DSPS – Trött jämt

Det här var intressant läsning om trötthet.
Jag blir liksom extra kreativ och pigg vid elva på kvällen. Det känns ibland som om mitt dygn har lite mer än 24 timmar. Men så är jag ordentligt seg fram till lunch. Om jag måste gå upp tidigt och dessutom göra något aktivt, så känns det som om hela kroppen ska brista. Det är en märklig känsla som jag försöker undvika.
Inte säkert att jag har någon av diagnoserna som nämns i artikeln, men det var ändå intressant läsning. Klicka på länken:

http://trotthet.ifokus.se/articles/50856a45d4ebea05a90009c7-dsps

Annonser

Trött på att inte bli trött

Sömnbrist i sig är ingen dröm, men i kombination med ADD är det mer av en mardröm. Jag blir trött bara av att tänka på det, men tyvärr inte trött som i sömnig. Bara trött på att det är som det är.

Trött kan ju betyda flera saker. Nu är jag tillräckligt trött på mig själv, men inte tillräckligt trött på nätterna. Det var ju därför jag började i sömngruppen, fast egentligen var jag redan trött på grupper där KBT är inkluderat.

Som jag tidigare nämnt i Sömngrupp, är sömngruppen förlagd till klockan 08.00 en dag i veckan. För mig betyder det att jag måste kliva upp när jag sover som bäst. Då kan det gå som det gick i tisdags.

Väckarklocka i sängen, stängs av med hammareI tisdags ställde jag klockan på 07.05 OCH på 07.20 för att försäkra mig om att komma dit i tid. Det är möjligt att jag vaknade till ett par gånger för att stänga av störande ljud i sängen runt sjutiden. Min son gick till skolan före klockan åtta och jag vaknade för att säga ”Hej då. Ha det så bra idag”. Sedan vaknade jag igen. Då var det tyst, lugnt och så där lagom ljust för att börja vakna. Det kändes ganska bra tills jag tittade på klockan: 09.16.

INTE BRA!!

Jag insåg att den sista kvarten på dagens sömnskole-session skulle bli rejält tajt att hinna uppleva. Men räkningen som kom i brevlådan försökte få mig att tro att jag ändå hade varit där. Det blev en ganska dyr sovmorgon, som understryker min oförståelse gällande schemaläggningen av denna KBT-kurs. Vad trött jag blir.

Men mest trött blir jag på att jag inte blir trött i tid för att kunna sova när jag borde.

Sömngrupp

Kanske patetiskt

Jag börjar själv tycka att det lutar lite åt det patetiska hållet, det här med sömnproblemen. Det största problemet är uppenbarligen jag själv, men den insikten verkar inte hjälpa. Ibland har jag märkt att jag sovit bättre när jag varit bortrest, för att det har varit tystare. Men att somna är oftast ett problem oavsett plats.

Sist jag var bortrest

När jag inte kan sova sysselsätter jag mig i väntan på John Blund, vilket jag gjorde även sist jag var bortrest. Men när jag hade spelat färdigt alla spel på mobilen och fortfarande inte var trött började mitt tålamod ta slut. Jag brukar ligga kvar i mörkret och vänta lite till, men nu var ingenting bekvämt och det slutade i svett och ilska. När det sedan började ljusna och jag hade tre timmar på mig att få någon sömn alls innan klockan skulle ringa, då gav jag upp. Av någon konstig anledning vaknade jag av väckarklockan utan att minnas att jag somnat, och jag kände mig inte tröttare än vanligt.

 Sova hemma

Väl hemma igen tänkte jag göra på ett annat sätt för att slippa uppleva den där envist tråkiga väntan. Den gör mig ändå bara arg, så jag gjorde som jag brukar. Jag lade mig bekvämt i soffan med tv:n i bakgrunden och datorn i förgrunden. Vänner från fjärran chattar gärna på Facebook, för i deras land är klockan bara tidig kväll och här har midnatt fått samma innebörd.

johnblundNär huvudet plötsligt började åka hit och dit insåg jag att John Blund hittat fram, så jag borde egentligen ha kastat mig i säng. Men min chatt var i full gång, så jag måste avsluta den först. Under tiden dök en annan chatt upp, så jag avslutade båda två och det tog den tid det tog. Jag hann somna till flera gånger innan jag var klar. Tillslut fick jag samla alla mina krafter för att inte somna i soffan, utan göra det jag borde – byta om, borsta tänderna mm. När jag väl kom till sängen var jag inte särskilt trött även om kroppen ville sova, precis som vanligt. Jag lade mig i sängen och spelade spel på mobilen i väntan på John Blunds återkomst. Som vanligt störde jag mig på ljud från grannen, så jag satte på musik i lurarna också.

Klockan 6 vaknade jag av att min son försökte konversera med mig. Jag hade ingen aning om hur mycket sömn jag fick, men jag kände mig trasig så jag somnade på soffan efter att ha skjutsat honom till skolan.

 Sömngrupp i KBT-form

Eftersom jag ännu inte har lyckats lösa mina sömnproblem ska jag börja i en sömngrupp. Det är mer som en KBT-kurs. Egentligen är jag föga intresserad av mer KBT-terapi i grupp och jag kan inte passa tider, så det känns som ett stort projekt. Men det här är det enda jag hittills inte har provat så jag kan ju inte tacka nej. Det är trots allt en möjlighet och det känns som min enda chans att vända detta inferno av trötthet. Sömngruppen börjar inte förrän i april, så är jag bara klar med min kurs från förra terminen så ska jag nog hinna med det.

Jag fick träffa den som ska vara ledare för sömngruppen och hon var väldigt trevlig och förstående. Men när hon nämnde att vi kommer att ses 12 gånger klockan åtta på morgonen blev jag bestört. Det är ju då jag sover som bäst. Jag undrade både om hon skämtade och hur hon hade tänkt. Tråkigt nog var det inget skämt och tydligen finns det de med sömnproblem som har lättare att hinna på morgonen. För mig framstår det som lite av en parodi, att förlägga en KBT-kurs för människor med sömnproblem till klockan åtta på morgonen.

Jag ser framför mig hur jag försover mig och skyndar dit med ränderna från kudden kvar på kinden, lagom tills det slutar. Jag hoppas verkligen undvika det skräckscenariot.

Diagnosen som en väska

Finns det någon trygghet i att härleda nästan allt till sin diagnos, eller är det bara en idé? Jag vet inte riktigt, men en del människor gillar inte alls att man vill sätta saker och ting i ett diagnosperspektiv. Det kan ju låta konstigt att ens vilja göra det, men det kanske inte är så konstigt för den som har diagnosen. Det skulle nog bli konstigare att ignorera diagnosen, eftersom det då skulle bli en förnekelse av den.

Jag tänker mig att det är sundare att acceptera att man har diagnosen, inte att man är den. Man har den precis som man har en väska. Vissa saker passar i väskan, och då kan man välja att ha dem där eller inte. Man kan ta upp dem när man vill och använda dem på det sätt man vill. På så vis använder man väskan som en tillgång. Varför skulle det inte fungera så med diagnosen också?

väskor

När man kommer upp på morgonen (alltså förmiddagen för de morgonpigga), går ut i köket och får sig en chock för att man får syn på disken, undrar man hur man kunde förtränga något sådant. Disken sträcker sig som en tjock, slingrande orm över både spis och bänkar, och man inser att man måste ha ignorerat diskormen föregående kväll. Då kanske det kan vara skönt att skylla på att man har AD(H)D. Det är ju ett nederlag att behöva erkänna att man är lat. Men är det verkligen så?

Min känsla är inte att jag är lat, utan att jag har så mycket att göra att inget blir av. Dessutom sover jag så lite per natt att jag inte har tillräckligt med ork. I det här läget är det många som vill säga till mig: Men det är bara att du går och lägger dig några timmar tidigare, så får du mer ork. Och det är bara att ta tag i det där diskberget framför dig, så blir det ju gjort.
loser

Jag är fullkomligt allergisk mot den typen av dumförklaring, som det faktiskt är. Jag vill bara svara: Om det nu hade varit så enkelt för mig hade jag väl gjort så. Hur dum tror du att jag är?!

Efter att jag fick diagnosen ADD, fick jag förklarat för mig att det hela hänger ihop. Att ha svårt att få saker gjorda, att det känns svårt fast det är lätt, är en del av diagnosen. Min uppfattning är att man kan känna igen känslan till viss del även om man inte har en diagnos, men det kanske inte är så lätt att förstå hur oförmåga kan vara något som tar över.

En del människor vill bagatellisera och säga att det där är snick snack, att det är lite lika dant för alla emellanåt. Det är då jag vill utdela en snyting och fråga om de vet hur det känns att vara lite som andra, men ändå inte och känna att man aldrig passar in. Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som skiljer en person med ADD från en person utan diagnos. Jag tänker inte försöka förklara det, men det finns andra som kan. Den här länken tycker jag är bra. Jag har hänvisat till den tidigare, bl.a i mitt inlägg Stöd eller fusk.

Gränsen mellan ADHD och normaltillstånd kan verka oklar för en utomstående. Det rör sig ju om svårigheter som kan finnas i större eller mindre omfattning hos väldigt många människor.” (Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv, sid. 8)

Det är mycket möjligt att jag har upprepat mig sedan mitt allra första inlägg, men jag fortsätter ändå 😉

Använder jag vetskapen om min diagnos som en ursäkt för att slippa diska? Det vet egentligen ingen annan än jag själv. Om jag inte har den uppfattningen – varför ska någon annan då ha den uppfattningen om mig? När det gäller någon annan med diagnos kan det vara på ett annat sätt.

Nej, för min del handlar det om att komma ur ett mönster, varav en del är att jag lägger mig för sent, sover för lite och till följd får sämre ork och sämre minne.

stopSTOPP! Här tänker du kanske: Men varför går hon inte bara och lägger sig tidigare då? Och vi är tillbaka på ruta noll. Hade det varit så enkelt hade jag gjort så. Jag har inte struntat i att försöka, men just nu går jag inte in på alla metoder jag provat. Min senaste är ett kedjetäcke, men det får jag ta upp nästa gång.

Hopp trots minimala chanser

frågetecken och sittande gubbeSka det vara så svårt att plugga?! Inte bara är det krångligt att förstå, det är även svårt att hänga med när man har problem att koncentrera sig utan att livet kommer emellan. Så när livet väl kommer emellan blir det i princip omöjligt att få något att fastna i skallen.

Det finns ingen garanti för att livet kommer att flyta på smidigt. När någonting dyker upp i livet och rör om i ordningen blir det ett smärre kaos. För mig betyder den där ordningen att jag kan planera min vardag, men även att det finns ett visst utrymme för spontanitet.

Under en period blev mitt liv mer spontant och kaotiskt, vilket gjorde att kaoset tog över och ordningen nästan försvann. Då menar jag min egen ordning, för det är den som gör att jag känner att jag har kontroll på tillvaron. Den ordningen innefattar allt mellan att porslinet står på rätt sätt i skåpen till att förstå det jag pluggar till att vara en bra förälder och vän.

Jag har på något sätt identifierat mig med min egen ordning, för att det är mitt sätt ha kontroll på tillvaron och därmed försäkra mig om att jag gör det jag åtagit mig så bra jag kan.

Vad bygger egentligen en stark identitet och självkänsla? En del är beroende av att känna tillhörighet och andra kanske måste ha en hobby som de gillar. Själv behöver jag ha koll på min egen tillvaro och få göra det jag tycker om. Jag gissar att det kan bli problem när ens identitet och självkänsla bygger på andra människor. Självklart blir vi den vår uppväxt gör oss till och man har säkert ett antal närstående, vare sig det är familj, vänner eller andra men jag menar att man ju är sig själv ändå. Någonstans på väg mot vuxenlivet slutar man till exempel att rättfärdiga sina åsikter med ”….för att min mamma säger att det är så”. Huruvida man sedan kommer fram till att man håller med eller inte är inte relevant just här. Det viktiga är att man kommer fram till en åsikt som är ens egen. Hur ska man annars få en egen identitet?

I mitt fall tror jag att självkänslan är lättare att rubba än identiteten. Visst identifierar jag mig med de saker som jag har valt att lägga mest energi på i livet: dans, familj, vänner och nu även studierna. Men alla de sakerna utgör inte min identitet bara för det. Min självkänsla får sig en törn om jag känner att jag misslyckas med någon av dessa saker, men det betyder inte att något av det försvinner.

labyrint med gubbeMin identitet får sig en törn när mina gränser överskrids, oavsett om det är jag själv eller någon annan som är orsak till det. För att få vardagen att fungera behöver jag ha koll på läget, alltså ha kontroll över tillvaron, precis som man har en överblick över en karta. Om vissa saker förändras försvinner den överblicken och istället känns det som man står mitt i en labyrint och inte hittar ut.

Summan av kardemumman: Att vara missnöjd ger självkänslan en törn, men att känna sig vilse ger identiteten en törn.

Spontanitet kan göra att labyrintkänslan infinner sig. Då menar jag inte min egen spontanitet, utan när jag låter någon annan vara spontan åt mig. Det har nog ofta att göra med min oförmåga att säga nej.  Förändringar kan också göra att jag känner mig lite vilse, och då menar jag förändringar i mitt liv som jag inte styr över. Om jag inte själv har valt vilken förändring som ska ske i mitt liv känns det som när man blundar och går samtidigt. Hur ska man då undvika hinder på vägen? Vem ska lotsa en framåt? Sedan kan man så klart missbedöma innebörden av förändringarna även om de är självvalda.

Den stress jag känner över studierna just nu är nästan obeskrivlig. Det känns som jag redan har misslyckats, trots att det är drygt en vecka kvar till tentan, så självkänslan har fått sig en törn. Jag känner inte heller att jag har koll på tillvaron, eftersom studierna är en stor del av den, så identiteten har också fått sig en törn.

cykelFrustrationen över att inte förstå är enorm, man vill ju inte känna sig dum. Det är lika panikartat som sekunderna innan man kraschar när man råkar vingla på cykeln. Den här terminen har jag ännu inte fått känslan av att jag förstår allt så att jag bara kan sitta hemma och upprepa det tills det fastnar i skallen. Det faktum att jag har svårt att lära mig något som jag inte helt förstår underlättar inte. Det gör inte heller sömnbristen jag ideligen försöker få bukt med. Den här terminen är det mycket som ska läsas parallellt, vilket gör att det blir mycket att hålla reda på. Lite för mycket för min del.

Så känns det nu, men det finns en minimal chans att jag klarar tentan ändå och just nu är den minimala chansen mitt enda hopp.

Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.