Oj vad kladdigt det blev

Jag skulle ha gjort min budget. Det måste man ju ha gjort när man har företag. Jag har skjutit upp det lite för länge, så det är bra att det blir av. Det är också bra att någon som kan ämnet hjälper mig att se över siffrorna.

sudokuSiffror är möjligen en aning roande när man löser sudoku, men annars är de mest jobbiga. I affären är de bara i vägen. Jag räknar men kommer aldrig fram till samma summa som det sedan står på kvittot. Skulle jag räkna mer noggrant skulle jag få spendera en hel dag i affären. Så snabba beslut som möjligt, är ett bra motto när jag ska handla, och då blir det inte så noggrant räknat innan jag når kassan.

Den enkla överslagsräkning jag försöker mig på när jag handlar matvaror är ingenting mot den budget som ska vara klar imorgon. Jag har fyllt i rutor, strukit över och fyllt i igen och givetvis har jag undvikit att använda blyertspenna. Min budget ser ut som en kladdigt ritad sänka skepp-spelplan.

Hur löser jag det?

Det gör jag inte. Min strategi är att hitta en så ”bra” förklaring som möjligt, så jag tänker ut olika uttalanden som jag eventuellt kommer att kläcka ur mig när jag väl är där.

  1. Ehh… ja. Det gick så där, men du kanske förstår det här bättre än jag.
  2. Jo, det var så att det var lite svårt att beräkna, så….. jag ändrade lite.
  3. Egentligen skulle jag ju ha renskrivit det här, men jag tänkte att det säkert kommer att tillkomma en del justeringar. Det kanske är bäst att kladda färdigt först och renskriva sedan.
  4. Oj, vad kladdigt det blev. (Gärna med extra förvånad röst och maximalt upphöjda ögonbryn).

Det är osäkert om något av de alternativen verkligen kommer att kläckas imorgon.

Levande ADD

”Ahaaaaa, nuuu vet jag vad ADD är…”, tänker jag. Men i själva verket är det inte första gången jag befinner mig i den där uppenbarelsen. En gång kunde ju ha räckt, kan man tycka.

Jag är på sluttampen av min nuvarande distanskurs. Slutuppgiften ska vara inlämnad om mindre än 24 timmar. Jag har ganska mycket kvar att göra, men tänker att det kanske går bara jag får rätt hjälp. Rätt hjälp innebär konkreta svar på mina frågor. Att jag inte har förmågan att ställa tillräckligt konkreta frågor kan jag inte göra så mycket åt. Jag gör så gott jag kan mitt i min stress och förtvivlan över mängden av återstående uppgift i förhållande till tid.

Eftersom jag läser en distanskurs sker all konversation skriftligen, vilket tyvärr innebär att kommunikationen är ordentligt ineffektiv. Jag skriver en fråga, väntar på ett svar, ser att frågan har misstolkats, förtydligar frågan och lägger till en ny fråga, väntar på svar och till slut får jag svar….på den ena frågan. Och så håller det på. Det faktum att jag kör fast hela tiden underlättar inte.

Jag hade förstått det som att mitt material inte fungerade, men min lärare menade att det fungerade ganska bra. För att kontrollera det måste jag ha mitt lösenord så att jag kan logga in via en länk och kontrollera det.

Jag började leta efter lösenordet för 50 minuter sedan och jag har inte hittat det än. Den berömda tajmingen kunde inte ha varit sämre. Det har snart gått en hel termin utan att jag tappat bort det, och jag kunde inte behöva det mer just nu. Ska jag behöva göra om ett helt slutprojekt på en kurs på grund av ett borttappat lösenord?!

Jag kom på den briljanta idén att fråga, vilket som vanligt på den här kursen sker skriftligen. Gissa om någon har svarat…………….!  Jag vet inte om jag bara ska tappa hoppet eller kasta det. Just nu går den mesta energin åt till att inte låta ilskan vandalisera mitt hem.

För bara några dagar sedan kom frågan upp under ett möte på jobbet – Finns egentligen AD(H)D? Vad ska man säga…? Allt är ju relativt. Om samhället vore annorlunda kanske det inte skulle finnas. Men att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

Det är min verklighet och för mig är den fullt existerande. Men jag inser att det inte besvarar frågan på om AD(H)D finns, eftersom min verklighet inte kliver in på territoriet för någon annans verklighet.

Men igen:

Att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

 

De nya kunskapernas charm

Jag värjer mig mot att dras med i den starka motvind som vill putta mig över hopplöshetens kant till ett ställe där endast insikten om nederlag finns. Jag kämpar emot eftersom jag vägrar medge att jag inte är smart nog eller tillräckligt duktig, men misslyckandets långa armar vill krama mig. Känslan av förtvivlan stiger mot skyn och ilskan sitter som ett plåster på besvikelsens framfusighet.

De nya kunskapernas charm verkar ha sprungit ifrån mig.