Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.

Annonser

Andras fel och min rätt

Jag läser ett blogginlägg om en artikel angående brinnande bilar i Husby och kvällstidningarnas finansiering av bilder på det. Informationen är skrämmande, men något annat som jag också uppfattar som skrämmande är de kommentarer som folk har skrivit i samband med blogginlägget.

Det jag tycker är skrämmande med dessa kommentarer är hur somliga väljer att bråka genom att kommentera inlägget igen och igen. De har alltså en ordväxling (i skrift) som inte har med inlägget i sig att göra, därför att konversationen har börjat spreta.

Jag förstår att konversationen kan börja spreta när många kommenterar samma inlägg och svarar på någons kommentar som befinner sig mycket högre upp. Ibland måste man skrolla för att få något sammanhang och förstå vem som svarar på vilken kommentar. Det måste inte vara negativt, det kan vara utvecklande och kreativt, men när några börjar tjafsa ordentligt blir det lätt tvärt om.

Att över huvud taget bråka med någon offentligt på internet tycker jag sällan verkar varken fruktbart eller klyftigt. Vad vill man egentligen? Söker man medhåll? Är man egentligen en osäker person? Har man för lite substans i sitt liv? Vill man tjafsa med någon för att man är uttråkad? Något problem verkar man ju ha om man ser ett värde i det beteendet, vilket man tyvärr möter på fler ställen än på internet.

Det förekommer människor lite överallt, som uppvisar behov av att få sista ordet i alla lägen, att få bevisa sig överlägsna även om sanningen är en annan, att kontinuerligt få lägga energi på att tillrättavisa andra utifrån sin egna subjektiva syn som om den vore objektiv.

Å, så jag önskar att jag kunde värja mig mot detta. Om man är som ovan beskrivet, undrar jag om man verkligen har kunskap om sig själv eller om man kanske är bitter.  För när är det mer intressant att lägga energi på andras fel istället för att fokusera på sin egen utveckling? Jag tänker spontant att det skulle vara när man inte är nöjd med sig själv eller sin tillvaro, när man är arg eller när man inte ser tillräckligt långt framför sin egen näsa.

Jag tror ingen är befriad från att befinna sig där emellanåt, man kan ju inte alltid ligga på topp. Men nivån på intensitet kan variera kraftigt och det kan även medvetenheten. Är man medveten om att man är bitter? Är man medveten om att man flyr från sitt eget missnöje genom att fokusera på andra?

Tänk om man är bitter utan att vara medveten om det, hur ska man då kunna sluta vara bitter?

Jag brukar säga att det finns folk till allt. Det finns alltid någon som beter sig på ett sätt som jag själv hade valt bort, men det betyder inte att jag måste få personen att ändra på sig. Visst finns det människor både här och där som bemöter mig på ett sätt jag inte gillar. Det betyder inte att jag, varje gång det händer, ska läxa upp personen i fråga. Det betyder snarare att jag får lära mig att hantera även den typen av bemötande. Ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre.

Jag är inte fröken solskensstråle hela tiden (många kan intyga det…), men jag försöker undvika att läxa upp folk jämt och ständigt. Ibland kan folk behöva utvecklas i sin egen takt, inte i min eller någon annans takt.

Det är inte så dumt att vara medveten om att man har en subjektiv åsikt, att andra kanske inte håller med, att acceptera att det är så och inte tjafsa om det.

Det är inte så dumt att försöka fokusera på att minska sina egna felsteg istället för andras.

Och det är definitivt inte dumt att ta reda på vad hos en själv som gör att man tydligt ser andras fel och vill rätta till dem. För i slutänden är det som jag så många gånger har hört:
Man kan inte ändra på någon annan,
man kan bara ändra på sig själv.

Jag önskar (inte) död åt alla P-vakter

Man ska inte klaga. Varför säger man så? Klagar gör man ju ändå, i alla fall jag. Om jag alltid skulle sätta allt i förhållande till svältande barn, så kanske jag skulle sluta klaga också. Men nu lever jag inte på det viset. Det finns nog med depressionsframkallande ämnen i tillvaron ändå, som är svåra att väja för. Dessutom kallar jag det för att ventilera i stället för att klaga, för det är oftast så jag använder det.

Ibland är det bara lite medlidande som behövs. Idag är en sådan dag. Jag behöver lite medlidande för att jag varit klantig. Jag är egentligen en ordentlig person, men det framgår inte alltid. P-vakterna tyckte inte det framgick idag, varpå jag kammade hem en förlust på 650 kr. Jag hade betalat parkeringsavgift, så det var inte därför. Jag läste på böteslappen: Förbud att parkera. Hur kan det vara förbud att parkera på en jättestor parkeringsplats? Jag tittade mig omkring. Det fanns ingen skylt om parkeringsförbud, men det fanns två andra skyltar. Båda var vita. Den ena hade en grå pil åt vänster och den andra hade en grå pil åt höger. Däremellan fanns en lagom stor plats för en bil och där hade jag parkerat.

grå pil vänstergrå pil höger

Mitt tips:

Parkera inte här 😉

På en parkering som lätt rymmer över hundra bilar, lyckas jag alltså parkera på ett ställe där man inte får stå. Om det nu var någon form av gångväg, gångpassage eller liknande så var den varken synlig eller plogad. Jag kan tycka att det finns andra ställen att stå mer olämpligt på, där det kunde vara lite mer givande att ge P-böter. Min åsikt spelar uppenbarligen ingen viktig roll, men jag tar mig friheten att ha den ändå. Jag önskar inte död åt alla P-vakter, men för mig får de gärna sadla om och pyssla med något annat.

Jag hade precis köpt kurslitteratur för ca 700 kr. Jag tyckte det var dyrt för tre böcker, men 650 kr för en P-bot framstår ändå inte som småpotatis i mina ögon. Nej, det är matpengar. Men man ska inte klaga när man självförvållat sin egen fattigdom och kylen inte står tom. Men ventilera går ju fint 😉