Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Annonser

Blickar framåt med stressen i ryggen

Att ha så mycket att göra att man går på högvarv ett helt dygn och ligger utslagen ett annat dygn, blir lite väl varierande. Jag är ändå en person som kan uppskatta ett visst mått av variation. Det är dock ingen gåta varför jag är stressad. Som jag förklarat tidigare (här och här) hoppade jag av min utbildning på universitetet på grund av strul med kurser och CSN och avbröt min tjänstledighet från jobbet. Men jag vägrade att ge upp eftersom jag bestämt mig för att faktiskt slutföra en påbörjad utbildning för första gången i mitt liv.

Därför valde jag att efter ett år hoppa på utbildningen igen. Men att ta tjänstledigt ännu en gång kändes inte som ett alternativ. Varför hålla på att hatta fram och tillbaka med tjänstledighet? Det gynnar varken min arbetsplats eller min tjänst, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att göra allting samtidigt. Det är bara ett år kvar, det får gå. Så gick tankarna för att berättiga mitt beslut för mig själv. Den stress som mitt beslut skulle innebära var värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Att ha ett socialt liv är som en dröm och att hinna träna är en ren utopi, vilket är förödande då det håller mig på banan både fysiskt och mentalt. Sista terminen på min utbildning är nu och jag vill inget hellre än att få min examen. Att studierna omfattar 100% märks faktiskt nu. Det har varit sparsamt med det tidigare. Jobbet omfattar bara 40%, men breder ut sig på olika dagar och tider. Dessutom innehåller jobbet många olika delar och stort ansvar, så det känns mer som 60%. Eftersom jag valde att starta en egen firma förra året har jag även lite annat att hålla koll på. Den gör inte många knop nu, men måste ändå underhållas. Den kommer att behöva en rejäl uppdatering i sommar. De här sysslorna gör att jag har ca 150% sysselsättning förutom att jag ska vara mamma, hjälpa till med läxor och ta hand om mitt hem ibland etc.

Stressigt så det räcker och blir över. Jag har ju skrivit om det förut (här), men det är visst på tapeten igen…

En zebra med ränder som börjar falla av.

För några dagar sedan skulle min son till läkaren. I väntrummet låg tidningen Vårdguiden. Jag såg att det handlade om stress och tänkte: Det där måste jag läsa, jag som är så stressad nu för tiden. Av de 13 varningssignaler som beskrevs stämde nästan alla in. Och på Vårdguiden på nätet kan man läsa om hur stress hänger ihop med smärta och fibromyalgi. Eftersom min magkatarr dessutom har kommit tillbaka vet jag att jag borde dra ner på tempot. Men i det här läget vägrar jag att riskera min examen på grund av att jag inte försökt till 100%. Jag vill göra allt så bra jag kan, men om jag sedan inte är bra nog är det en annan sak.

Där, i väntrummet hos läkaren, såg jag framför mig hur min nuvarande stress skulle leda mig direkt till en framtida sjukskrivning. Snacka om att skjuta bredvid mål i så fall. Jag pluggaar ju för att kunna jobba mer och ha råd att betala både hyran och räkningarna. En tjänst på 40 % gör inte riktigt susen på den punkten. Men jag blickar framåt och hoppas att jag får min examen och att den kommer att hjälpa mig med både räkningar och återbetalning till CSN. Med ett riktat fokus kanske jag når mina mål till slut.

Vill du läsa samma sak som jag läste i Vårdguiden?

Länk till tidningen

Länk till webbplatsen

Värre och värre dag för dag

panikJag lär mig hela tiden nya saker. Det är roligt och jag ser det som positivt. Därför känns det lite tungt när inlärningsflödet stannar av. Så är det nu. Helt plötsligt är det som om skallen är proppfull fastän jag vill lära mig mer, vilket är varför jag pluggar. Jag är mitt i en kurs och har deadlines att förhålla mig till, så det finns ingen tid för något internt inlärningsstopp i min skalle. Det föder bara mer och mer stress. Vad smidigt det vore om viljan kunde väga upp stressen, men så är det ju inte. Och bara tanken på ett eventuellt misslyckande gör inte saken bättre.

Att ignorera stress är svårt, men när den sätter sig som en snara runt halsen har jag inget val. Det känns som om jag håller på att strypas. Nej, det kan jag inte ignorera. Men jag kan vänja mig. Hur dumt det än är så kan jag det, för jag vet att jag inte ska dö. Jag är bara stressad. Det finns ingen deadline på kursen som kommer att ta hänsyn till hur lätt eller svårt det är för mig att andas. Därför kan jag vänja mig. Jag har vant mig vid ont i kroppen. Jag har vant mig vid dålig sömn. Nu har jag snart vant mig vid andningssvårigheter också.

Det är egentligen inte positivt, men jag kan inte bara lägga bort alla mina åtaganden eftersom ingen gör dem åt mig. Vissa kvällar släpper jag allt jag har för händerna och koncentrerar mig på något som känns kravlöst för att kunna andas normalt. Nästa dag känns det som jag spillt tid och måste ta igen det jag borde ha gjort när jag istället valde att andas normalt. På så vis innebär varje dag ett visst mått av ökad stress.

flaggampiratDet kanske vänder när jag har lärt mig lite till.
Show must go on (och så får jag hoppas att jag inte stupar innan fanan kommit upp i topp).

 

Lugn start 163 sidor i high speed

I tisdags började min fjärde termin på Universitetet. Det finns en speciell sida man loggar in på för att nå all information om respektive kurs. Jag tittade där, men hittade ingen särskild information. Jag tänkte annars att det vore troligt att vi skulle ha läst något inför första föreläsningen, men visst är det skönt med en start i lite lugnt tempo. Jag var stressad eftersom jag skulle ha besök senare på eftermiddagen och visste att marginalerna då skulle vara lite snäva.

stress-magnifying-glass-over-background

Mitt i stressen, virvlande tankar och frukostplaner tänker jag att jag måste dubbelkolla vilken tid jag börjar, så jag rafsar åt mig telefonen och tittar på schemat. Jag reflekterar inte ens över att jag inte riktigt registrerar det jag ser. Kanske är jag för van vid att jag gör så, men jag ser tiden 12.00 och det räcker för mig. Jag inser att jag nog får snabba mig om jag ska hinna, fast jag nyss tyckte det kändes som tiden skulle räcka ganska bra. Frukostplanerna går upp i rök och jag snabbar mig in i duschen. När jag är klar och irrar runt i lägenheten för att packa väskan, ser jag att det bara är tio minuter kvar tills jag ska vara där. Jag skyndar mig ut genom dörren, kommer till bilen och undrar hur de två sakerna kunde ta sju av dessa tio minuter. Jag försöker glädja mig åt att jag slipper skrapa is i alla fall, annars hade jag ju blivit ännu mer försenad. Bilköer, tull, bilköer igen och kö för att betala parkeringen. Den här gången ser jag till att placera bilen i en laglig ruta. (Om du har läst ”Jag önskar (inte) död åt alla P-vakter förstår du vad jag menar).

klocka utan tidFöreläsningen pågår sedan en halvtimme, så jag skyndar mig från bilen och in bland trappor och korridorer. När jag kommer fram är det mörkt och tomt i salen. Vad är fel? Har de bytt sal, eller har jag missat något? Jag rafsar fram telefonen ur fickan och kollar schemat igen. Hur kommer det sig att det som var klockan 12.00 senast jag kollade schemat, nu har blivit klockan 14.00? Jag är inte längre en halvtimme försenad, utan en och en halv timme för tidig. Jag känner mig lite förvirrad för nu måste jag ta ett plötsligt beslut på grund av något oväntat, men jag är fullt upptagen med att känna mig dum, stressad och irriterad. Beslutet blir att ringa till mamma för att slippa ta beslutet själv. Ska jag åka hem igen en stund eller ska jag stanna och försöka fördriva tiden? Mamma kan man alltid lita på 🙂 Jag köper en te på Universitetet och väljer ett av de få tomma borden bland alla lunchätande människor. Om jag hade haft något att läsa till dagens föreläsning kunde jag ju ha gjort det, men nu får jag chansen att planera lite koreografi till mina elever istället. Med musiken i öronen försvinner omvärlden och mitt huvud fylls av takter och steg. Att få försvinna in i mig själv blir en oas just nu och jag kan varva ner. Det är skönt  att se lite upptagen ut också, för annars tror jag att jag ser ensam ut och det kan göra mig nervös.

många sidorNu är jag i alla fall i tid till föreläsningen där jag blir varse att vi skulle ha förberett oss genom att läsa kapitel ett till fyra i boken, 80 sidor. Det känns som jag faller och landar hårt. Jag kippar efter andan och känner lätt yrsel i någon minut. Jag bläddrar lamt i boken, men då börjar föreläsningen och jag koncentrerar mig på den i stället. Tur att läraren är en av de bästa jag någonsin har haft. Trots att det är intressant lyckas tankarna flyga iväg då vi närmar oss slutet. Det blir nästan tyst fastän jag ser honom röra på munnen där framme. Jag somnar till några gånger, men tror inte jag missade något. Jag vet definitivt att jag hörde hur vi skulle läsa ytterligare tre kapitel till nästa tisdag. Det är ytterligare 83 sidor och onsdag är min jobbdag, så det blir inget läst förrän sent. Jag ska läsa ungefär 2/3 av boken på mindre än en vecka, vilket känns omöjligt.

ugglaDen där lugna starten på terminen var visst inbillad. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare. Att ligga efter gör att jag får svårare att koncentrera mig eftersom jag känner mig stressad hela tiden. Om jag känner mig stressad är det väldigt ovanligt att jag lyckas registrera det jag läser. Det är svårt även i vanliga fall då jag ofta läser utan att tänka på vad det står, varpå jag får läsa om samma sak flera gånger. Om jag dessutom är stressad har jag svårt att inte hoppa i texten. Jag hoppar över ett stycke, inser att jag missat något, läser lite i det överhoppade stycket, bokstäverna flyter ihop, jag hoppar tillbaka till början och så där håller det på. Till sist blir jag arg på mig själv och min oförmåga och lägger undan boken. 163 sidor känns som ett isberg. Vid varje försök att ta mig upp halkar jag ner och får börja om. Nu önskar jag att det var sommar i stället.

Må isberget smälta och må terminen sluta bättre än den börjat, med redig marginal dessutom.