Kan du prata om känslor?

Många har fått diagnosen ADHD/ADD. Men har alla fått den hjälp de behöver eller består hjälpen av medicin? Jag fick gå i en ADHD-grupp efter att jag fått diagnosen. Det var delvis hjälpsamt, men delvis kändes det som onödigt spenderad tid. Det är så klart min högst subjektiva åsikt och jag har skrivit en del om det tidigare, bland annat här.

Innan jag fick min diagnos gick jag i terapi. Men innan den kunde påbörjas skulle jag först få två bedömningssamtal med en psykolog. Bedömningssamtalen var psykiatrins sätt att bedöma huruvida jag behövde någon terapi eller ej. Jag minns inte så mycket av samtalen, men jag minns att jag uppfattade psykologen som stel men samtidigt korrekt.

smileys

Under det andra samtalet berättade jag om någon specifik händelse och hon frågade hur det kändes. Jag förklarade så uttömmande jag kunde, för jag ville att hon skulle förstå. Det tog flera minuter och när jag var klar frågade jag om hon förstod. ”Nej”, svarade hon kort. I slutet på det samtalet uttryckte hon: ”Det är självklart att du ska gå i terapi. Du kan ju inte prata om känslor”. Jag blev både lättad, förnärmad och paff. Spontant ville jag säga att jag visst kunde prata om känslor, men tanken hann inte nå munnen förrän jag insåg att det faktiskt låg något i det hon sade.

Att kunna hantera och prata om känslor kanske inte är så ovanligt som man kan tro. Det kan hända att många med ADHD/ADD behöver få bättre hjälp med det. I alla fall verkar det så när man läser det här. Mycket intressant läsning.

Lite nytt

Utseendet har ändrats lite, som du kanske märker. Jag tyckte det var på tiden helt enkelt.

Dessutom har jag lagt till en ny länk. Det var länge sedan, men alla länkar är inte tillräckligt bra för att ligga i länklistan. I det här fallet var det en intressant artikel som ledde mig till en intressant webbsida. Jag har ännu inte hunnit utforska webbsidan så mycket, men tänkte att den nog kan vara intressant för många.

I länklistan (som finns i högerspalten på bloggen) heter länken: Neuropsykiatri  fokus.
Klicka på länken nedan för att läsa artikeln.

Här är artikeln

Vägen till nytt samhälle

Denna borde alla läsa. Jag syftar på artikeln jag har länkat till nedanför.

Otaliga gånger har jag, i olika sammanhang, påstått att jag tycker att samhället springer ifrån människorna som egentligen är dess beståndsdelar.

Att samhället utvecklas åt ett håll där människor sållas bort för att de inte kan infoga sig i en allt snävare mall. De får en diagnos med en plan på hur de ska kunna anpassas.

Att samhället inte kan hantera unika individer, vilket vi ju är, istället för att alla får bidra med sina olikheter.

Artikeln sätter, enligt mig, fingret på just denna problematik och ger förslag som kan vara värda att prova.

Klicka på länken och läs artikeln.

http://mobil.dn.se/insidan/psykologiprofessor-gor-upp-med-sjalvhjalpstrenden/

Del 1: Besluta och förända

Blandad kompott av kurser och scheman
Den ena inlämningsuppgiften efter den andra
Missade distansföreläsningar
Obesvarade frågor
Konstant stress

Så har terminen sett ut, men nu har det skett ett terminsskifte även på universitetet. Äntligen! Inte för att kurserna (alla utom en som jag hoppade av) var tråkiga, utan för att målet är lite närmre i sikte.

Starten blev lugn, tack och lov, så för första gången på riktigt länge har jag haft tid att göra en sak utan att ta tid från något annat. Det här lugnet, hur kort det än kan tänkas bli, är något jag försöker ta vara på för att ladda batterierna med tanke på det som ligger framför. Därför är jag glad att ibland få stunder då jag hinner vara. Ja, bara vara. Just nu känns det som det bästa botemedlet mot stress. Dessutom ger det mig tid att låta tankarna vandra som de vill, vilket är en stor del av hur jag upplever att jag mår som bäst.

Jag började tänka på hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig. Det är tveksamt om jag kom fram till något vettigt, men det förde mina tankar vidare. Först tänkte jag att jag inte vill bli stoppad i något fack, men sedan kom jag på att jag kanske själv placerar mig i något fack för att uppnå någon form av förståelse för mig själv i förhållande till andra. Antingen andra som är annorlunda än jag, eller andra som är som jag.

Egentligen kanske det vore bäst att bara strunta i allt det och utgå från att alla är individer och olika. Spontant känns det bättre att tänka så, men jag uppfattar inte att samhället fungerar på samma sätt. Det finns många olika system, kategorier, normer och dyl. att tillhöra i samhället, och att stå utanför allt det är svårt. Min känsla är att man alltid tillhör någon kategori av någonting och då är frågan: Är det jag själv om placerar mig i någon särskild kategori eller är det andra som gör det?

Som sagt, jag vet inte om jag kom fram till några bra svar. Men om jag utgår från det jag tror, att de flesta av oss vill känna någon form av tillhörighet, tror jag också att det är viktigt att man själv får välja vad den ska bestå av. Känns det inte som att bli placerad i ett fack om någon annan ska bestämma vad din tillhörighet är?

Ibland känner jag igen mig i olika beskrivningar av add och adhd, men ibland gör jag det inte. Ibland är det inget konstigt att jag har add, men ibland är det konstigt. I vissa sammanhang passar det sig inte att jag har add, men i andra sammanhang är det utmärkt. Det tog mig ganska lång tid att komma fram till hur jag skulle tänka kring det? Jag ville försöka strukturera upp det hela för att få någon form av överblicksperspektiv, men jag lyckades inte. Det slutade alltid med att jag tänkte:

Kan jag inte bara få vara som jag är och bli respekterad för den jag är? Vem bestämmer det? Varför ska inte jag vara den som bestämmer mig för att jag inte tänker tolerera något annat? Är inte andra de som bestämmer vad de ska tolerera i sina liv? Jo, så uppfattade jag det.

Jag bestämde mig för att göra likadant och en del förändringar har skett sedan dess.

Beslut och förändringar kan du läsa mer om i del 2, som kommer om en vecka. Missa inte det!

Levande ADD

”Ahaaaaa, nuuu vet jag vad ADD är…”, tänker jag. Men i själva verket är det inte första gången jag befinner mig i den där uppenbarelsen. En gång kunde ju ha räckt, kan man tycka.

Jag är på sluttampen av min nuvarande distanskurs. Slutuppgiften ska vara inlämnad om mindre än 24 timmar. Jag har ganska mycket kvar att göra, men tänker att det kanske går bara jag får rätt hjälp. Rätt hjälp innebär konkreta svar på mina frågor. Att jag inte har förmågan att ställa tillräckligt konkreta frågor kan jag inte göra så mycket åt. Jag gör så gott jag kan mitt i min stress och förtvivlan över mängden av återstående uppgift i förhållande till tid.

Eftersom jag läser en distanskurs sker all konversation skriftligen, vilket tyvärr innebär att kommunikationen är ordentligt ineffektiv. Jag skriver en fråga, väntar på ett svar, ser att frågan har misstolkats, förtydligar frågan och lägger till en ny fråga, väntar på svar och till slut får jag svar….på den ena frågan. Och så håller det på. Det faktum att jag kör fast hela tiden underlättar inte.

Jag hade förstått det som att mitt material inte fungerade, men min lärare menade att det fungerade ganska bra. För att kontrollera det måste jag ha mitt lösenord så att jag kan logga in via en länk och kontrollera det.

Jag började leta efter lösenordet för 50 minuter sedan och jag har inte hittat det än. Den berömda tajmingen kunde inte ha varit sämre. Det har snart gått en hel termin utan att jag tappat bort det, och jag kunde inte behöva det mer just nu. Ska jag behöva göra om ett helt slutprojekt på en kurs på grund av ett borttappat lösenord?!

Jag kom på den briljanta idén att fråga, vilket som vanligt på den här kursen sker skriftligen. Gissa om någon har svarat…………….!  Jag vet inte om jag bara ska tappa hoppet eller kasta det. Just nu går den mesta energin åt till att inte låta ilskan vandalisera mitt hem.

För bara några dagar sedan kom frågan upp under ett möte på jobbet – Finns egentligen AD(H)D? Vad ska man säga…? Allt är ju relativt. Om samhället vore annorlunda kanske det inte skulle finnas. Men att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

Det är min verklighet och för mig är den fullt existerande. Men jag inser att det inte besvarar frågan på om AD(H)D finns, eftersom min verklighet inte kliver in på territoriet för någon annans verklighet.

Men igen:

Att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.