Sommarlov till slut

Äntligen är sommaren här, och jag menar inte vädret den här gången Jag menar att stressen har lagt sig och att Universitetets termin äntligen är över. Jag fick tillåtelse att lämna in mina två sista uppsatser senare, vilket var bra, annars hade jag inte hunnit med halva terminens slutarbeten.

Jag skrev två uppsatser i rad. Jag kände mig alldeles tom efteråt, men ändå lättad. Det tog ett tag innan jag hade fattat på riktigt – med hela kroppen – att jag faktiskt kunde andas ut och ta det lugnt. Att jag med gott samvete kunde fokusera på att ha sommarlov och välja hur jag vill spendera min tid.

sommarlov1

Jag får själv välja hur jag vill att bokstäverna ska hamna på pappret utan att referera till någon annans text. Vilken underbar känsla! Att inte behöva passa några tider känns overkligt. Jag behöver inte vakna och tänka: ”För tidigt för mig, men för sent ändå.” Det är plötsligt legitimt att ta sovmorgon utan att behöva skynda iväg, glömma hälften och ändå vara en halvtimme försenad. Det är en obeskrivlig lättnad.

Det dåliga samvetet har legat som en dimma över tillvaron hela terminen. Det tar på krafterna att aldrig komma i tid fastän man försöker, och att knappt kunna hålla reda på vilken läxa som är vilken fastän man både måste och borde ha det klart för sig. Nej, nu ska det bli skönt med lugn och ro.

När jag var barn betydde sommarlovet så mycket. Det var som om tempot kom ner till min nivå, där det var fullgott nog att bara vara. Den här terminen har jag stressat så mycket att jag behöver en lugn sommar för att hinna ifatt mig själv. Och det går bäst om jag får ta det lugnt och bara vara. Ja, nu ska det verkligen bli skönt med lugn och ro 🙂

Annonser

Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Skrivhjälp kan vara nyckeln

noter med textJa, så är det om du frågar mig 🙂

Det blir förvisso svårt att efterleva när dygnets 24 timmar inte ens räcker till att hinna fånga upp vad man själv tänker. Det blir ännu lite knivigare när man ska prestera något också. Just nu är det en till uppsats som på något sätt ska födas fram. Igen.

Att prestera kan gå bra när det känns som jag har målet i sikte, oavsett om det gäller fysisk prestation eller att få fram skrivet material, annars känns det ungefär som att vara jagad i skogen. Man har sprungit vilse i rena förskräckelsen och man vet inte hur länge man kommer att behöva fortsätta.

Att springa i skogen kan annars vara en behaglig upplevelse, om springandet i stället är en planerad motionsrunda. Då kan man till och med vilja pressa sig själv lite hårdare med jämna mellanrum för att öka sin kondition. Att vara jagad i skogen ökar kanske inte konditionen, om det inte sker regelbundet förstås. Inget jag eftersträvar i alla fall.

Jag har svårare att prestera när jag känner mig jagad än när jag känner att jag medvetet lägger ribban lite högt för att sporra mig själv. På Universitetet är det tveksamt om de har förstått skillnaden. Mycket tveksamt.

Den enda gången jag fått bra betyg på en uppsats var när jag fick skriva på mitt eget sätt, vilket var på högstadiet. Ja, det är mycket länge sedan och visst borde jag ha utvecklats. Jag har utvecklats, men nog inte så mycket som Universitetet vill. Jag tror det beror på att de vill att jag ska skriva uppsatsen på deras sätt och helst med deras ord.

Nej, Universitetet är inte en enda specifik person, men innefattar här ett antal personer som alla ramlar runt under samma regler utan att förstå att de kan tillämpas och individualiseras samtidigt. Enligt mig kan det ju finnas flera vägar till samma mål, men på Universitetet verkar man tro något annat. Jag ser det som brist på kreativitet.

Därför har jag skaffat mig skrivhjälp. Det gäller att utnyttja diagnosen till fullo när jag har möjligheten. Eller? Jag skulle nästan vilja kalla det för att vara streetsmart, att skaffa hjälp vid behov. Jag ljög, det var inte min förtjänst. Samma fantastiska dam som ser till att jag får mentor, anteckningsstöd och får skriva tentamen enskilt har nu sett till att jag får skrivhjälp. Men det skedde i samråd 🙂

Hur som helst… Mitt behov ligger i att räkna ut vad någon inte avslöjar att de vill. I det här fallet är det Universitetet jag syftar på. Uppsatsen ska skrivas enligt en mall. Det har jag förstått – SÅ dum är jag inte. Men en mall går inte att kopiera, för då blir det en tom ram, man måste fylla den med innehåll. Om det finns mindre små ramar inuti de större bör man kanske avslöja dem. Men om man är Universitetet gör man inte det, för då njuter man av att se studenter lida i sökandet efter dessa.

hänga gubbeDet liknar mer och mer ”hänga gubbe”. Det gäller att komma på det rätta ordet. Det vill säga det enda sättet som Universitetet vill att en uppsats ska vara skriven på. Jag liknar det vid att bli ombedd att gå igenom en låst dörr utan att först få nyckeln. En mycket smärtsam procedur om den ens lyckas.

Dörr skrivhj.Skrivhjälpen ska alltså agera nyckeln till dörren i mitt fall. Kan hända blir det en riktigt bra uppsats till slut.

Samhället – Är det du?

galenAtt psykisk ohälsa är något tabubelagt är ett förlegat synsätt, eller borde åtminstone vara det. Nu för tiden har de flesta någon form av svårighet, funktionsnedsättning eller något annat som har ett namn. Det kanske inte är så konstigt att folk slänger ur sig att de har ADHD, damp, dyslexi eller något annat, fastän det inte är sant (apropå mitt allra första blogginlägg, ADHD och din åsikt). Det är kanske ett sätt att passa in i dagens samhälle. Men ska var och varannan person ha en diagnos för att de ska kunna passa in i dagens samhälle?

Är det så det har blivit?

Om det är som jag har uppfattat det, att många får olika diagnoser till höger och vänster eller upptäcker nya problem som har med deras personlighet att göra och påverkar dem i vardagen – kan det inte vara så att vi faktiskt är unika? Nu undrar du om jag skämtar. Alla vet att varje individ är unik, så varför ställa frågan? Jag skämtar inte, för om vi är unika individer med allt vad det innebär och det är okej oss individer emellan, kan vi inte få vara det i samhället också då? Om alla har olika små eller stora individuella problem på olika nivåer, varför kan det inte bara få vara så? Det kan ju vara så att samhället har förändrats både mycket och i snabb takt. Det betyder inte att alla de unika individerna följer med i samhällets riktning och takt. Måste det vara fel? Kan det inte vara mer fel att samhället inte ger plats åt de unika individer som lever där?

Tänk vilken utopi, att alla skulle få vara sig själva utan att behöva anpassas till ’alla andra’. Nej, ’alla andra’ finns inte på riktigt. Det är bara ett sätt att till varje pris få in alla i samma fåra, som kossor, för att det blir mer lätthanterligt då. Det kan vara svårt att se, nu när vi väl är där.

frågetecken

Vill man inte ha mångfald? I så fall hycklas det i var och varannan platsannons, tänker jag.  Och så tänker jag så här: Om mångfald måste modifieras innan jag kan stå för ordets betydelse, så är det ju inte mångfald. Eller…? Kanske man borde börja med att definiera ordet mångfald, men ordböckerna kan inte ens enas om definitionen av ordet:

Begreppet mångfald, i den betydelse som här avses, definieras av Svenska Akademiens Ordbok som ett förhållande som är växlande eller varierande och/eller som en generell beteckning för sådant som inom sig uppvisar åtskillnad. Norstedts Svenska Ordbok definierar begreppet som en kulturell och åsiktsmässig mångfald i samhället, en organisation.” (Wikipedia)

Och det första som står på Wikipedia när det gäller mångfald är:

Mångfald är i Sverige inom olika forskningsområden och i samhällsdebatten ett begrepp som ofta används för att beskriva en variation av olika egenskaper hos individerna i en social grupp. Mångfald är i politiska sammanhang ett honnörsord som till vardags uppfattas som något positivt och eftersträvansvärt. Vad det egentligen innebär och hur det ska uppnås råder det däremot olika åsikter om.”

Nu är jag inte stormförtjust i Wikipedia, men det är snabbåtkomlig information vilket fungerar bra om man inte skriver en akademisk uppsats, vilket inte kan ha undgått någon att jag gör. Inte mycket mångfald där inte. Jag är så glad när jag får skriva som jag själv önskar 🙂

mångfaldNåväl, det kanske inte är så konstigt att mycket av den mångfald som uttrycks framstår som rent hyckleri i vissa sammanhang. Mångfald, om man får tro Wikipedia, betyder olika saker i olika sammanhang. Inte så konstigt att åsikterna går isär om både definition och hur det ska gå till.

Jag tycker att vi borde ha olika ord för de olika betydelserna av mångfald. Det kunde ju vara ett sätt att undgå missförstånd. Man skulle ju bli tvungen att definiera varje ord för sig. Tänk va’, ibland löser jag stora problem på nolltid 🙂 Eller så har jag inte tänkt på allt. Det händer förstås ibland.

Det ser inte så ljust ut när det gäller att få svar på frågan om det är mångfald vi vill ha eller inte och utifrån hur samhället fungerar idag, måste jag säga att det inte ser särskilt ljust ut där heller. Vi är ett gäng unika människor som alla ska passa in i ett icke anpassat samhälle. Tror du inte på mig? Se dig omkring och fundera på vad du har gått igenom sedan du föddes.

samhället

 Denna bild är skrämmande sann.

Det jag vill komma till är att många idag måste bli diagnostiserade för att kunna fungera i samhället, på grund av att man annars inte får nog med hjälp att klara av resultatet av samhällets påverkan – sig själv i vardagen. Egentligen borde samhället stanna upp och vänta in sina unika individer. Så säger vi ju till oss själva eller varandra då och då, att stanna upp och inte bara stressa. Men det är ju den rytm samhället har forcerat oss att ha och för att klara av det behöver vi definiera oss själva på nytt. Annars passar vi inte in i samhällets mall, räcker vi inte till och klarar vi inte av det samhället kräver, för det har förändrats men vi står kvar och stampar. Det skulle vi ju inte göra om vi kunde välja att inte stå kvar och stampa, men det väljer vi inte. Vi ska kunna passa in i mallen automatiskt, som vore vi en produkt av samhället och inte tvärt om.

Täta moln eller huller om buller

sova gafieldJag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

himmel naturADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

angestangestDet är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

stökigtOch så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.

Deadline sökes

now

Nu har jag åtagit mig mer att göra, så nu blev livet roligare och jag fick energi att beta av lite måsten. Dessutom gjorde jag något spontant som fick mig att se lite ljusare på tillvaron. Det låter så klart mer logiskt att bli glad av att göra något spontant än att få lite gjort för att man åtagit sig ännu mer sysslor. Att få ha kul emellanåt ger energi. Att ha mycket att göra kan ibland också ge energi. Det får bara inte bli för tråkigt.

Det här är en av de saker som folk verkar ha svårt att förstå. Även jag hade det. När man har ADHD har man inte ett lika lättflirtat belöningssystem, rent fysiskt, som människor utan ADHD. Kroppen utsöndrar ett ämne som gör att man känner sig nöjd. De flesta kan ju känna igen sig i att man känner sig nöjd över något man har slutfört, just för att man har slutfört det. Det kan vara disken eller något annat. Under min tid i ADHD-gruppen fick jag lära mig att vi som har diagnosen inte blir nöjda lika lätt på grund av att dessa ämnen inte utsöndras lika lätt eller i lika hög grad. Det räcker till exempel inte med att ha diskat färdigt. Därför är det vanligt att man söker efter nya kickar hela tiden.

bergochdalbana

Många med ADHD har lättare än andra att fastna i missbruk just på grund av att belöningssystemet i kroppen inte går igång förrän lite för sent. En del självmedicinerar till och med genom att använda droger. Men det är givetvis väldigt individuellt vilken typ av kick man söker och hur det tar sig uttryck.

Jag fick en kick av att spontant bjuda in mig och min son till en vän som jag inte träffat på länge, bli bjuden på mat, prata för mycket, glömma bort tiden och stanna alldeles för länge. Det var väldigt trevligt och givetvis tyckte jag att vi skulle starta projekt ihop, som om jag inte hade nog att göra redan. I efterhand kan jag se att jag inte var en exemplarisk gäst, men vi hade ju så trevligt. Och det var faktiskt inte bara jag som pratade mycket den här gången, ska nämnas till mitt försvar 😉

Den här kicken var tillräcklig för att få något väsentligt gjort på min uppsats, även om det blev gjort efter klockan 2 på natten. Men det hjälpte och uppsatsen är snart klar. Livet känns lite roligare och jag har lite mer energi, med betoning på lite på grund av sömnbrist.  Livet kan ju inte vara helt smärtfritt har jag förstått. Att vända på dygnet verkar ingå i livet för många med ADHD. Det är något jag ständigt måste jobba på att inte göra.

Konstigt nog ser jag på mig själv med olika ögon beroende på tillfälle, humör och dagsform. Jag ser dock inte mig själv som en person som har problem med att påbörja projekt som jag sedan inte avslutar, eller som tar på mg för mycket jobb. Men nu när jag läser den första meningen i det här inlägget, förstår jag att jag ändå har sådana tendenser. Och nu förstår ja varför. Jag får ju en kick av att ha något nytt och kul att se fram emot. Och när jag blickar tillbaka kan jag ju se att jag inte fullt har avslutat en enda av mina påbörjade utbildningar. Ända sedan jag började gymnasiet har jag gått ett år på en utbildning och sedan bytt eller hoppat av, även om det varit min drömutbildning. Nu har jag bestämt mig för att gå mina tre år på Universitetet utan att hoppa av. Hittills har jag klarat hälften, vilket ändå är längre än mina tidigare försök. Det får inte bli för tråkigt bara. Det vet jag. Men det jag också har insett är att det hänger på mig. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till studierna som gör att det känns roligt. Annars blir det inte roligare än den aktuella dagen, och det kan verkligen variera. Det är inte alltid lätt att hitta en bra balans, men man får det inte roligare än man gör sig. Det blir lättare att tänka positivt med det i bakhuvudet.

karta och kompassJag vet att man inte ska spara allt till sista stunden, men jag har många gånger upptäckt att jag jobbar mer effektivt under en viss press. När något verkligen måste bli klart inom en ganska snar framtid är det lättare att hålla fokus på det som ska göras. Det fungerar dock inte så bra när saker har en deadline, men tar lång tid att få färdigt. Då behövs delmål, så att man har deadlines lite då och då. Tack och lov har min uppsatskurs (som snart är klar tack och lov) varit upplagd just så. Det har varit hektiskt eftersom det har varit mycket att göra inför varje deadline, men det har hjälpt att inte bara ha ett slutdatum två månader fram i tiden. I så fall hade jag varit tvungen att strukturera de där två månaderna själv och göra egna delmål. Det hade förmodligen tagit större delen av tiden. Sådant fungerar aldrig för mig och har aldrig gjort. Om ramarna är för vida blir det bara tomt istället. Det känns ungefär som att gå vilse. Då är inte en deadline någon hjälp. Då är det snarare karta och kompass man vill ha. En deadline är till hjälp först när kartan och kompassen redan finns till hands.

Bild

Jag kanske hade behövt ha en deadline när jag spontant hälsade på min vän här om dagen. Men när man är så där spontan tänker man ju inte att man ska ställa ett larm, som ringer när det är dags att gå hem. Det skulle ju vara som Skalman, fast värre.

2013 drunknar jag

Jag o G mys

Igår var det en bra dag. Jag och sonen hade det mysigt och tittade på film. Trots att det var en komedi var det en aning ångestframkallande att se hur tiden rusade iväg. Man måste få ha lite kul i livet, tänkte jag och ett leende var på väg. Man måste dock göra en massa andra saker också, insåg jag och leendet falnade.

Jag försöker att ta mig tid till allt, men tiden är bara en och sakerna många. Jag ska skriva på uppsatsen lite senare för nu gör jag ju det här, tänker jag.  Jo, men tiden springer verkligen iväg från mig. Och det kanske har en del att göra med min dåliga tidsuppfattning som jag nämnt tidigare . (Om det kan du läsa här). Men inte bara.

Jag påbörjade arbetet med uppsatsen i förrgår.  Planen var att fortsätta igår morse. Men med tanke på att sonen kom i säng sent, så påbörjade jag pluggandet sent. Därför kom jag i säng på morgonkvisten, vilket gjorde att frukosten hamnade vid lunchtid. Efter en tripp till affären var det dags för lunch, sedan film med sonen och snart var det kväll igen. Jag hör hur det låter. Man får väl bestämma sig för att plugga medan det är ljust, kanske du tänker. Man kan ju gå upp tidigt, som folk brukar säga. Jag får så otroligt dåligt samvete för att jag har svårt att fokusera på studierna samtidigt som jag ska vara mamma och sköta ett hem. Så jag tänker att jag kanske borde göra lite mer som andra. Det har inte fungerat bra tidigare, men jag kan tappert försöka igen.

ej-morgnar-kopian.jpg

Men om jag ska gå upp klockan åtta hinner jag bara sova 3-4 timmar. Det kanske inte är så konstigt att jag är morgontrött. Jag har alltid varit morgontrött och kvällspigg, men nu har det blivit extremt. Självklart borde jag vända dygnet rätt. Men hur ska jag då få något plugg gjort? Jag är som mest kreativ och högpresterande på kvällstid. Då är det perfekt för mig att sitta med skolarbete eller jobb. Dessutom är det svårt att utfodra barn, roa barn och tvätta mm. på kvällstid utan att störa grannar, så det gör jag på dagtid. För mig faller det sig naturligt att plugga när min son sover. Han kräver inget då, han avbryter mig inte och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte ger honom uppmärksamhet.

Ring-mig,-mitt-hjaerta-(2c)

Att ha ett socialt liv är inget man kan räkna med när man är vuxen student. Jag hoppades att det skulle vara en myt, men har nu börjat inse att det nog är den bistra sanningen.  Jag ser inte det som något positivt. Jag är vanligtvis en sådan person som hör av mig till mina vänner då och då. Jag uppskattar när mina vänner hör av si till mig. Men jag vet hur tråkigt det blir att alltid vara den som hör av sig… varje gång. Man tröttnar. Jag har vissa visioner om hur jag inte vill vara och så försöker jag akta mig från att bli sådan. Men nu har jag inget val. Det är Universitetet eller vännerna. Jag har blivit en sådan där som aldrig hör av mig. En sådan som jag så länge aktat mig för att bli. Jag hoppas verkligen det är värt det i slutänden och att mina vänner inte ger upp. Familj och vänner är ju det viktigaste man har, enligt mig.

Jag tänker hela tiden: Det blir bättre bara uppsatsen är klar. Men jag inser att jag bara lurar mig själv när jag tänker så. Jag tänkte lika dant om förra tentan, förra uppsatsen och tentan innan det osv. Men jag har insett att så fort en sak tar slut så tar en annan vid. Så när uppsatsen är klar (om den nu blir det vill säga) följer en hel termin med engelska. Där ingår både tentor och uppsatser. För mig betyder det att jag behöver tänka: Jag har ingen tid förrän jag studerat färdigt. Det vill säga om ett och ett halvt år!

Jag försöker se något positivt i allt (med betoning på försöker…) men det känns som 2013 kommer att bli det år då jag drunknar i alla måsten. För än så länge har jag bara uppsatsen att fokusera på, och den tar nästan kål på mig. Sedan tillkommer jobbet, som delvis måste göras utanför schemalagd arbetstid. Dessutom tillkommer sonens läxor, som jag ju måste hjälpa till med, för jag är ju förälder också. Den tiden kan jag ju inte räkna bort.

drunknaAllt annat som ska bakas in i tiden jag aldrig har, tänker jag inte ens nämna. Jag sitter redan med andan i halsen. 2013 drunknar jag i alla måsten som inte ryms på dygnets 24 timmar. Ångesten blir stenen som ser till att jag sjunker ordentligt. Så känns det. Många säger att de förstår och vet hur det är. Men de säger det med ett leende på läpparna eller med lättja i rösten. Då förstår de ju något annat, inte mig. Det är snällt att de vill visa mig stöd, men lättjan och leendet gör att det oftast inte blir trovärdigt. Tyvärr.