Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Annonser

Sover under 8kg

 KBT
Jag har inte fått KBT-terapi annat än i adhd-gruppen, men jag uppfattade det som att övningar skulle hjälpa en att kunna ändra vanor och beteenden. Varför det inte fungerar på mig vet jag inte. Jag fick inte ut något bestående av att göra övningarna. Jag upplevde att jag fick fler måsten och mer stress, vilket inte är positivt för mig. Man behöver ju inte ha någon diagnos för att må dåligt av för mycket stress, men gränsen kan ju vara individuell. Så för att inte fälla krokben för mig själv försöker jag att eliminera så mycket stress som möjligt. Målet är att nå en stressnivå som jag klarar av att hantera.

Både när det gäller stress, sömnproblem, impulskontroll och annat, finns ett antal KBT-varianter för att komma till bukt med problemen. Man kan även komplettera med hjälpmedel, men jag föredrar hjälpmedlen. De är till större hjälp än KBT-metoderna för min del.

VECKOPLANERARE
För att bättre kunna följa och ha koll på min planering har jag fått två stora veckoplanerare, en till mig och en till min son. Som förälder bör man ju även hålla reda på vilka tider som gäller för ens barn. Dagarna på en sådan veckoplanerare har olika färger. Dessutom kan man fästa magnetlappar med olika färger på den och på magnetlapparna kan man skriva med whiteboard-penna. Den är jättebra, om man bra kommer ihåg att fylla i sin planering…

veckoplanerare
TIDSUPPFATTNING
Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att min tidsuppfattning inte existerar. Det har hänt att en del trott att jag sagt det som ett skämt, men så är det alltså inte. Jag kan inte känna om det gått 5 minuter eller en timme, men utifrån vad jag gör kan jag ibland förstå det. Jämför exempel ett, två och tre:

  1. Jag kokar makaroner. När de är klara kan jag förstå att det gått ca 10 minuter, eftersom jag vet att makaroner ska koka ca 8-11 minuter.
  2. Jag sätter mig framför datorn för att skriva detta blogginlägg. Jag gillar att skriva, så jag slutar inte förrän jag tappar inspirationen, sonen kommer hem från skolan, telefonen ringer, jag blir hungrig eller nödig. Jag vet inte om jag har skrivit i 30 minuter eller flera timmar.
  3. Jag hänger tvätt, viker tvätt, lägger in kläder i garderober, går förbi köket och ser disken, diskar, äter, dammsuger, ska duscha men först städar jag badrummet. Jag vet inte om det har gått en timme eller en halv dag.

VISUELL TID
Det kan ju vara bra att kunna förstå tid utan att behöva ha något på spisen. Som hjälpmedel har jag fått en timstock och en visuell klocka som räknar ner tid. Timstocken har knappar med förvalda tidsintervaller. Om jag trycker på 30 minuter piper det efter den tiden. Dessutom lyser ett antal små lampor som successivt slocknar under de 30 minuterna. Timstocken är bra, men inte det hjälpmedel jag använder mest.

timstock

Den visuella klockan har lite andra egenskaper. Den ser ut som en klocka men man kan dra fram tiden själv. Man drar fram så mycket tid man vill, upp till en timme, och då indikeras det av en röd platta som täcker min valda tid. Så om jag väljer 30 minuter, täcks halva klockan av den röda plattan. Sedan räknas tiden ner och det röda fältet blir mindre och mindre för varje minut. När tiden är slut hörs ett pip.

För mig är det här otroligt bra. Jag kan slänga ett öga på klockan utan att behöva komma ihåg klockslag och på så vis räkna ut hur lång tid som har gått eller hur lång tid jag har på mig. Jag ser exakt hur mycket tid som är kvar, för den är röd.

visuell tid

KEDJETÄCKE
Mitt senaste hjälpmedel är ett kedjetäcke. Det ska göra att man somnar snabbare och sover bättre. Första natten var magisk! På morgonen kände jag mig utvilad och så hade jag inte känt på många år. Jag sover fortfarande bättre med kedjetäcket, men jag somnar inte längre lika snabbt. En del av magin verkar ha försvunnit, så jag kanske får ta en paus från kedjetäcket för att återuppta det med förhoppning om lite ny magi.

Man får komma till ett ställe för att prova ut ett täcke, och då kan man välja mellan bolltäcke och kedjetäcke.  Det finns med mindre eller större bollar och täckena kan vara tyngre eller lättare. Det tog en bra stund innan jag hade bestämt mig, jag kan ju vara lite velig ibland… Min förutfattade bild var att jag skulle föredra bolltäcke, men jag hade fel. Jag fick känslan av att vara i ett bollhav, vilket jag associerade med lek. Hur ska man då somna? Till slut fick det bli ett kedjetäcke och när jag väl hade bestämt mig fick jag reda på hur mycket täcket vägde. Åtta kilo! Då hade jag ändå inte valt det tyngsta. Det tyngre hade jag ju fått prova och det kunde jag knappt röra mig under.

ORK
Att ändra vanor och beteenden är inte så lätt och det hänger inte på KBT. Jag har fortfarande stökigt, svårt att somna och svårt att passa tider. Det kanske finns bra metoder för att kunna förändra sådana saker, men man måste ju orka genomföra förändringarna. Man måste först orka se till att metoden fungerar, för det sker inte automatiskt oavsett vilken metod man väljer. Så hur hittar man orken när stressen har gömt den?

Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.

Lugn start 163 sidor i high speed

I tisdags började min fjärde termin på Universitetet. Det finns en speciell sida man loggar in på för att nå all information om respektive kurs. Jag tittade där, men hittade ingen särskild information. Jag tänkte annars att det vore troligt att vi skulle ha läst något inför första föreläsningen, men visst är det skönt med en start i lite lugnt tempo. Jag var stressad eftersom jag skulle ha besök senare på eftermiddagen och visste att marginalerna då skulle vara lite snäva.

stress-magnifying-glass-over-background

Mitt i stressen, virvlande tankar och frukostplaner tänker jag att jag måste dubbelkolla vilken tid jag börjar, så jag rafsar åt mig telefonen och tittar på schemat. Jag reflekterar inte ens över att jag inte riktigt registrerar det jag ser. Kanske är jag för van vid att jag gör så, men jag ser tiden 12.00 och det räcker för mig. Jag inser att jag nog får snabba mig om jag ska hinna, fast jag nyss tyckte det kändes som tiden skulle räcka ganska bra. Frukostplanerna går upp i rök och jag snabbar mig in i duschen. När jag är klar och irrar runt i lägenheten för att packa väskan, ser jag att det bara är tio minuter kvar tills jag ska vara där. Jag skyndar mig ut genom dörren, kommer till bilen och undrar hur de två sakerna kunde ta sju av dessa tio minuter. Jag försöker glädja mig åt att jag slipper skrapa is i alla fall, annars hade jag ju blivit ännu mer försenad. Bilköer, tull, bilköer igen och kö för att betala parkeringen. Den här gången ser jag till att placera bilen i en laglig ruta. (Om du har läst ”Jag önskar (inte) död åt alla P-vakter förstår du vad jag menar).

klocka utan tidFöreläsningen pågår sedan en halvtimme, så jag skyndar mig från bilen och in bland trappor och korridorer. När jag kommer fram är det mörkt och tomt i salen. Vad är fel? Har de bytt sal, eller har jag missat något? Jag rafsar fram telefonen ur fickan och kollar schemat igen. Hur kommer det sig att det som var klockan 12.00 senast jag kollade schemat, nu har blivit klockan 14.00? Jag är inte längre en halvtimme försenad, utan en och en halv timme för tidig. Jag känner mig lite förvirrad för nu måste jag ta ett plötsligt beslut på grund av något oväntat, men jag är fullt upptagen med att känna mig dum, stressad och irriterad. Beslutet blir att ringa till mamma för att slippa ta beslutet själv. Ska jag åka hem igen en stund eller ska jag stanna och försöka fördriva tiden? Mamma kan man alltid lita på 🙂 Jag köper en te på Universitetet och väljer ett av de få tomma borden bland alla lunchätande människor. Om jag hade haft något att läsa till dagens föreläsning kunde jag ju ha gjort det, men nu får jag chansen att planera lite koreografi till mina elever istället. Med musiken i öronen försvinner omvärlden och mitt huvud fylls av takter och steg. Att få försvinna in i mig själv blir en oas just nu och jag kan varva ner. Det är skönt  att se lite upptagen ut också, för annars tror jag att jag ser ensam ut och det kan göra mig nervös.

många sidorNu är jag i alla fall i tid till föreläsningen där jag blir varse att vi skulle ha förberett oss genom att läsa kapitel ett till fyra i boken, 80 sidor. Det känns som jag faller och landar hårt. Jag kippar efter andan och känner lätt yrsel i någon minut. Jag bläddrar lamt i boken, men då börjar föreläsningen och jag koncentrerar mig på den i stället. Tur att läraren är en av de bästa jag någonsin har haft. Trots att det är intressant lyckas tankarna flyga iväg då vi närmar oss slutet. Det blir nästan tyst fastän jag ser honom röra på munnen där framme. Jag somnar till några gånger, men tror inte jag missade något. Jag vet definitivt att jag hörde hur vi skulle läsa ytterligare tre kapitel till nästa tisdag. Det är ytterligare 83 sidor och onsdag är min jobbdag, så det blir inget läst förrän sent. Jag ska läsa ungefär 2/3 av boken på mindre än en vecka, vilket känns omöjligt.

ugglaDen där lugna starten på terminen var visst inbillad. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare. Att ligga efter gör att jag får svårare att koncentrera mig eftersom jag känner mig stressad hela tiden. Om jag känner mig stressad är det väldigt ovanligt att jag lyckas registrera det jag läser. Det är svårt även i vanliga fall då jag ofta läser utan att tänka på vad det står, varpå jag får läsa om samma sak flera gånger. Om jag dessutom är stressad har jag svårt att inte hoppa i texten. Jag hoppar över ett stycke, inser att jag missat något, läser lite i det överhoppade stycket, bokstäverna flyter ihop, jag hoppar tillbaka till början och så där håller det på. Till sist blir jag arg på mig själv och min oförmåga och lägger undan boken. 163 sidor känns som ett isberg. Vid varje försök att ta mig upp halkar jag ner och får börja om. Nu önskar jag att det var sommar i stället.

Må isberget smälta och må terminen sluta bättre än den börjat, med redig marginal dessutom.

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

uppfinnahjulet

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!