Vem ska jobba egentligen?

Måste tyvärr rasa och gnälla lite (eller mycket):

Varför har så många företag svårt att benämna vad de egentligen söker? Somliga skriver kommunikatör, men menar egentligen säljare. Andra skriver administratör, men menar egentligen kommunikatör. Och så här håller det på till leda!

Dessutom verkar det vara svårt att beskriva vad man är ute efter. Det ska vara t.ex. en kommunikatör som behärskar ett antal specifika program som kan användas på en dator. Givetvis program som ingen utbildning lär ut. Dessutom söker man någon som har minst tre års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter, förutom en specifik utbildning även om andra utbildningar också skulle kunna fungera. Helst ska personen dessutom fungera bra i vilken arbetsmiljö som helst, vara stresstålig, proffsig, social, strukturerad, pedagogisk, ha chefsegenskaper och samtidigt vara en bra lagspelare, vara glad och ambitiös… Listan kan göras lång. Den är tyvärr lika löjlig som många jobbannonser.

Det enda som gör att någon som inte uppfyller kriterierna, till punkt och pricka, skulle få chansen att visa sina kunskaper är om personen är under utbildning. Då kan det heta praktik. Eller om personen på annat sätt inte kostar något. Helst ska personen dessutom vara ung, typ högst 25, men ändå gärna specialist. Generellt verkar man inte vara intresserad av annat.

rityta-1

Att ens knysta om ADD kommer inte på fråga, för jag tror inte det skulle hjälpa det minsta.

Summan av kardemumman är att om man snart är 40, har två utbildningar, lång arbetslivserfarenhet från ett flertal yrken och jobbar deltid – då ska man inte få chans att byta bransch så att man kan gå runt ekonomiskt.

Och fy skam om man skulle våga kalla sig arbetslös! Då kan Arbetsförmedlingen sätta ner foten, simultant med att informativt beklaga att man är en sådan som faller mellan stolarna. Då har jag ändå gått via min handläggares chef för att på nåder bli beviljad en praktikperiod på två månader. Jag jublar, men väldigt kort. För det ger mig något som jag inte vill släppa taget om, men ändå inte lyckas leva på.

Så jag fortsätter jobba deltid med det som gör att min kropp snart är som en 80-årings. Då hjälper tyvärr inte passion och lång erfarenhet. Dansare går i pension vid 40, men som pedagog ska man visst hålla till 65 trots samma fysiska slitage (om inte värre). Jag vill inte heller släppa taget om min praktikplats, Tidningen Gränslöst, efter praktikperioden. Det är faktiskt en ljuspunkt som låter mig visa att jag kan något utöver dansen.

Många verkar tro att åldern betyder att man inte kan utvecklas. Dumheter. Låt mig få bevisa motsatsen! Jag satt inte och pillade mig i naveln under mina år på universitetet.

Nu har jag nästan gnällt färdigt. Jag återgår till mitt CV som hela världen snart har läst, men ändå skiter i.

Annonser

Skedteorin

Jag blev tipsad om att läsa den länk som jag delar nedanför. Skedteorin handlar om hur mycket energi vi har och klarar att göra av med. Vi är olika och alla har olika stor mängd energi per dag. Därför ser det olika ut när det gäller hur vi behöver göra, för att hushålla med vår individuella energimängd.

Tack för lästipset, som ger en väldigt tydlig beskrivning av skedteorin. Den kan stämma in på många med ADD, och påminner om det jag tidigare har försökt förklara.

Läs om skedteorin.

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Fullt på insidan

tankebubblaTankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

gustaf förvirradNär man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

Lite nytt

Utseendet har ändrats lite, som du kanske märker. Jag tyckte det var på tiden helt enkelt.

Dessutom har jag lagt till en ny länk. Det var länge sedan, men alla länkar är inte tillräckligt bra för att ligga i länklistan. I det här fallet var det en intressant artikel som ledde mig till en intressant webbsida. Jag har ännu inte hunnit utforska webbsidan så mycket, men tänkte att den nog kan vara intressant för många.

I länklistan (som finns i högerspalten på bloggen) heter länken: Neuropsykiatri  fokus.
Klicka på länken nedan för att läsa artikeln.

Här är artikeln