Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Annonser

Vill ha mappar i hjärnan

stökigt

Min hjärna är ett hus. I huset finns det rum, men det blir lätt rörigt i rummen. Just nu skulle jag behöva ha en hjärna som fungerar mer som mapparna på datorn och inte som ett hus. I mapparna är det ordning och reda.

Jag vill ofta tro att jag tränat upp min kapacitet när det gäller att hålla reda på många saker samtidigt, men det slutar alltid i besvikelse. Det handlar oftast om att jag måste hålla reda på flera saker som inte är återkommande i schemat. Jag glömmer till exempel inte bort att jag ska jobba, för det sker samma tid varje vecka.

Det mesta av mitt skolarbete har en deadline. Det som ska göras fram till en deadline är för mig som en klump. Den här klumpen ska delas upp i delar eftersom det av olika anledningar sällan fungerar att göra allt vid ett enda tillfälle. Därför behövs en planering för hur stora delarna ska vara och när de ska ligga rent schematekniskt.

Om de olika delarna ska kunna ligga samma tid varje vecka behöver de vara lika stora och ta lika lång tid. Ett sådant schema kan göra att jag får in någon form av flyt i tillvaron, som när rutiner fungerar, men schemat just nu är väldigt brokigt. Vissa dagar är det lektioner på Universitetet, andra dagar inte, vissa dagar är det mycket att göra, andra dagar inte.

Om det bara gällde skolarbetet och ingenting annat skulle det i alla fall finnas en avgränsning i röran. Men nu gäller det tre stora områden:
*skolarbetet – vilket i sig inkluderar ett flertal ämnen och moment (både mycket att läsa och söka praktikplats till exempel)
*jobbet – vilket innebär arbete både hemma och på jobbet
*och allt annat som hör vardagen till.
Det blir inte så smidigt om jag glömmer bort att handla mat och ringa viktiga samtal till exempel. (Det händer dock ibland…)

gustaf förvirrad

Alla dessa saker tillsammans blir till en sörja. Om jag ibland verkar förvirrad när jag skriver kan det bero på att jag faktiskt känner mig förvirrad, för det händer ganska ofta när det blir mycket att hålla reda på. Det är som om allt i huset, som är hjärnan, har hamnat huller om buller.

Och om man är förvirrad är det svårt att samtidigt vara strukturerad och koncis.

För mig blir det oftast så att den känsla som tar över genomsyrar alla delar av livet. Just nu är det förvirringen kring studierna som har  tagit över, vilket gör att hela tillvaron känns lite tilltufsad. Så när det är svårt att hitta strukturen i studierna får jag svårt att hitta någon struktur alls. Det kan bro på att studierna är det som upptar det mesta av min tid. Det kan också vara tvärt om, så att strukturen först fattas i någon annan del av livet, vilket då påverkar studierna. Hönan eller ägget…. I vilket fall som helst är det fruktansvärt opraktiskt att fungera så.

Gustaf organiserar

Nu är just struktur en av de saker jag är allra sämst på, det lyckades man ju konstatera i samband med diagnosen. Men att känna sig styrd av känslan ”förvirring” förbättrar ju inte det hela. Dessutom är det inte särskilt behagligt eftersom det känns som om man inte riktigt har kontrollen över sitt eget liv.

Man är ju en helhet och allt hänger ihop på något sätt, så egentligen kanske jag aldrig kommer att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Men med min (o)förmåga när det gäller struktur kanske just det inte spelar så stor roll. Det gäller att prioritera…

Skrivhjälp kan vara nyckeln

noter med textJa, så är det om du frågar mig 🙂

Det blir förvisso svårt att efterleva när dygnets 24 timmar inte ens räcker till att hinna fånga upp vad man själv tänker. Det blir ännu lite knivigare när man ska prestera något också. Just nu är det en till uppsats som på något sätt ska födas fram. Igen.

Att prestera kan gå bra när det känns som jag har målet i sikte, oavsett om det gäller fysisk prestation eller att få fram skrivet material, annars känns det ungefär som att vara jagad i skogen. Man har sprungit vilse i rena förskräckelsen och man vet inte hur länge man kommer att behöva fortsätta.

Att springa i skogen kan annars vara en behaglig upplevelse, om springandet i stället är en planerad motionsrunda. Då kan man till och med vilja pressa sig själv lite hårdare med jämna mellanrum för att öka sin kondition. Att vara jagad i skogen ökar kanske inte konditionen, om det inte sker regelbundet förstås. Inget jag eftersträvar i alla fall.

Jag har svårare att prestera när jag känner mig jagad än när jag känner att jag medvetet lägger ribban lite högt för att sporra mig själv. På Universitetet är det tveksamt om de har förstått skillnaden. Mycket tveksamt.

Den enda gången jag fått bra betyg på en uppsats var när jag fick skriva på mitt eget sätt, vilket var på högstadiet. Ja, det är mycket länge sedan och visst borde jag ha utvecklats. Jag har utvecklats, men nog inte så mycket som Universitetet vill. Jag tror det beror på att de vill att jag ska skriva uppsatsen på deras sätt och helst med deras ord.

Nej, Universitetet är inte en enda specifik person, men innefattar här ett antal personer som alla ramlar runt under samma regler utan att förstå att de kan tillämpas och individualiseras samtidigt. Enligt mig kan det ju finnas flera vägar till samma mål, men på Universitetet verkar man tro något annat. Jag ser det som brist på kreativitet.

Därför har jag skaffat mig skrivhjälp. Det gäller att utnyttja diagnosen till fullo när jag har möjligheten. Eller? Jag skulle nästan vilja kalla det för att vara streetsmart, att skaffa hjälp vid behov. Jag ljög, det var inte min förtjänst. Samma fantastiska dam som ser till att jag får mentor, anteckningsstöd och får skriva tentamen enskilt har nu sett till att jag får skrivhjälp. Men det skedde i samråd 🙂

Hur som helst… Mitt behov ligger i att räkna ut vad någon inte avslöjar att de vill. I det här fallet är det Universitetet jag syftar på. Uppsatsen ska skrivas enligt en mall. Det har jag förstått – SÅ dum är jag inte. Men en mall går inte att kopiera, för då blir det en tom ram, man måste fylla den med innehåll. Om det finns mindre små ramar inuti de större bör man kanske avslöja dem. Men om man är Universitetet gör man inte det, för då njuter man av att se studenter lida i sökandet efter dessa.

hänga gubbeDet liknar mer och mer ”hänga gubbe”. Det gäller att komma på det rätta ordet. Det vill säga det enda sättet som Universitetet vill att en uppsats ska vara skriven på. Jag liknar det vid att bli ombedd att gå igenom en låst dörr utan att först få nyckeln. En mycket smärtsam procedur om den ens lyckas.

Dörr skrivhj.Skrivhjälpen ska alltså agera nyckeln till dörren i mitt fall. Kan hända blir det en riktigt bra uppsats till slut.