Vem ska jobba egentligen?

Måste tyvärr rasa och gnälla lite (eller mycket):

Varför har så många företag svårt att benämna vad de egentligen söker? Somliga skriver kommunikatör, men menar egentligen säljare. Andra skriver administratör, men menar egentligen kommunikatör. Och så här håller det på till leda!

Dessutom verkar det vara svårt att beskriva vad man är ute efter. Det ska vara t.ex. en kommunikatör som behärskar ett antal specifika program som kan användas på en dator. Givetvis program som ingen utbildning lär ut. Dessutom söker man någon som har minst tre års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter, förutom en specifik utbildning även om andra utbildningar också skulle kunna fungera. Helst ska personen dessutom fungera bra i vilken arbetsmiljö som helst, vara stresstålig, proffsig, social, strukturerad, pedagogisk, ha chefsegenskaper och samtidigt vara en bra lagspelare, vara glad och ambitiös… Listan kan göras lång. Den är tyvärr lika löjlig som många jobbannonser.

Det enda som gör att någon som inte uppfyller kriterierna, till punkt och pricka, skulle få chansen att visa sina kunskaper är om personen är under utbildning. Då kan det heta praktik. Eller om personen på annat sätt inte kostar något. Helst ska personen dessutom vara ung, typ högst 25, men ändå gärna specialist. Generellt verkar man inte vara intresserad av annat.

rityta-1

Att ens knysta om ADD kommer inte på fråga, för jag tror inte det skulle hjälpa det minsta.

Summan av kardemumman är att om man snart är 40, har två utbildningar, lång arbetslivserfarenhet från ett flertal yrken och jobbar deltid – då ska man inte få chans att byta bransch så att man kan gå runt ekonomiskt.

Och fy skam om man skulle våga kalla sig arbetslös! Då kan Arbetsförmedlingen sätta ner foten, simultant med att informativt beklaga att man är en sådan som faller mellan stolarna. Då har jag ändå gått via min handläggares chef för att på nåder bli beviljad en praktikperiod på två månader. Jag jublar, men väldigt kort. För det ger mig något som jag inte vill släppa taget om, men ändå inte lyckas leva på.

Så jag fortsätter jobba deltid med det som gör att min kropp snart är som en 80-årings. Då hjälper tyvärr inte passion och lång erfarenhet. Dansare går i pension vid 40, men som pedagog ska man visst hålla till 65 trots samma fysiska slitage (om inte värre). Jag vill inte heller släppa taget om min praktikplats, Tidningen Gränslöst, efter praktikperioden. Det är faktiskt en ljuspunkt som låter mig visa att jag kan något utöver dansen.

Många verkar tro att åldern betyder att man inte kan utvecklas. Dumheter. Låt mig få bevisa motsatsen! Jag satt inte och pillade mig i naveln under mina år på universitetet.

Nu har jag nästan gnällt färdigt. Jag återgår till mitt CV som hela världen snart har läst, men ändå skiter i.