2 tips till lyckad förändring

Ja, nu var det länge sedan. Det har hänt mycket och jag har länge funderat på hur jag ska beskriva hur jag upplever förändringar. Jag kom aldrig fram till något bra, så tiden har gått och gått….. Nu får det bli som det blir.

Jag har tidigare skrivit om att besluta och förändra, men det finns en väsentlig skillnad i att uppleva kontroll eller inte. Att besluta mig för att förändra något och att sedan själv få bestämma hur och i vilken takt är inte detsamma som att gå med på att ingå i en förändring. Att ingå i en förändring ger mig inte nödvändigtvis någon kontroll eller beslutsrätt över hur och när förändringen ska ske.

Förändring kan var både bra och kul, men  fortfarande ge känslan av förlorad kontroll på grund av att jag ensam inte kan styra hur och när förändringen ska ske. Det blir lätt en konstig krasch mellan en positiv förändring och en känsla av förvirring.

På ungefär två år har några stora förändringar fått ta plats i mitt liv.

• Jag har tagit min universitetsexamen
• Jag har förlovat mig, blivit sambo och gift mig
• Jag har sagt upp mig och bytt arbetsplats

Alla dessa förändringar har olika innebörd och påverkar tillvaron på olika sätt. Jag har själv valt att ingå i dessa förändringar, men det betyder inte att jag ensam kan ta kommandot över hur och när allt ska ske. Detta är enbart förändringar som jag är glad och stolt över! Ändå blir det en sådan där krasch mellan positiv förändring och en känsla av förvirring, vilket är väldigt energikrävande. Tack och lov är det värt varenda sekund!

Tips för den som har möjlighet:

• Välj vilka förändringar du vill lägga energi på.
• Se till att ge varje förändring tid innan du påbörjar nästa.

 

Del 2: Besluta och förändra

Den här veckan fortsätter jag, som utlovat, föregående inlägg (om än en dag för sent). Jag tog ett beslut som ledde till en del förändringar. Egentligen handlade det om att ha en annan utgångspunkt än tidigare.

Till att börja med utgår jag från att jag väljer själv. Jag placerar mig i ett fack om jag vill eller så väljer jag att låta bli och det är inte upp till någon annan. Hur någon annan ser på saken får stå för den personen. Jag kan ibland välja att placera mig i ett fack enbart för min egen terapeutiska analys av mig själv, med syftet att göra en förändring eller att förstå mig själv bättre.

Så om jag har add ibland och ibland inte, är det ändå okej. Vem ska säga något annat och vad är det i så fall värt? Jag har add på heltid enligt den diagnos jag har fått. Det verkar finnas en individuell variant av hur den diagnosen ter sig för alla som får den, men den har gjort att jag får viss hjälp på universitetet.

För min personliga utveckling är det utredningen som föregick diagnosen som varit till störst hjälp. Det blev uppenbart vad som var mina styrkor respektive svagheter. Att planering, tidsuppfattning och struktur var stora svårigheter kom egentligen inte som någon överraskning. Men för mig var det nytt att det var accepterat som just en svårighet och inte bara som slöhet eller dumhet. Det ökade min egen acceptans gentemot mig själv och jag lärde mig förklara problematiken även så att andra förstod, och det var en viktig nyckel.

Sedan tror jag inte att livet plötsligt bara ser annorlunda ut. Någon gör väl förändringar, och om inte jag bemästrar dem, vem gör det då? Om inte jag gör prioriteringar i mitt liv, vem gör det då? Det gäller bara att först ha beslutat vilka prioriteringar man ska göra och hur. Jag har insett att jag måste prioritera vad jag gör med min tid. Den vill aldrig räcka till och det påverkar mig negativt då stresshantering inte är min starka sida.

Det kan vara svårt att helt undvika stress, så jag behöver ha en strategi för hur jag hanterar och undviker stress. Det är inte helt lätt att skapa sig en strategi som fungerar (läs mer här). Men att inte skynda mig rent fysiskt bara för att jag känner mig stressad, är en sådan strategi. Att tänka på en sak i taget är en strategi som för mig är svår att genomföra, men som jag jobbar på. Att inte planera in saker som inte måste tidsbestämmas, är en något bättre fungerande strategi. Ett exempel är att jag förr skrev in i kalendern vilka kompisar jag tänkte ringa, och det var oftast många samma dag. Det har jag slutat med. I stället har jag en kom-ihåg-lista med sådant som inte behöver inplaneras efter klockslag.

Jag har inte medvetet eliminerat människor i min omgivning utan anledning. Jag har bara valt att prioritera min hälsa och mina måsten: jobb, studier, familj och tid för lugn. Resultatet är att det blir färre intryck, vilket gör att mina tankar får ta plats. Den plats de egentligen vill ta. De virvlar ju runt där ändå, men är det lugnt störs de inte och hamnar inte i skym undan på grund av annat runt omkring. Då har jag en möjlighet att vandra i tankarna som är mina egna i stället för att enbart hinna reagera på de intryck som kommer utifrån. Jag hinner fundera över sådant som jag vill ta ställning till. Ibland lyckas jag få fatt i en tanke som jag annars hade uppfattat som odefinierbar stress i periferin av min tillvaro.

När jag tänker tillbaka på hur en hel del har förändrats runt omkring mig och hur jag har upplevt det, inser jag att det beror på min egen förändring. En förändring som jag själv beslutat att göra då jag valde att utgå från mig själv och inte från någon annan. Det börjar hos mig själv. Och att utgå från mig själv och ta hänsyn till andra är en bra start. Att sedan välja av vad och hur jag vill bli påverkad är en bra fortsättning.

Visst finns det omständigheter som man inte alltid rår över. Men allting är inte omständigheter, för vi gör även egna val och där ingår hur vi väljer att bemöta omständigheterna och hur vi väljer att ställa oss i förhållande till dem. Så om livets vägar beror på omständigheter har omständigheterna inte blivit något annat än dåliga ursäkter.