Vem äger din stress?

stress text

Att det är vanligt med stress tror jag inte har undgått någon. Och de flesta vet säkert att långvarig stress kan vara farligt för hälsan.

Men vad som stressar oss ka vara väldigt individuellt, precis som hur vi hanterar stressen.  Jag tror att man behöver hitta den metod som passar en bäst. Det som passar bäst för mig kanske inte är samma metod som passar ”alla andra”. Så var det till exempel när jag gick i ADHD-gruppen och alla skulle göra mindfulness för att kunna slappna av. Jag verkade vara den enda som blev stressad istället.

Blir du lätt stressad på grund av andra?

Något jag reflekterat mycket över det senaste året är uppkomsten av stressen och ägaren till den stress jag själv upplever. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Att skynda mig för att hinna med bussen är den typen av stress som har en tydlig början och ett tydligt slut. Jag har stor möjlighet att själv påverka situationen, vilket tyder på att jag äger den här typen av stress. När jag äger den kan jag också kontrollera den.

Att inplanerade händelser ställs in eller ändras med kort varsel är den typen av stress som kan skapa en kedjereaktion kalendern. När initiativet inte är mitt eget och förändringen påverkar andra i flera led har jag ingen känsla av att äga stressen. Orsaken är att det finns brister i en struktur som jag är beroende av, men inte har möjlighet att kontrollera eller förändra. Stressen är ofrivillig och inte orsakad av mig, vilket sätter mitt tålamod och mitt humör på prov. Men inplanerade händelser har ett slut, vilket gör att stressen går över.

När någon annan är orolig över hur jag kommer att klara av något som kan ses som självklart blir jag ofta stressad en längre tid, kanske på grund av ilska som hänger sig kvar. Jag upplever att det egentligen är någon annans oro som läggs på mig och förvandlas till mitt ansvar att bevisa eller leva upp till. Ilskan som kommer av det föder en stress som jag känner att jag inte äger, eftersom jag inte kan påverka den på annat sätt än att godta ett icke berättigat omyndigförklarande.Klocka med benDet kan till exempel gälla att komma i tid. Jag jobbar dagligen, sedan lång tid tillbaka, med att hitta och följa strategier för att kunna passa tider och stora framsteg har skett. Så när någon vill tala om för mig hur jag ska tänka eller göra för att komma i tid kan det lätt uppfattas som ett omyndigförklarande. Det passar sig inte eftersom jag är en normalbegåvad vuxen person som kan ta hand om mig själv, min familj, mitt jobb, etc. Självklart blir jag arg men också stressad, som om jag hade en titel att försvara. Jag känner mig missförstådd och oduglig och måste alltid ta ställning till om det är värt att försvara mig själv med en förklaring eller inte. Samtidigt blir jag besviken på personen i fråga och jag ställer mig frågor som:

-Vad vet personen om mina strategier eller hur långt jag har kommit med just denna problematik?
– Varför ska jag behöva bli behandlad och tillsagd som ett barn?
– Varför tror personen inte att jag kan utvecklas?

Om en liten stund ska jag rasa över detta, för det tar väldigt mycket av min energi att känna mig missförstådd och oduglig.

Men först ska sägas att jag inser att jag inte kan kräva full förståelse av alla andra hela tiden.

Det är vanligt att andra personer tycker att de deltar, är hjälpsamma eller kanske planerar på ett ”normalt” sätt. Men något av det värsta för mig är när man vill få mig att ändra på exempelvis min morgonrutin (oavsett hur obefintlig den är), eller min strategi för att passa tider. Orsaken är obetydlig. För mig blir det ett omyndigförklarade, som att säga: ”Du klarar nog inte av att planera själv, så jag gör det åt dig”.

Hela mitt liv har jag skapat strukturer och strategier för att klara av olika situationer. Framsteg sker hela tiden och det tror jag man kan förstå om man läser mitt tidigare inlägg om kampen med att hitta rätt stratgi. Hade jag fått min ADD-diagnos tidigare är det troligt att jag fått hjälp tidigare och då kanske det hade sett annorlunda ut. Men jag var över 30 år gammal när jag fick diagnosen.arg bomb

 

Det är nu jag ska rasa, för det finns något som gör mig riktigt sur. Det är när man ifrågasätter mitt sätt att planera eller genomföra mina privata förehavanden, som till exempel morgon- och kvällsrutiner eller andra personliga strukturer och strategier, som det ju är för mig. Det sätt som fungerar bäst för mig är att skapa strukturer för nästan allt (även om det betyder att jag praktisk taget måste uppfinna hjulet 10ggr om dagen). Det är liksom min personliga utarbetade metod. Vem tror man att man är när man tar sig friheten att ifrågasätta den?! Och var finns respekten i det?!

Att ge tips till någon som inte bett om dem är sällan populärt i något sammanhang, men om man kan visa på 100% välvilja kanske man kan komma undan med det. Dessutom tror jag att man behöver vara lyhörd för om man kliver någon på tårna genom att liksom tränga igenom den privata mentala sfären (om man kan kalla det så). Man behöver definitivt vara väldigt respektfull och mycket pedagogisk. Alltså är det inte många som kvalar in, ärligt talat.

Mitt raseriutbott är över. Tack för tålamodet!

Vad betyder dina ord?

Jag har förstått att det finns de som har andra diagnoser där det är vanligt att man har svårt att förstå och tolka vissa kommunikativa signaler. Det gör i sin tur att det ofta blir missförstånd eller att det krävs otroligt mycket för personen i fråga att kunna umgås i en del sociala sammanhang. Det ger lätt en känsla av utanförskap.

Även om jag inte kan påstå att jag lidit av exakt detsamma kan jag känna igen mig på det sättet att jag oftast känner att jag inte passar in oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig. Många gånger ligger känslan i att jag inte förstår mig på de kommunikativa signalerna.

Då jag har känt att jag passar in till hundra procent har jag varit tillsammans med min familj eller mina närmste vänner, där det finns ett självklart utrymme för mig. Utifrån det skulle jag säga att det är direkt kopplat till trygghet. Då menar jag att det kan vara svårt att känna tillhörighet om man inte känner sig trygg, och om man inte känner sig bekväm kan det vara svårt att känna sig trygg. Hur ska man känna sig bekväm om man måste lägga allt fokus på att förstå hur man ska tolka olika kommunikativa signaler?

Kommunikativa signaler är inte bara ord uttryckta till mig. Det är andras verbala kommunikation och samspel, blickar, rörelser och till exempel de andras placering i rummet.

Det finns en svårighet i att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att ge och tolka signaler på. Det måste ju finnas ett rätt sätt eftersom det kan bli så fantastiskt fel ibland. För att det inte ska bli fel behöver man ha tillgång till koden som avslöjar vad just rätt sätt är, vilket kan variera kraftigt beroende på sammanhang och vilka personer som är involverade. Man behöver kunna spelreglerna för att inte råka säga saker som uppfattas som opassande eller att man uppfattar andra på ett felaktigt sätt. Och det är där jag kan känna igen mig även om jag inte har en diagnos som är typisk för just den sortens problematik.

Jag har märkt att det är en tunn linje mellan att ta någon på allvar och att misstolka någon. Det förbryllar mig då jag tycker att jag har rätt bra kommunikativa förutsättningar. Ibland händer det ändå att jag omedvetet förargar människor. De tror att jag missförstår dem lite med flit, men i själva verket är det tvärt om. Jag anstränger mig för att inte missförstå, vilket för mig betyder att jag lyssnar noga på vad den andra säger och försöker att ta in allt utan att läsa in något extra.

megafon

 

Jag har fullt upp med att inte missförstå, medan den andra personen ofta räknar med att jag läser mellan raderna på rätt ställe. Vad är rätt ställe för att läsa mellan raderna? Hur ska jag veta det? Varför betyder orden något annat än det jag hör?

För att undvika sådana missförstånd försöker jag se till att alltid vara väldigt tydlig när jag själv säger något, vilket inte alltid är funktionellt. Ord som redan har kommit ut går inte att stoppa tillbaka och missförstånd går sällan att dölja. I vissa kommunikativa situationer krävs det att jag är på helspänn för att uppfatta och förmedla rätt nyanser i språket. Ibland blir jag missförstådd, vilket jag uppfattar som konstigt då det jag säger borde framgå av de ord som kommer ut ur min mun. Uppenbarligen läser andra in saker på ett sätt som jag inte gör, vilket resulterar i att det jag säger liksom förvrängs.

Förr brukade jag analysera andras beteende och använda det som en indikation på vad jag hade att förhålla mig till och det var ett sätt att skapa en överblick. Det fanns en rädsla i att göra fel. Nu för tiden är jag mindre rädd för att inte passa in eller säga fel saker. Jag har lärt mig att ta det med en nypa ro och vara noga med att mena det jag säger. Många uppfattar mig som alldeles för rak och otaktisk, men hellre det än att bli missförstådd på grund av otydlighet.

Det handlar till stor del om acceptans från sig själv snarare än acceptans från andra.