Vilken personlighetstyp är du?

Kan det stämma att några få frågor på webben kan avslöja min personlighetstyp? Jag kunde inte låta bli att prova.

Jag är inte säker på att allt stämmer in helt och hållet, men mycket stämmer. Här är resultatet. Du kan också göra testet.

Om man gör det flera gånger kanske man får olika svar olika gånger. Det kan ju vara intressant att se vilket resultat man mest förlikar sig med.

Vägen till nytt samhälle

Denna borde alla läsa. Jag syftar på artikeln jag har länkat till nedanför.

Otaliga gånger har jag, i olika sammanhang, påstått att jag tycker att samhället springer ifrån människorna som egentligen är dess beståndsdelar.

Att samhället utvecklas åt ett håll där människor sållas bort för att de inte kan infoga sig i en allt snävare mall. De får en diagnos med en plan på hur de ska kunna anpassas.

Att samhället inte kan hantera unika individer, vilket vi ju är, istället för att alla får bidra med sina olikheter.

Artikeln sätter, enligt mig, fingret på just denna problematik och ger förslag som kan vara värda att prova.

Klicka på länken och läs artikeln.

http://mobil.dn.se/insidan/psykologiprofessor-gor-upp-med-sjalvhjalpstrenden/

Andras fel och min rätt

Jag läser ett blogginlägg om en artikel angående brinnande bilar i Husby och kvällstidningarnas finansiering av bilder på det. Informationen är skrämmande, men något annat som jag också uppfattar som skrämmande är de kommentarer som folk har skrivit i samband med blogginlägget.

Det jag tycker är skrämmande med dessa kommentarer är hur somliga väljer att bråka genom att kommentera inlägget igen och igen. De har alltså en ordväxling (i skrift) som inte har med inlägget i sig att göra, därför att konversationen har börjat spreta.

Jag förstår att konversationen kan börja spreta när många kommenterar samma inlägg och svarar på någons kommentar som befinner sig mycket högre upp. Ibland måste man skrolla för att få något sammanhang och förstå vem som svarar på vilken kommentar. Det måste inte vara negativt, det kan vara utvecklande och kreativt, men när några börjar tjafsa ordentligt blir det lätt tvärt om.

Att över huvud taget bråka med någon offentligt på internet tycker jag sällan verkar varken fruktbart eller klyftigt. Vad vill man egentligen? Söker man medhåll? Är man egentligen en osäker person? Har man för lite substans i sitt liv? Vill man tjafsa med någon för att man är uttråkad? Något problem verkar man ju ha om man ser ett värde i det beteendet, vilket man tyvärr möter på fler ställen än på internet.

Det förekommer människor lite överallt, som uppvisar behov av att få sista ordet i alla lägen, att få bevisa sig överlägsna även om sanningen är en annan, att kontinuerligt få lägga energi på att tillrättavisa andra utifrån sin egna subjektiva syn som om den vore objektiv.

Å, så jag önskar att jag kunde värja mig mot detta. Om man är som ovan beskrivet, undrar jag om man verkligen har kunskap om sig själv eller om man kanske är bitter.  För när är det mer intressant att lägga energi på andras fel istället för att fokusera på sin egen utveckling? Jag tänker spontant att det skulle vara när man inte är nöjd med sig själv eller sin tillvaro, när man är arg eller när man inte ser tillräckligt långt framför sin egen näsa.

Jag tror ingen är befriad från att befinna sig där emellanåt, man kan ju inte alltid ligga på topp. Men nivån på intensitet kan variera kraftigt och det kan även medvetenheten. Är man medveten om att man är bitter? Är man medveten om att man flyr från sitt eget missnöje genom att fokusera på andra?

Tänk om man är bitter utan att vara medveten om det, hur ska man då kunna sluta vara bitter?

Jag brukar säga att det finns folk till allt. Det finns alltid någon som beter sig på ett sätt som jag själv hade valt bort, men det betyder inte att jag måste få personen att ändra på sig. Visst finns det människor både här och där som bemöter mig på ett sätt jag inte gillar. Det betyder inte att jag, varje gång det händer, ska läxa upp personen i fråga. Det betyder snarare att jag får lära mig att hantera även den typen av bemötande. Ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre.

Jag är inte fröken solskensstråle hela tiden (många kan intyga det…), men jag försöker undvika att läxa upp folk jämt och ständigt. Ibland kan folk behöva utvecklas i sin egen takt, inte i min eller någon annans takt.

Det är inte så dumt att vara medveten om att man har en subjektiv åsikt, att andra kanske inte håller med, att acceptera att det är så och inte tjafsa om det.

Det är inte så dumt att försöka fokusera på att minska sina egna felsteg istället för andras.

Och det är definitivt inte dumt att ta reda på vad hos en själv som gör att man tydligt ser andras fel och vill rätta till dem. För i slutänden är det som jag så många gånger har hört:
Man kan inte ändra på någon annan,
man kan bara ändra på sig själv.