eller något annat av grav karaktär, ska vi äta medicin ändå? Det blir som att man äter medicin för att försöka uppnå någon form av perfekthet som ska göra att man smälter in bättre i samhället. Jag ser inte att man får en bättre livskvalitet, snarare tvärt om. Om jag ska kunna koncentrera mig bättre ska jag alltså prova ut en medicin. Förlåt, jag får avbryta mig själv nu. Redan här reagerar jag. Varför måste man alltid PROVA UT en medicin?

ljug-inteHar de inte lyckats plocka fram ett bra läkemedel som de med säkerhet kan påvisa att de har full kunskap om,pengar är det väl ingen idé att lansera skiten – rent utsagt.

Dessutom verkar de flesta medicinerna ge mer bieffekter än rena effekter, så att säga. Så om jag ska kunna koncentrera mig bättre måste jag först prova ut en medicin, sedan ska jag kanske prova ut en annan om den första inte fungerar eller ger för mycket biverkningar och till sist blir jag ändå inte kvitt biverkningar till en viss gräns. Till vilket pris vill jag kunna fokusera?!

Jag kanske ska se på mina brister/svårigheter som personlighetsdrag jag har, som gör mig till den jag är. Lite så som jag uppfattar att mina sanna vänner ser mig (vilket jag förklarar i ett tidigare inlägg. Läs här.) Skillnaden är att samhället inte är min sanna vän och därför inte heller accepterar mig för den jag är. Jag ska inte sticka under stol med att det skulle kännas skönt att kunna fokusera bättre, men inte på bekostnad av min hälsa. Jag lär mig hellre mer om hur jag fungerar och vilka strategier jag behöver använda mig av. Där tänker jag inte ge upp trots den motvind jag upplever, som om medicin skulle vara den enda vägen.

medicin-till-barnI så fall är skolsystemet en medicin man tvingar i barn och samhället är den oundvikliga biverkningen. Ny biverkning ger ny medicin, så vilken medicin ska vi ha mot samhället? Jo, egentänkande individer.  De i sin tur motverkas med diagnoser och diverse läkemedel. Det ger mig känslan av att man försöker gör ett urval. Definiera gärna ”man” i föregående mening. Nu kanske du börjar hoppas att jag är paranoid på riktigt, men då måste jag göra dig besviken. Jag har ingen sådan diagnos, jag råkar bara stå för att jag är en egentänkande individ 😉 Är inte du också det?

Äkta vänskap är villkorslös

nalle puh och han vänner

Barndomen formar oss, det vet de flesta redan. Visst kan annat spela in, men inte så mycket som jag trodde. Ju fler människor jag träffar desto större blir bekräftelsen. En specifik händelse kan så klart påverka ens liv, men hur vi reagerar på händelsen beror helt på vem vår barndom har gjort oss till. I barndomen ingår en massa saker där människor i vår närhet spelar en enormt stor roll. Vilka skulle vi vara utan familj och vänner?

Att träffa mycket människor är en del i mitt liv, inte minst i jobbet men även privat. Jag har ett antal vänner som jag lärt känna i vuxen ålder. Men jag har ännu fler vänner som jag haft sedan barndomen. Det finns en viss trygghet i att ha vänner som känner en och vet hur allt var från början. Med nyare kontakter kan det vara svårt att veta vem som egentligen är en sann vän och vem som inte är det.

vänner

Med de sanna vännerna vet man att respekten alltid finns där. Man vet att man kan slappna av, för det är människor som alltid försöker förstå en. De skulle aldrig göra en höna av en fjäder och de vet vad man menar även när man har svårt att uttrycka sig. De skulle aldrig ifrågasätta en som person, och det är viktigt. Man vet att man får ärlig feedback på en nivå som man klarar av att hantera. Där skulle de aldrig gå över gränsen. Man känner att man är accepterad precis som man är. Man vet också att det aldrig kommer att förändras, oavsett hur tät eller sporadisk kontakt man har.

Förutom ens familj är det de sanna vännerna som gör att man orkar när det känns tungt, att man vet att man är älskad och att man vet att man är behövd. Det är som att ha en extra stor familj. Vad kan betyda mer?

Jag har från början lärt min son att man inte är någonting utan vänner. Kanske tyckte jag det var viktigt att han fick den synen då han inte har några syskon, men sedan vet jag också av erfarenhet hur mycket riktiga vänner betyder. Det är en av de största gåvorna livet kan ge.

blomma

Det svåra är att veta vem som är en sådan vän, och vem som inte är det. Det är nog därför jag uppskattar de som har hunnit visa sin trofasthet och lojalitet under så lång tid som 25 år. Jag har haft tid att upptäcka att de finns där oavsett vad som händer, oavsett hur jag mår och oavsett om jag har ADHD eller inte. De ser mig som en hel person med personlighetsdrag som gör mig till den jag är. Personlighetsdrag som andra ibland kan se som något defekt, egenheter eller ADHD. Men de här vännerna accepterar att vi alla har olikheter och tack vare det kan jag komma till min rätt samtidigt som jag är mig själv. Självklart vill jag vara en lika bra vän tillbaka. På vilket annat sätt kan jag återgälda vänskap?

Jag har även nyare vänner som visat sig hålla samma standard. Sedan finns det en kategori människor som jag trodde var av samma skrot och korn, men där det visade sig att det fanns någon form av villkor. För mig är sann vänskap villkorslös, precis som äkta kärlek. Det vet jag tack vare de sanna vännerna som från början satte ribban där den ska ligga, och för det är jag oändligt tacksam.

nalle puh och han vänner 2

Toleranta, kärleksfulla och ärliga vänner som jag har lyckats få tidigt i livet har gjort att jag i vuxen ålder har en bra måttstock. Jag har aldrig behövt nöja mig med det näst bästa, tack och lov.

2013 drunknar jag

Jag o G mys

Igår var det en bra dag. Jag och sonen hade det mysigt och tittade på film. Trots att det var en komedi var det en aning ångestframkallande att se hur tiden rusade iväg. Man måste få ha lite kul i livet, tänkte jag och ett leende var på väg. Man måste dock göra en massa andra saker också, insåg jag och leendet falnade.

Jag försöker att ta mig tid till allt, men tiden är bara en och sakerna många. Jag ska skriva på uppsatsen lite senare för nu gör jag ju det här, tänker jag.  Jo, men tiden springer verkligen iväg från mig. Och det kanske har en del att göra med min dåliga tidsuppfattning som jag nämnt tidigare . (Om det kan du läsa här). Men inte bara.

Jag påbörjade arbetet med uppsatsen i förrgår.  Planen var att fortsätta igår morse. Men med tanke på att sonen kom i säng sent, så påbörjade jag pluggandet sent. Därför kom jag i säng på morgonkvisten, vilket gjorde att frukosten hamnade vid lunchtid. Efter en tripp till affären var det dags för lunch, sedan film med sonen och snart var det kväll igen. Jag hör hur det låter. Man får väl bestämma sig för att plugga medan det är ljust, kanske du tänker. Man kan ju gå upp tidigt, som folk brukar säga. Jag får så otroligt dåligt samvete för att jag har svårt att fokusera på studierna samtidigt som jag ska vara mamma och sköta ett hem. Så jag tänker att jag kanske borde göra lite mer som andra. Det har inte fungerat bra tidigare, men jag kan tappert försöka igen.

ej-morgnar-kopian.jpg

Men om jag ska gå upp klockan åtta hinner jag bara sova 3-4 timmar. Det kanske inte är så konstigt att jag är morgontrött. Jag har alltid varit morgontrött och kvällspigg, men nu har det blivit extremt. Självklart borde jag vända dygnet rätt. Men hur ska jag då få något plugg gjort? Jag är som mest kreativ och högpresterande på kvällstid. Då är det perfekt för mig att sitta med skolarbete eller jobb. Dessutom är det svårt att utfodra barn, roa barn och tvätta mm. på kvällstid utan att störa grannar, så det gör jag på dagtid. För mig faller det sig naturligt att plugga när min son sover. Han kräver inget då, han avbryter mig inte och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte ger honom uppmärksamhet.

Ring-mig,-mitt-hjaerta-(2c)

Att ha ett socialt liv är inget man kan räkna med när man är vuxen student. Jag hoppades att det skulle vara en myt, men har nu börjat inse att det nog är den bistra sanningen.  Jag ser inte det som något positivt. Jag är vanligtvis en sådan person som hör av mig till mina vänner då och då. Jag uppskattar när mina vänner hör av si till mig. Men jag vet hur tråkigt det blir att alltid vara den som hör av sig… varje gång. Man tröttnar. Jag har vissa visioner om hur jag inte vill vara och så försöker jag akta mig från att bli sådan. Men nu har jag inget val. Det är Universitetet eller vännerna. Jag har blivit en sådan där som aldrig hör av mig. En sådan som jag så länge aktat mig för att bli. Jag hoppas verkligen det är värt det i slutänden och att mina vänner inte ger upp. Familj och vänner är ju det viktigaste man har, enligt mig.

Jag tänker hela tiden: Det blir bättre bara uppsatsen är klar. Men jag inser att jag bara lurar mig själv när jag tänker så. Jag tänkte lika dant om förra tentan, förra uppsatsen och tentan innan det osv. Men jag har insett att så fort en sak tar slut så tar en annan vid. Så när uppsatsen är klar (om den nu blir det vill säga) följer en hel termin med engelska. Där ingår både tentor och uppsatser. För mig betyder det att jag behöver tänka: Jag har ingen tid förrän jag studerat färdigt. Det vill säga om ett och ett halvt år!

Jag försöker se något positivt i allt (med betoning på försöker…) men det känns som 2013 kommer att bli det år då jag drunknar i alla måsten. För än så länge har jag bara uppsatsen att fokusera på, och den tar nästan kål på mig. Sedan tillkommer jobbet, som delvis måste göras utanför schemalagd arbetstid. Dessutom tillkommer sonens läxor, som jag ju måste hjälpa till med, för jag är ju förälder också. Den tiden kan jag ju inte räkna bort.

drunknaAllt annat som ska bakas in i tiden jag aldrig har, tänker jag inte ens nämna. Jag sitter redan med andan i halsen. 2013 drunknar jag i alla måsten som inte ryms på dygnets 24 timmar. Ångesten blir stenen som ser till att jag sjunker ordentligt. Så känns det. Många säger att de förstår och vet hur det är. Men de säger det med ett leende på läpparna eller med lättja i rösten. Då förstår de ju något annat, inte mig. Det är snällt att de vill visa mig stöd, men lättjan och leendet gör att det oftast inte blir trovärdigt. Tyvärr.