Äkta vänskap är villkorslös

nalle puh och han vänner

Barndomen formar oss, det vet de flesta redan. Visst kan annat spela in, men inte så mycket som jag trodde. Ju fler människor jag träffar desto större blir bekräftelsen. En specifik händelse kan så klart påverka ens liv, men hur vi reagerar på händelsen beror helt på vem vår barndom har gjort oss till. I barndomen ingår en massa saker där människor i vår närhet spelar en enormt stor roll. Vilka skulle vi vara utan familj och vänner?

Att träffa mycket människor är en del i mitt liv, inte minst i jobbet men även privat. Jag har ett antal vänner som jag lärt känna i vuxen ålder. Men jag har ännu fler vänner som jag haft sedan barndomen. Det finns en viss trygghet i att ha vänner som känner en och vet hur allt var från början. Med nyare kontakter kan det vara svårt att veta vem som egentligen är en sann vän och vem som inte är det.

vänner

Med de sanna vännerna vet man att respekten alltid finns där. Man vet att man kan slappna av, för det är människor som alltid försöker förstå en. De skulle aldrig göra en höna av en fjäder och de vet vad man menar även när man har svårt att uttrycka sig. De skulle aldrig ifrågasätta en som person, och det är viktigt. Man vet att man får ärlig feedback på en nivå som man klarar av att hantera. Där skulle de aldrig gå över gränsen. Man känner att man är accepterad precis som man är. Man vet också att det aldrig kommer att förändras, oavsett hur tät eller sporadisk kontakt man har.

Förutom ens familj är det de sanna vännerna som gör att man orkar när det känns tungt, att man vet att man är älskad och att man vet att man är behövd. Det är som att ha en extra stor familj. Vad kan betyda mer?

Jag har från början lärt min son att man inte är någonting utan vänner. Kanske tyckte jag det var viktigt att han fick den synen då han inte har några syskon, men sedan vet jag också av erfarenhet hur mycket riktiga vänner betyder. Det är en av de största gåvorna livet kan ge.

blomma

Det svåra är att veta vem som är en sådan vän, och vem som inte är det. Det är nog därför jag uppskattar de som har hunnit visa sin trofasthet och lojalitet under så lång tid som 25 år. Jag har haft tid att upptäcka att de finns där oavsett vad som händer, oavsett hur jag mår och oavsett om jag har ADHD eller inte. De ser mig som en hel person med personlighetsdrag som gör mig till den jag är. Personlighetsdrag som andra ibland kan se som något defekt, egenheter eller ADHD. Men de här vännerna accepterar att vi alla har olikheter och tack vare det kan jag komma till min rätt samtidigt som jag är mig själv. Självklart vill jag vara en lika bra vän tillbaka. På vilket annat sätt kan jag återgälda vänskap?

Jag har även nyare vänner som visat sig hålla samma standard. Sedan finns det en kategori människor som jag trodde var av samma skrot och korn, men där det visade sig att det fanns någon form av villkor. För mig är sann vänskap villkorslös, precis som äkta kärlek. Det vet jag tack vare de sanna vännerna som från början satte ribban där den ska ligga, och för det är jag oändligt tacksam.

nalle puh och han vänner 2

Toleranta, kärleksfulla och ärliga vänner som jag har lyckats få tidigt i livet har gjort att jag i vuxen ålder har en bra måttstock. Jag har aldrig behövt nöja mig med det näst bästa, tack och lov.

Annonser

Skolan stöper normala barn i sin mall

normal 2Jag har förstått av andra att jag oftast framstår som normal. Normal råkar dock vara tolkningsbart. I ett sammanhang där något är fullt normalt kan det samtidigt framstå som totalt galet i ett annat sammanhang. Men oftast finns det en hyfsat klar bild av vad som hamnar utanför normal-ramen för de flesta. Jag gissar att det som generellt klassas som normalt är sådant som de flesta enkelt kan relatera till. Till exempel att gå i skolan.

en skolaAtt gå i skolan anses normalt i det svenska samhället. Vi har ju skolplikt som inte många avviker från. Men att VARA normal i skolan är något helt annat. Och att sedan KÄNNA sig normal i skolan är ytterligare något annat för väldigt många. Att känna sig normal innebär att känna sig som en del av helheten, en pusselbit i pusslet, en i gänget etc. Men det som kan vara svårt att se är om någon känner sig just så, eller i stället känner sig som en betraktare av helheten, en pusselbit i ett annat pussel, en i ett osynligt gäng etc. Du förstår säkert vad jag menar.

pusselbit med normalDe flesta av oss kan säkert komma på någon gång då vi känt oss lite malplacerade. Att det har hänt några få gånger kanske inte gör att man alltid känner sig annorlunda, men när det händer ofta kan det till slut sätta spår. Dessutom kan det vara väldigt svårt att uttrycka, för det är inte säkert man kan sätta fingret på det. Om man kunde det skulle det väl inte upprepa sig så ofta? För ett barn kan denna känsla framstå som mer subtil än för en vuxen.

Fyrkant i runt hålI skolan fick man lära sig att alla skulle kunna samma sak. Alla skulle lära sig samma sak inom samma tidsram och på samma sätt. Med tanke på hur olika vi alla är, så är det fullkomligt ologisk för mig. Lite idiotiskt faktiskt, precis som på bilden i mitt inlägg Samhället-är det du?”. Där blir det tydligt att skolan är en mall där man stöper människor i en och samma form, så gott det går. Personligen tycker jag inte att man ska stöpa något annat än stearinljus. Det är otroligt tungt att hela tiden behöva vara fyrkanten som ska försöka passa i det runda hålet. Så här i vuxen ålder, förälder och allt, så har jag inte samma behov av att passa in. Jag har bildat mig en uppfattning om omvärlden, vart jag står i förhållande till den och mina åsikter om den. Det hade jag inte när jag fortfarande gick i grundskolan. Kanske inte i gymnasiet heller. Då fann jag mig i att försöka bli mallstöpt, även om det gick dåligt många gånger.

inlärningSkolsystemet har ändrats ett antal gånger sedan jag gick i grundskolan, men gällande just de här sakerna så har det inte gått mycket framåt. Min son går i grundskolan nu, och jag blir mörkrädd när jag ser hur man fortfarande ska ha alla barn att lära sig exakt samma ord och årtal på exakt lika lång tid. Jag kan förstå att det finns en viss poäng med ett sådant system. Alla ska bedömas rättvist. Men hur rättvist blir det när man har olika förutsättningar på en massa olika plan? Man måste väl först ta hänsyn till det för att kunna bedöma rättvist? Men att världen inte är rättvis är ju ingen nyhet förstås.

Skolan var för mig ett snabbhetstest ända från årskurs 6 till årskurs 9. Det var horribelt att behöva prestera på tid utan att egentligen riktigt förstå vad det var jag höll på med. Dessutom såg jag sällan någon mening med det. Jag kan än idag irritera somliga med mina varför-frågor. Men om något inte är betydelsefullt för mig har jag väldigt svårt att motivera mig själv att lägga ner tid, ork och energi på det. Det blir en energibov som skäl min tid, varpå jag känner mig dum för att jag inte förstår varför jag ska lägga tid, ork och energi på något som är meningslöst. Då blir det ju att jag gör det bara för att alla andra gör det. Vad är det som säger att meningsfullt för dem är samma sak som meningsfullt för mig?

greyhound raceProblemet nu blir att förklara för min son att han ska genomföra detta snabbhetstest, som skolan är även för honom. Sedan ska jag lära honom att se sambandet mellan det och livets mening, annars bäddar jag som förälder för ett liv i meningslöshet för stackaren. Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Jag vill inte ge honom en genväg till depression, tvärt om.

tychobraheHan frågade mig igår varför man måste kunna vissa specifika saker som man lär sig i skolan, och jag insåg att jag inte hade svaret. Jag tycker själv inte att de där sakerna gav mig något av värde. Det blir inte givande för någon om jag i det läget ska låtsas ha ett svar som jag vet att jag inte har. ’Jag vet inte riktigt’ svarar jag ärligt. ’Kanske för att man ska förstå att världen är stor’. Men om det vore målet med SO, så var inlärningsmetoderna usla förr och är det fortfarande. Egentligen skulle jag vilja säga: ’Du kan strunta i det där, det kommer ändå inte ta dig någonstans i livet’. Men det går ju inte. Han kanske kommer ha jättestor nytta av att veta att Tycho Brahe hade en lösnäsa.

Jag vet av både plugg och erfarenhet att sådant som är intressant har en tendens att fastna i minnet, medan sådant som inte är intressant inte fastnar. Var i ligger svårigheten att berätta något för någon på ett intressant sätt? Något som fick mig att haja till ordentligt för några år sedan var när en kompis till mig lyckades få mig att intressant lyssna på hennes berättelser om olika sorters stenar och olika fågelarter. Jag hörde mig själv ställa frågor för att få veta mer. Hur gick det till? Jag har aldrig tidigare varit intresserad av dessa saker.

smileys dramaJag kom fram till att det har att göra med HUR hon berättade det. Självklart är det en viss skillnad på att undervisa en hel klass med barn eller tonåringar, och att berätta något för en kompis i vuxen ålder. Men metoden att berätta något på ett intressant sätt istället för att se till att trycka in information i någons skalle, önskar jag hade varit mer utbredd under min skoltid.

Jag jobbar själv som lärare och kan av erfarenhet förstå olika saker från båda perspektiven. Som lärare i grundskolan finns en viss tidsskillnad när det gäller att se resultatet av vad eleverna har lärt sig och förstått. Det kan hända att de ska skriva ett prov först. För mig som danspedagog får jag en mycket snabbare respons. En elev som står stilla är en elev som behöver hjälp, mer eller mindre. Hjälpen är jätteviktig och den får inte komma för sent. Om jag ger en elev hjälp för sent, så har jag slösat elevens tid och försenat personens utvecklingsprocess. Om jag ska vara en bra pedagog måste jag förstå vart i processen eleven är. Hur ska jag annars kunna pricka in rätt hjälp på rätt ställe? Jag har upptäckt att jag förklarar som bäst när jag vet HUR jag ska få mina elever att uppnå det mål jag har i sikte. Nyckelordet är återigen HUR.

malplaceradMin teori är att eleverna känner sig som en pusselbit i mitt pussel om jag inkluderar dem på rätt sätt. Om jag ska få dem att prestera, så måste jag få dem att känna så. Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att prestera något alls om man känner att man inte passar in. Att förstå samma sak som de övriga i gruppen är ett sätt att passa in. Jag har känt det många gånger i många olika sammanhang. Det har blivit normalt för mig att inte känna att jag passar in. Jag är för långsam, för annorlunda, för kort, för oliktänkande, för mycket, för lite, för frispråkig… Ja, alltid finns det något.

När jag berättar för folk att jag nästan alltid känner mig lite utanför tror de att jag skojar eller överdriver, men det gör jag inte. Jag känner mig nästan alltid som delvis betraktare fastän jag är med och deltar i något. Ibland känns det som att vara med fast jag samtidigt är i min egen bubbla på något vis. I vissa situationer har jag slutat bry mig, men ibland är det enormt irriterande.

När jag dansar kan det vara både bra och dåligt. Det är bra att vara fokuserad på hur en rörelse känns, men det är inte bra när det inte finns någon känsla i rörelsen. Men så blir det när jag dansar runt i min bubbla. Dansen är mitt livs passion, som jag förmodligen inte skulle överleva utan. Dansen funkar som ett uppåt tjack och som terapi på samma gång. Om jag får dansa känns det som jag lyckas sortera mina tankar lite bättre. Ju mer jag dansar, desto bättre mår jag.

flyttaFrån dansen har jag lärt mig att man aldrig blir färdig. Man utvecklas hela tiden, men bara om man tänker att man kan det. Att bli för nöjd hämmar ens utveckling. Jag blir aldrig nöjd och kanske var jag sådan redan innan jag började dansa. Jag söker hela tiden någon form av spänning eller förändring. Förändring måste vara självvald, annars blir den jobbig. Jag kan plötsligt få lust att möblera om, men där jag bor nu är det i princip omöjligt på grund av storleksbrist. Jag har även en tendens att byta sysselsättning en gång om året. Det syns tydligt om man tittar tillbaka på min gymnasietid. Ett år på en skola, sen bytte jag. Att känna sig som en betraktare samtidigt som man deltar, kanske inte är så konstigt då.

Det är inte en hobby att flytta, men jag vill gärna till något nytt. Nytt är alltid en fräsch fläkt, men jag tröttnar ganska snart. I samband med min ADHD-utredning fick jag höra att den här typen av beteende var typiskt för människor med ADHD. Det var även typiskt att känna som jag, att man är fyrkanten som ska passa i det runda hålet. Lättande! Det var en lättnad eftersom jag inte kan göra något åt det. Jag kan inte intala mig själv att sluta gilla nya saker eller en ny bostad. Jag kan inte intala mig att jag inte längre känner mig som en betraktande deltagare, men jag vet nu att andra sällan delar den bilden.

LJUSOm jag någonsin lyckades bli ett ljus av skolans mallstöpning hoppas jag kunna lysa upp andras tillvaro med mina kunskaper. Ett ljus är ju till för att lysa upp.

Livet måste vara roligt

Jag insåg igår att min kreativa förmåga var kraftig försvagad, om inte totalt borta. Det kändes tungt, speciellt eftersom jag ska börja jobba den här veckan. Jag kan ju inte komma till min egen dansklass och säga att jag tappat alla stegen och inte kan hitta dem. Men så känns det.

Det påminner mig om Hassan, som var ett radioprogram när jag var barn. Man busringde helt enkelt i radio. De här busringningarna kom ut på CD-skivor som jag såg till att önska mig, varpå jag har 5 sådana guldklimpar. Vill man liva upp tillvaron är det helt klart ett bra sätt. När jag tänker på att det känns som om jag tappat bort mina danssteg, är det en särskild busringning jag kommer att tänka på.
Lyssna här:

Nu har jag blivit van vid att sitta med näsan i böckerna. Jag har vant mig vid att knappa på tangentbordet för att åstadkomma något. Att röra mig på annat sätt än att sätta den ena foten framför den andra gör att jag känner mig bortkommen och klumpig, och det är det sista jag vill framstå som framför mina elever i övermorgon. Jag har bestämt mig för att lösa det idag. Det gäller att hinna hamna i någon form av kreativt läge, så att jag hittar tillbaka till muskelminnet, innan det är för sent. Det är alltid svårt att vara tillräckligt kreativ precis när man måste, men det löser sig nästan alltid. Ingen TV dock. Den brukar inte hjälpa.

Just nu känner jag mig inte ett dugg kreativ. Kanske för att TV:n är på. Kombinationen gör att jag kan sitta som en hösäck i soffan, knappa på tangentbordet samtidigt som jag slötittar på TV. Nyss var det rally. Det var det mest intressanta av alla program för tillfället. Jag skulle ju kunna stänga av, men är helt enkelt för slö för att sträcka mig 30 cm efter fjärrkontrollen. Är det nu jag ska erkänna att jag blivit en soffpotatis? Vilket nederlag. Det går jag inte med på.

Rallyn fick mig att tänka på min favoritbil Bugatti Veyron.bugatti_veyron_2011

När jag var 9 år var min favoritbil Lamborghini.1986_lamborghini_countach-pic-63233När jag var ännu mindre var min favoritbil pappas Mercedes från 1970, som användes på sommarlovet.  Det var alltid så mysigt och gav mig en sådan där skön semesterkänsla som jag aldrig glömmer.Mercedes blå 2

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft någon favoritbil. Dolt intresse, kan man kanske kalla det för. Jag hade till och med planer på att köra racing på riktigt en dag, men till min pappas förtret lade jag ner de planerna innan jag ens hade börjat. Jag kan hålla med honom om att det var lite dumt. Det hade säkert varit en bra kick för mig, så jag hade velat prova. Det lockar till och med fortfarande, så ett sådant erbjudande skulle jag acceptera än idag.

Men alla kickar måste inte vara så fysiska. Jag får en kick av att träna dans, att åka berg-och-dalbanor och att köra bil väldigt fort. Men jag får också en kick av att ha kul, så jag älskar att se komedifilmer. Andra filmer kan också vara bra, men det är ju befriande och som roligast när man får skratta. Och för mig måste livet vara roligt.

De två senaste filmerna som fick mig att skratta var en amerikansk film, som jag för första gången såg på flyget till Trinidad 2010. Den heter ”Dinner for schmucks”. Den andra är en fransk film som heter ”Tais toi”, eller ”Håll käft” som den heter på svenska. Humorn i båda de här filmerna går ut på att allt blir mer fel än man kan tänka sig. Det säger förmodligen en hel del om min humor, och jag vet att det finns många som inte delar den. Jag har även snubbelhumor och Hassan-humor och det finns många som inte delar den humorn heller, men jag van vid det och vågar därför delge detta här 😉

Ett exempel ur Dinner for schmucks:

Ett exempel ur Tais toi:

Bäst som jag sitter här och skriver om roligheter blir jag lite gladare, och då kommer jag på att jag faktiskt har varit en aning kreativ. Igår gjorde jag egna ljus för första gången och sonen hjälpte till. De doftar dessutom liljekonvalj. Doftljus har blivit en viktig detalj i mitt badrum. Inte för att det behövs, utan för att jag tycker det är mysigt och för att det är ett bra doftställe. Det skulle nog bli lite för mycket av det goda om jag skulle ha doftljus i hela lägenheten. Tanken har dock slagit mig flera gånger.

20130121_031158-1

Det är så klart mysigt med hemmagjorda ljus, men jag får väl passa mig för att göra alldeles för mysigt i badrummet. Annars kanske det slutar med att jag placerar soffan och TV:n där också 😉

Nog för att både humor och kreativitet är två väldigt viktiga ingredienser för mig, men att möblera vardagsrum i badrummet kanske är lite väl kreativt. Det skulle möjligen kunna vara en aning humoristiskt för någon som var på ett visst humör, men det är förstås tveksamt.

Jag önskar (inte) död åt alla P-vakter

Man ska inte klaga. Varför säger man så? Klagar gör man ju ändå, i alla fall jag. Om jag alltid skulle sätta allt i förhållande till svältande barn, så kanske jag skulle sluta klaga också. Men nu lever jag inte på det viset. Det finns nog med depressionsframkallande ämnen i tillvaron ändå, som är svåra att väja för. Dessutom kallar jag det för att ventilera i stället för att klaga, för det är oftast så jag använder det.

Ibland är det bara lite medlidande som behövs. Idag är en sådan dag. Jag behöver lite medlidande för att jag varit klantig. Jag är egentligen en ordentlig person, men det framgår inte alltid. P-vakterna tyckte inte det framgick idag, varpå jag kammade hem en förlust på 650 kr. Jag hade betalat parkeringsavgift, så det var inte därför. Jag läste på böteslappen: Förbud att parkera. Hur kan det vara förbud att parkera på en jättestor parkeringsplats? Jag tittade mig omkring. Det fanns ingen skylt om parkeringsförbud, men det fanns två andra skyltar. Båda var vita. Den ena hade en grå pil åt vänster och den andra hade en grå pil åt höger. Däremellan fanns en lagom stor plats för en bil och där hade jag parkerat.

grå pil vänstergrå pil höger

Mitt tips:

Parkera inte här 😉

På en parkering som lätt rymmer över hundra bilar, lyckas jag alltså parkera på ett ställe där man inte får stå. Om det nu var någon form av gångväg, gångpassage eller liknande så var den varken synlig eller plogad. Jag kan tycka att det finns andra ställen att stå mer olämpligt på, där det kunde vara lite mer givande att ge P-böter. Min åsikt spelar uppenbarligen ingen viktig roll, men jag tar mig friheten att ha den ändå. Jag önskar inte död åt alla P-vakter, men för mig får de gärna sadla om och pyssla med något annat.

Jag hade precis köpt kurslitteratur för ca 700 kr. Jag tyckte det var dyrt för tre böcker, men 650 kr för en P-bot framstår ändå inte som småpotatis i mina ögon. Nej, det är matpengar. Men man ska inte klaga när man självförvållat sin egen fattigdom och kylen inte står tom. Men ventilera går ju fint 😉

Samhället – Är det du?

galenAtt psykisk ohälsa är något tabubelagt är ett förlegat synsätt, eller borde åtminstone vara det. Nu för tiden har de flesta någon form av svårighet, funktionsnedsättning eller något annat som har ett namn. Det kanske inte är så konstigt att folk slänger ur sig att de har ADHD, damp, dyslexi eller något annat, fastän det inte är sant (apropå mitt allra första blogginlägg, ADHD och din åsikt). Det är kanske ett sätt att passa in i dagens samhälle. Men ska var och varannan person ha en diagnos för att de ska kunna passa in i dagens samhälle?

Är det så det har blivit?

Om det är som jag har uppfattat det, att många får olika diagnoser till höger och vänster eller upptäcker nya problem som har med deras personlighet att göra och påverkar dem i vardagen – kan det inte vara så att vi faktiskt är unika? Nu undrar du om jag skämtar. Alla vet att varje individ är unik, så varför ställa frågan? Jag skämtar inte, för om vi är unika individer med allt vad det innebär och det är okej oss individer emellan, kan vi inte få vara det i samhället också då? Om alla har olika små eller stora individuella problem på olika nivåer, varför kan det inte bara få vara så? Det kan ju vara så att samhället har förändrats både mycket och i snabb takt. Det betyder inte att alla de unika individerna följer med i samhällets riktning och takt. Måste det vara fel? Kan det inte vara mer fel att samhället inte ger plats åt de unika individer som lever där?

Tänk vilken utopi, att alla skulle få vara sig själva utan att behöva anpassas till ’alla andra’. Nej, ’alla andra’ finns inte på riktigt. Det är bara ett sätt att till varje pris få in alla i samma fåra, som kossor, för att det blir mer lätthanterligt då. Det kan vara svårt att se, nu när vi väl är där.

frågetecken

Vill man inte ha mångfald? I så fall hycklas det i var och varannan platsannons, tänker jag.  Och så tänker jag så här: Om mångfald måste modifieras innan jag kan stå för ordets betydelse, så är det ju inte mångfald. Eller…? Kanske man borde börja med att definiera ordet mångfald, men ordböckerna kan inte ens enas om definitionen av ordet:

Begreppet mångfald, i den betydelse som här avses, definieras av Svenska Akademiens Ordbok som ett förhållande som är växlande eller varierande och/eller som en generell beteckning för sådant som inom sig uppvisar åtskillnad. Norstedts Svenska Ordbok definierar begreppet som en kulturell och åsiktsmässig mångfald i samhället, en organisation.” (Wikipedia)

Och det första som står på Wikipedia när det gäller mångfald är:

Mångfald är i Sverige inom olika forskningsområden och i samhällsdebatten ett begrepp som ofta används för att beskriva en variation av olika egenskaper hos individerna i en social grupp. Mångfald är i politiska sammanhang ett honnörsord som till vardags uppfattas som något positivt och eftersträvansvärt. Vad det egentligen innebär och hur det ska uppnås råder det däremot olika åsikter om.”

Nu är jag inte stormförtjust i Wikipedia, men det är snabbåtkomlig information vilket fungerar bra om man inte skriver en akademisk uppsats, vilket inte kan ha undgått någon att jag gör. Inte mycket mångfald där inte. Jag är så glad när jag får skriva som jag själv önskar 🙂

mångfaldNåväl, det kanske inte är så konstigt att mycket av den mångfald som uttrycks framstår som rent hyckleri i vissa sammanhang. Mångfald, om man får tro Wikipedia, betyder olika saker i olika sammanhang. Inte så konstigt att åsikterna går isär om både definition och hur det ska gå till.

Jag tycker att vi borde ha olika ord för de olika betydelserna av mångfald. Det kunde ju vara ett sätt att undgå missförstånd. Man skulle ju bli tvungen att definiera varje ord för sig. Tänk va’, ibland löser jag stora problem på nolltid 🙂 Eller så har jag inte tänkt på allt. Det händer förstås ibland.

Det ser inte så ljust ut när det gäller att få svar på frågan om det är mångfald vi vill ha eller inte och utifrån hur samhället fungerar idag, måste jag säga att det inte ser särskilt ljust ut där heller. Vi är ett gäng unika människor som alla ska passa in i ett icke anpassat samhälle. Tror du inte på mig? Se dig omkring och fundera på vad du har gått igenom sedan du föddes.

samhället

 Denna bild är skrämmande sann.

Det jag vill komma till är att många idag måste bli diagnostiserade för att kunna fungera i samhället, på grund av att man annars inte får nog med hjälp att klara av resultatet av samhällets påverkan – sig själv i vardagen. Egentligen borde samhället stanna upp och vänta in sina unika individer. Så säger vi ju till oss själva eller varandra då och då, att stanna upp och inte bara stressa. Men det är ju den rytm samhället har forcerat oss att ha och för att klara av det behöver vi definiera oss själva på nytt. Annars passar vi inte in i samhällets mall, räcker vi inte till och klarar vi inte av det samhället kräver, för det har förändrats men vi står kvar och stampar. Det skulle vi ju inte göra om vi kunde välja att inte stå kvar och stampa, men det väljer vi inte. Vi ska kunna passa in i mallen automatiskt, som vore vi en produkt av samhället och inte tvärt om.

Täta moln eller huller om buller

sova gafieldJag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

himmel naturADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

angestangestDet är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

stökigtOch så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.

Deadline sökes

now

Nu har jag åtagit mig mer att göra, så nu blev livet roligare och jag fick energi att beta av lite måsten. Dessutom gjorde jag något spontant som fick mig att se lite ljusare på tillvaron. Det låter så klart mer logiskt att bli glad av att göra något spontant än att få lite gjort för att man åtagit sig ännu mer sysslor. Att få ha kul emellanåt ger energi. Att ha mycket att göra kan ibland också ge energi. Det får bara inte bli för tråkigt.

Det här är en av de saker som folk verkar ha svårt att förstå. Även jag hade det. När man har ADHD har man inte ett lika lättflirtat belöningssystem, rent fysiskt, som människor utan ADHD. Kroppen utsöndrar ett ämne som gör att man känner sig nöjd. De flesta kan ju känna igen sig i att man känner sig nöjd över något man har slutfört, just för att man har slutfört det. Det kan vara disken eller något annat. Under min tid i ADHD-gruppen fick jag lära mig att vi som har diagnosen inte blir nöjda lika lätt på grund av att dessa ämnen inte utsöndras lika lätt eller i lika hög grad. Det räcker till exempel inte med att ha diskat färdigt. Därför är det vanligt att man söker efter nya kickar hela tiden.

bergochdalbana

Många med ADHD har lättare än andra att fastna i missbruk just på grund av att belöningssystemet i kroppen inte går igång förrän lite för sent. En del självmedicinerar till och med genom att använda droger. Men det är givetvis väldigt individuellt vilken typ av kick man söker och hur det tar sig uttryck.

Jag fick en kick av att spontant bjuda in mig och min son till en vän som jag inte träffat på länge, bli bjuden på mat, prata för mycket, glömma bort tiden och stanna alldeles för länge. Det var väldigt trevligt och givetvis tyckte jag att vi skulle starta projekt ihop, som om jag inte hade nog att göra redan. I efterhand kan jag se att jag inte var en exemplarisk gäst, men vi hade ju så trevligt. Och det var faktiskt inte bara jag som pratade mycket den här gången, ska nämnas till mitt försvar 😉

Den här kicken var tillräcklig för att få något väsentligt gjort på min uppsats, även om det blev gjort efter klockan 2 på natten. Men det hjälpte och uppsatsen är snart klar. Livet känns lite roligare och jag har lite mer energi, med betoning på lite på grund av sömnbrist.  Livet kan ju inte vara helt smärtfritt har jag förstått. Att vända på dygnet verkar ingå i livet för många med ADHD. Det är något jag ständigt måste jobba på att inte göra.

Konstigt nog ser jag på mig själv med olika ögon beroende på tillfälle, humör och dagsform. Jag ser dock inte mig själv som en person som har problem med att påbörja projekt som jag sedan inte avslutar, eller som tar på mg för mycket jobb. Men nu när jag läser den första meningen i det här inlägget, förstår jag att jag ändå har sådana tendenser. Och nu förstår ja varför. Jag får ju en kick av att ha något nytt och kul att se fram emot. Och när jag blickar tillbaka kan jag ju se att jag inte fullt har avslutat en enda av mina påbörjade utbildningar. Ända sedan jag började gymnasiet har jag gått ett år på en utbildning och sedan bytt eller hoppat av, även om det varit min drömutbildning. Nu har jag bestämt mig för att gå mina tre år på Universitetet utan att hoppa av. Hittills har jag klarat hälften, vilket ändå är längre än mina tidigare försök. Det får inte bli för tråkigt bara. Det vet jag. Men det jag också har insett är att det hänger på mig. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till studierna som gör att det känns roligt. Annars blir det inte roligare än den aktuella dagen, och det kan verkligen variera. Det är inte alltid lätt att hitta en bra balans, men man får det inte roligare än man gör sig. Det blir lättare att tänka positivt med det i bakhuvudet.

karta och kompassJag vet att man inte ska spara allt till sista stunden, men jag har många gånger upptäckt att jag jobbar mer effektivt under en viss press. När något verkligen måste bli klart inom en ganska snar framtid är det lättare att hålla fokus på det som ska göras. Det fungerar dock inte så bra när saker har en deadline, men tar lång tid att få färdigt. Då behövs delmål, så att man har deadlines lite då och då. Tack och lov har min uppsatskurs (som snart är klar tack och lov) varit upplagd just så. Det har varit hektiskt eftersom det har varit mycket att göra inför varje deadline, men det har hjälpt att inte bara ha ett slutdatum två månader fram i tiden. I så fall hade jag varit tvungen att strukturera de där två månaderna själv och göra egna delmål. Det hade förmodligen tagit större delen av tiden. Sådant fungerar aldrig för mig och har aldrig gjort. Om ramarna är för vida blir det bara tomt istället. Det känns ungefär som att gå vilse. Då är inte en deadline någon hjälp. Då är det snarare karta och kompass man vill ha. En deadline är till hjälp först när kartan och kompassen redan finns till hands.

Bild

Jag kanske hade behövt ha en deadline när jag spontant hälsade på min vän här om dagen. Men när man är så där spontan tänker man ju inte att man ska ställa ett larm, som ringer när det är dags att gå hem. Det skulle ju vara som Skalman, fast värre.