Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Icke-rutiner

Icke-rutiner…

Jag kan ha hittat på ordet, men det stämmer så väl överens med verkligheten. Alltså min verklighet av att rutiner inte infinner sig fastän de borde. Jag har nog nämnt det förut.

Det enda som kan bli en rutin är något som inte är för ansträngande. Jag kanske framstår som lat. De som tycker att jag är lat är oftast de som inte förstår vad ADD är och hur det påverkar mig. Jag tycker att jag förstår det, men funderar ändå ibland över om jag kanske är en aning lat då och då.

Jag jobbar hårt för att inte vara eller framstå som lat, men det märks inte. Det gör bara att jag hamnar närmare ”normalnivån” på något vis, så att klyftan mellan mig och de som inte har ADD blir mindre. Därför framgår det inte hur mycket energi det tar att faktiskt framstå som icke-lat.  ADD:n blir liksom en energitjuv.

När det kommer till rutinerna, eller icke-rutinerna, är det mer än bara energin som saknas. Även en överblick och struktur saknas. Med en överblick är det liksom lättare att upptäcka stopp på vägen i god tid, tänker jag bildligt. Har man dessutom lätt för struktur, att se struktur och att skapa struktur, så kan man lätt hitta det smidigaste sättet att ta sig runt stoppet. Jag har tidigare förklarat känslan av att jag är i en labyrint och inte hittar ut. (Läs om det här.) Så kan det lätt kännas när man saknar överblick.

Jag har kommit på att jag kan skapa min egen struktur, om jag bara får tillräckligt fria händer. Men med en färdig mall har jag inte fria händer, bara befintliga ramar. Det sätter en del käppar i mina hjul för att kunna få till rutiner. Jag vill ha möjlighet skapa min egen strategi helt och hållet.

Ett bra mallexempel är den klassiska planeringen för att komma iväg i tid på morgonen. Att lägga fram kläder kvällen innan, det ska ju vara en bra och funktionell rutin. Jag har provat det och förargat mig själv nästan varje gång. När det väl blir morgon har jag inte längre lust att ha på mig det som jag tagit fram kvällen innan, och jag kan inte övertala mig själv att spara tid genom att ändå ha dem på mig. Jag bara MÅSTE ha på mig något som jag känner för att ha just då.

Vissa dagar resulterar det i att jag, om jag har möjlighet, byter om 3-4 gånger samma dag. I min garderob har jag inget vidare system för det, så där råder någon form av organiserat kaos.

Dessa icke-rutiner är som lejon som ska tämjas, men jag är en ganska dålig lejontämjare som har svårt att anpassa mig till befintliga varianter. Så ett ständigt arbete pågår, vilket dagliden stjäl mängder av min energi.

Och allt för att kunna fungera i den takt som samhället vill. Det är som om samhället spelar eurodisco och jag ska försöka matcha det med klassiskt pianospel. Hur jag än gör låter det ruttet och plastigt i stället för levande och känslosamt.

Min egen strategi

Kan du se framför dig en ko sitta och skala en banan? Du kanske tänker på Mamma Mu och svara ja, men jag menar inte Mamma Mu. Hon kan ju till och med gunga… Nej, jag menar en riktig ko och genast blir problematiken uppenbar.

För mig uppenbaras en problematik av likvärdig grad när någon ber mig att göra någonting regelbundet. Utan att jag förstår det vet jag att det är omöjligt. Jag har försökt att på olika sätt se möjligheterna och använda mig av strategier som säkert fungerar, men det slutar ändå alltid lika dant. Till slut måste jag inse mina begränsningar, även om jag inte lyckas förklara för någon annan hur det ligger till. Men jag fortsätter försöka för att inte verka arrogant gentemot de som försöker hjälpa mig.

Man ska äta regelbundet, sova regelbundet, motionera regelbundet etcetera – bara det sker regelbundet. Så varför kan inte jag? Jag vet inte, men det är en sådan där sak som jag inte lyckas med även om jag försöker om och om igen. Det är ännu en sak som ger mig känslan av att jag ska drunkna.

Det finns en rädsla i att någon ska tro att det är lättare än så för mig, för då har den personen inte förstått hur jag upplever det. Om jag ska kunna ställa ett rimligt krav på någon behöver jag förstå ungefär hur den personen känner inför kravet jag ställer. Det är något jag använder mig av när jag själv undervisar, men det gäller ju inte bara då.

Ibland känner jag att andra inte förstår att det de kräver av mig är omöjligt. Jag förstår att det de begär inte borde vara omöjligt, men de förstår inte att det är omöjligt för mig. Det är svårt att förklara och kanske är det en smula förenat med skam. Jag vill kunna bemöta krav med självförtroende, klara av dem med bravur, sedan känna mig lyckad och fortsätta min resa genom livet med stor tilltro till min egen förmåga. Skammen kliver in där jag misslyckas med detta och jag blir besviken, och ibland arg, på mig själv. Jag fastnar i att undra varför. Varför ska det vara så svårt att:

  • ha lite struktur i tillvaron?
  • ta sig an det som är tråkigt?
  • behålla rutiner?
  • skaffa sig rutiner till att börja med?
  • passa tider?
  • hitta ork och energi?
  • styra över mig själv och min egen energi?
  • att smälta in och anpassa sig?
  • uppnå sina mål?
  • fullfölja sina planer?
  • planera realistiskt?
  • hitta balansen i allt?
  • inte ta saker och ting ordagrant?
  • läsa mellan raderna?
  • fokusera och sålla bland tankar och annat som stör?
  • somna?
  • göra någonting regelbundet?

Varför-frågorna hopar sig och jag ser på dem som vore de träd i den skog där jag är vilse. Ibland tror jag mig ha ett svar, men så är det inte.  Ibland tror jag att jag hittat en fungerande strategi, men det slutar alltid i besvikelse. Jag är den jag är och problematiken är densamma. Hela jag är som ett trassligt garnnystan. Vem ska reda ut mig? Och då menar jag inte –  vem ska utreda mig, för det är ju redan gjort. Jag förstår att jag behöver hitta den ena änden och reda ut mitt eget trassel, få kontroll, men det är svårt utan ett övergripande perspektiv. Hur ska jag få ett övergripande perspektiv? Den enda gången det fungerar är ju när man står utanför det problem man försöker lösa, och så är inte fallet.

För att få kontroll försöker jag fokusera på en sak i taget och hitta någon fungerande strategi, något som fungerar för mig, vilket inte måste vara något som fungerar för alla andra.

Till att börja med:
Vilka är alla andra och vad har de gemensamt med mig?

Det är först när jag slutar utgå från ”alla andra” och deras strategier som jag kan hitta mina egna. Jag måste vara precis så individuellt accepterande gentemot mig själv som jag önskar att omvärlden vore. Om jag utgår från mig själv för att hitta fungerande strategier för mig, blir plötsligt jag den bäst lämpade för uppgiften. Det kanske inte är som att vända på en hand, men övning ger färdighet – heter det ju. Att ge upp är inte ett alternativ när jag undervisar andra, så nu har jag chansen att leva som jag lär.

Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

tankebubbla

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

väckarklockaMorgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

  1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
  2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
  3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
  4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
  5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
  6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
  7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
  8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
  9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

springerJag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Vill ha mappar i hjärnan

stökigt

Min hjärna är ett hus. I huset finns det rum, men det blir lätt rörigt i rummen. Just nu skulle jag behöva ha en hjärna som fungerar mer som mapparna på datorn och inte som ett hus. I mapparna är det ordning och reda.

Jag vill ofta tro att jag tränat upp min kapacitet när det gäller att hålla reda på många saker samtidigt, men det slutar alltid i besvikelse. Det handlar oftast om att jag måste hålla reda på flera saker som inte är återkommande i schemat. Jag glömmer till exempel inte bort att jag ska jobba, för det sker samma tid varje vecka.

Det mesta av mitt skolarbete har en deadline. Det som ska göras fram till en deadline är för mig som en klump. Den här klumpen ska delas upp i delar eftersom det av olika anledningar sällan fungerar att göra allt vid ett enda tillfälle. Därför behövs en planering för hur stora delarna ska vara och när de ska ligga rent schematekniskt.

Om de olika delarna ska kunna ligga samma tid varje vecka behöver de vara lika stora och ta lika lång tid. Ett sådant schema kan göra att jag får in någon form av flyt i tillvaron, som när rutiner fungerar, men schemat just nu är väldigt brokigt. Vissa dagar är det lektioner på Universitetet, andra dagar inte, vissa dagar är det mycket att göra, andra dagar inte.

Om det bara gällde skolarbetet och ingenting annat skulle det i alla fall finnas en avgränsning i röran. Men nu gäller det tre stora områden:
*skolarbetet – vilket i sig inkluderar ett flertal ämnen och moment (både mycket att läsa och söka praktikplats till exempel)
*jobbet – vilket innebär arbete både hemma och på jobbet
*och allt annat som hör vardagen till.
Det blir inte så smidigt om jag glömmer bort att handla mat och ringa viktiga samtal till exempel. (Det händer dock ibland…)

gustaf förvirrad

Alla dessa saker tillsammans blir till en sörja. Om jag ibland verkar förvirrad när jag skriver kan det bero på att jag faktiskt känner mig förvirrad, för det händer ganska ofta när det blir mycket att hålla reda på. Det är som om allt i huset, som är hjärnan, har hamnat huller om buller.

Och om man är förvirrad är det svårt att samtidigt vara strukturerad och koncis.

För mig blir det oftast så att den känsla som tar över genomsyrar alla delar av livet. Just nu är det förvirringen kring studierna som har  tagit över, vilket gör att hela tillvaron känns lite tilltufsad. Så när det är svårt att hitta strukturen i studierna får jag svårt att hitta någon struktur alls. Det kan bro på att studierna är det som upptar det mesta av min tid. Det kan också vara tvärt om, så att strukturen först fattas i någon annan del av livet, vilket då påverkar studierna. Hönan eller ägget…. I vilket fall som helst är det fruktansvärt opraktiskt att fungera så.

Gustaf organiserar

Nu är just struktur en av de saker jag är allra sämst på, det lyckades man ju konstatera i samband med diagnosen. Men att känna sig styrd av känslan ”förvirring” förbättrar ju inte det hela. Dessutom är det inte särskilt behagligt eftersom det känns som om man inte riktigt har kontrollen över sitt eget liv.

Man är ju en helhet och allt hänger ihop på något sätt, så egentligen kanske jag aldrig kommer att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Men med min (o)förmåga när det gäller struktur kanske just det inte spelar så stor roll. Det gäller att prioritera…

Realistiskt att verkligheten får vänta

jag-brunish.

Är det lov så är det. För mig betyder det att man inte behöver hålla reda på vilken dag som är vilken. Det är ju skönt att låta något annat än tiden styra. Men nu när jag inte håller reda på dagarna, utan låter tiden passera medan jag fokuserar på roligare saker, blir det lite konstigt när verkligheten kommer krypandes tillbaka. Verkligheten är tiden i det här fallet och de roligare sakerna, som jag kunnat fokusera på under jul och nyår, är familjen.

Uppsatsen väntar i väskan samtidigt som den pockar på i bakhuvudet. Jag tog fram den för några dagar sedan och tänkte sätta igång, men det blev alldeles för deprimerande. Den kommer att förstöra nyårsafton, tänkte jag och lade tillbaka den i väskan. Jag hade faktiskt lovat mig själv att ha lov. Det vet ju du som läst inlägget: Inga måsten, bara jul. Om du missat det kan du läsa det här.

Hur som helst börjar mitt jullov lida mot sitt slut. Jag inser det när jag hör kommentarer som: Idag är det öppet som vanligt. Det är ju vardag. Det känns som jag står nedanför en brant uppförsbacke, som jag måste upp för. Att få tillbaka rutinen att hålla koll på tiden, skulle vara ett sätt att påbörja min färd upp för den branta backen. Det har varit så skönt att inte behöva tänka på hur lång tid allting tar, inte behöva hålla reda på rutiner och inte behöva stressa. Lite utopiskt… Men nu ska alltså verkligheten pressas in i livet igen. Det betyder att jag måste damma av mitt schema och återuppta rutinerna.

Det finns fördelar med att ha rutiner, förutsatt att de fungerar. Att försöka upprätthålla rutiner som inte fungerar blir bara en börda. Vissa rutiner är dessutom svårare än andra när det gäller att vara konsekvent. Att äta faller sig naturligt eftersom man blir hungrig. Den rutinen är lättare att komma ihåg och utföra än att sitta med näsan i böckerna en viss tid varje dag. Man blir liksom inte pluggnödig på det sättet. Då gäller det att ha bra självdisciplin. Dessutom behöver man ha bra studieteknik. Annars går självdisciplinen åt till att vara ineffektiv, fast man gör sitt bästa för att få något gjort.  En annan sak som är väldigt viktig för att få något gjort, i alla fall för mig, är att jag har klart för mig vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.

När det gäller uppsatsen är det mest här problemet ligger. Jag har inte klart för mig exakt vad jag ska göra och hur det ska gå till. Vissa korrigeringar som jag måste göra är väldigt tidskrävande. Då vet jag att det enda som hindrar mig från att sätta igång är motivationen, som jag inte har. Det blir som en hög tröskel jag ska ta mig över. Jag behöver bara ta sats. Men jag har fått i uppgift att korrigera vissa saker som jag själv tycker är bra. Då blir det svårt att följa någon annans tankegång och se vart möjligheterna till någon förbättring finns. Ännu värre blir det att räkna ut hur detta ska gå till. uppfinnarjocke Jag tänker: Om jag varit uppfinnare hade jag nog kommit på det. Sedan blir jag arg. Jag är inte uppfinnare och jag ska inte behöva vara det för att kunna studera på universitetsnivå. Att hitta en sanning i huruvida jag är dum eller inte hjälper inte heller. Jag gör mitt bästa för att stå emot frestelsen att lägga tid på sådana tankar. Det suger ändå bara energi. Att vara arg suger också energi.

Så jag återgår till mitt jullov och tänker att verkligheten inte behöver börja förrän imorgon. När imorgon infinner sig ska jag återigen ta ställning till om verkligheten är välkommen eller inte. Nej, det är inte den smartaste planen. Det är inte ens en plan, bara realistiskt. Min erfarenhet säger mig det.