Blickar framåt med stressen i ryggen

Att ha så mycket att göra att man går på högvarv ett helt dygn och ligger utslagen ett annat dygn, blir lite väl varierande. Jag är ändå en person som kan uppskatta ett visst mått av variation. Det är dock ingen gåta varför jag är stressad. Som jag förklarat tidigare (här och här) hoppade jag av min utbildning på universitetet på grund av strul med kurser och CSN och avbröt min tjänstledighet från jobbet. Men jag vägrade att ge upp eftersom jag bestämt mig för att faktiskt slutföra en påbörjad utbildning för första gången i mitt liv.

Därför valde jag att efter ett år hoppa på utbildningen igen. Men att ta tjänstledigt ännu en gång kändes inte som ett alternativ. Varför hålla på att hatta fram och tillbaka med tjänstledighet? Det gynnar varken min arbetsplats eller min tjänst, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att göra allting samtidigt. Det är bara ett år kvar, det får gå. Så gick tankarna för att berättiga mitt beslut för mig själv. Den stress som mitt beslut skulle innebära var värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Att ha ett socialt liv är som en dröm och att hinna träna är en ren utopi, vilket är förödande då det håller mig på banan både fysiskt och mentalt. Sista terminen på min utbildning är nu och jag vill inget hellre än att få min examen. Att studierna omfattar 100% märks faktiskt nu. Det har varit sparsamt med det tidigare. Jobbet omfattar bara 40%, men breder ut sig på olika dagar och tider. Dessutom innehåller jobbet många olika delar och stort ansvar, så det känns mer som 60%. Eftersom jag valde att starta en egen firma förra året har jag även lite annat att hålla koll på. Den gör inte många knop nu, men måste ändå underhållas. Den kommer att behöva en rejäl uppdatering i sommar. De här sysslorna gör att jag har ca 150% sysselsättning förutom att jag ska vara mamma, hjälpa till med läxor och ta hand om mitt hem ibland etc.

Stressigt så det räcker och blir över. Jag har ju skrivit om det förut (här), men det är visst på tapeten igen…

En zebra med ränder som börjar falla av.

För några dagar sedan skulle min son till läkaren. I väntrummet låg tidningen Vårdguiden. Jag såg att det handlade om stress och tänkte: Det där måste jag läsa, jag som är så stressad nu för tiden. Av de 13 varningssignaler som beskrevs stämde nästan alla in. Och på Vårdguiden på nätet kan man läsa om hur stress hänger ihop med smärta och fibromyalgi. Eftersom min magkatarr dessutom har kommit tillbaka vet jag att jag borde dra ner på tempot. Men i det här läget vägrar jag att riskera min examen på grund av att jag inte försökt till 100%. Jag vill göra allt så bra jag kan, men om jag sedan inte är bra nog är det en annan sak.

Där, i väntrummet hos läkaren, såg jag framför mig hur min nuvarande stress skulle leda mig direkt till en framtida sjukskrivning. Snacka om att skjuta bredvid mål i så fall. Jag pluggaar ju för att kunna jobba mer och ha råd att betala både hyran och räkningarna. En tjänst på 40 % gör inte riktigt susen på den punkten. Men jag blickar framåt och hoppas att jag får min examen och att den kommer att hjälpa mig med både räkningar och återbetalning till CSN. Med ett riktat fokus kanske jag når mina mål till slut.

Vill du läsa samma sak som jag läste i Vårdguiden?

Länk till tidningen

Länk till webbplatsen

Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.

Levande ADD

”Ahaaaaa, nuuu vet jag vad ADD är…”, tänker jag. Men i själva verket är det inte första gången jag befinner mig i den där uppenbarelsen. En gång kunde ju ha räckt, kan man tycka.

Jag är på sluttampen av min nuvarande distanskurs. Slutuppgiften ska vara inlämnad om mindre än 24 timmar. Jag har ganska mycket kvar att göra, men tänker att det kanske går bara jag får rätt hjälp. Rätt hjälp innebär konkreta svar på mina frågor. Att jag inte har förmågan att ställa tillräckligt konkreta frågor kan jag inte göra så mycket åt. Jag gör så gott jag kan mitt i min stress och förtvivlan över mängden av återstående uppgift i förhållande till tid.

Eftersom jag läser en distanskurs sker all konversation skriftligen, vilket tyvärr innebär att kommunikationen är ordentligt ineffektiv. Jag skriver en fråga, väntar på ett svar, ser att frågan har misstolkats, förtydligar frågan och lägger till en ny fråga, väntar på svar och till slut får jag svar….på den ena frågan. Och så håller det på. Det faktum att jag kör fast hela tiden underlättar inte.

Jag hade förstått det som att mitt material inte fungerade, men min lärare menade att det fungerade ganska bra. För att kontrollera det måste jag ha mitt lösenord så att jag kan logga in via en länk och kontrollera det.

Jag började leta efter lösenordet för 50 minuter sedan och jag har inte hittat det än. Den berömda tajmingen kunde inte ha varit sämre. Det har snart gått en hel termin utan att jag tappat bort det, och jag kunde inte behöva det mer just nu. Ska jag behöva göra om ett helt slutprojekt på en kurs på grund av ett borttappat lösenord?!

Jag kom på den briljanta idén att fråga, vilket som vanligt på den här kursen sker skriftligen. Gissa om någon har svarat…………….!  Jag vet inte om jag bara ska tappa hoppet eller kasta det. Just nu går den mesta energin åt till att inte låta ilskan vandalisera mitt hem.

För bara några dagar sedan kom frågan upp under ett möte på jobbet – Finns egentligen AD(H)D? Vad ska man säga…? Allt är ju relativt. Om samhället vore annorlunda kanske det inte skulle finnas. Men att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

Det är min verklighet och för mig är den fullt existerande. Men jag inser att det inte besvarar frågan på om AD(H)D finns, eftersom min verklighet inte kliver in på territoriet för någon annans verklighet.

Men igen:

Att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

 

Nöjd

Självklart vill man vara nöjd, men det är inte alltid det sker av sig självt. Stort intresse och överkomliga mål tror jag är en bra metod.

Jag är så van att utgå ifrån vad som ska förbättras, att jag måste jobba aktivt med att klappa mig själv på axeln då och då. Eftersom jag håller på att lära mig nya saker nu, tycker jag det är svårt att inte fokusera på hur otillräckliga mina kunskaper är.

Jag har jobbat så länge med samma sak att jag vant mig vid känslan av att behärska det jag gör. Det hjälper mig att hitta lösningar på plötsliga problem, vilket inte alls känns lika lättillgängligt inom ett nytt område. Kunskapsbristerna blir så tydliga.

Men det är också första gången sedan jag upptäckte dansen, som dessa kunskapsbrister inte leder mig till uppgivenhet. Jag inser att det är först nu som jag hittat något att kalla min andra passion i livet. Det förstod jag när jag fick hem kurslitteraturen och kände mig som ett barn på julafton.

läsande smiley

Det är fascinerande att det är så det måste kännas för mig för att informationen ska bli relevant nog att upprepas gång efter annan, och på så sätt bli brukbar i framtiden. Om lyckokänslan försvinner blir det svårt att utveckla kunskaperna till slut. Många som är bra på att plugga har förmågan att pränta in kunskap oavsett hur tråkig den är. Jag är säkert inte unik, men det verkar som jag har någon form av gräns i det avseendet.

Nu har jag, som sagt, hittat något som jag älskar att lära mig och vill att det ska fortlöpa så. Därför försöker jag vara nöjd för varje litet framsteg så ofta jag kan. Visst handlar det om att inte sätta upp för stora mål åt gången, men inte bara. Genom att kunna klappa mig själv på axeln efter en avklarad uppgift, tror jag att jag främjar min egen inlärning. Om jag däremot bara fokuserar på vilka kunskaper som fattas, hämmar jag istället min inlärning.

Även om min teori inte skulle stämma har jag hittat ett sätt att behålla intresset, och för min del främjar det inlärning på bästa sätt. Då blir det roligt, resultaten blir förhoppningsvis bättre och jag kan känna mig nöjd– en uppåtspiral skulle jag kalla det.

Kreativitet vs Examen

I djungeln av kurser letar jag efter det jag ser fram emot att få lägga tid på.

Efter att utbildningen ”Arbetslivskommunikation” visat sig från sin sämsta sida har jag valt att satsa på webbdesign istället. Att studera enligt de metoder man lär sig på Universitetet känns inte särskilt aktuella, då jag inte lyckas komma in på de kurser jag helst vill gå. Det har inget med behörighet att göra. Jag är behörig till kurserna, men jag hamnar ändå långt ner på listan för reserver.

Dessutom vill jag kunna välja själv hur jag formar mina texter, men på Universitetet får man inte göra det. Speciellt inte om man vill ha en examen. Då är det akademiskt skrivande som gäller och jag ser inget kreativt i det.  Eftersom jag brinner för att få vara kreativ, så får den där examen vänta. Om den blir av eller ej får tiden utvisa.

Det krävs egentligen bara 30 högskolepoäng i svenska för att jag ska få en examen, men om jag känner mig själv rätt är det tveksamt att jag skulle klara av att genomlida de 30 poängen. Det låter kanske konstigt. Men jag vill själv välja ämnet för mitt examensarbete, och det skulle jag inte få göra. Dessutom vill jag skriva det på mitt eget sätt, vilket jag inte heller skulle få göra. Så hur konstigt det än låter, är det anledningarna till att examensarbetet inte känns relevant just nu.

kreativ

Om jag blir tvungen att göra något som enligt mig dödar min kreativitet, har jag enormt svårt att göra det bra. Och om jag inte kan göra det bra, låter jag hellre bli helt och hållet.

Nu har jag insett att det finns andra kurser än de som man söker via ”antagningen.se”.  Det verkar som de här andra kurserna är mer givande och mer effektiva. Med andra ord, mindre fluff bara för syns skull . Det gillar jag 🙂 Då har jag chansen att på ett konkret sätt lära mig det jag verkligen vill, utan att spilla tid. Det känns relevant eftersom jag kommer att jobba efter jul, och då måste jag kombinera jobbet och kurserna. Även om det blir mycket att stå i får jag ju göra det som ger mig mest. Jag får vara kreativ.

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

tidNu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

pengMen hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!

Nära att hoppa av

framåtDen här höstterminen har liksom startat utan mig, men det tar sig nog snart. Jag måste ju hoppas det om jag ska kunna ta mig framåt…. Jag har nu påbörjat sista året på min utbildning, men det var inte självklart.

Vi hade valet att göra nio veckor praktik eller att välja breddningsstudier i stället. Med tanke på att det började kännas tungt att sitta med näsan i böckerna mestadels av tiden, ville jag helst göra praktik.

Att få en praktikplats borde inte vara omöjligt, men det var det. I ungefär samma veva som terminen skulle komma i gång, stod det klart att min sista chans till praktik gick åt skogen. Jag hade så klart sökt kurser i fall att just detta skulle inträffa.

Jag behövde tre kurser för att täcka upp den tänkta praktiken. Men av någon anledning hade jag bara kommit in på två, fastän jag hade sökt betydligt fler kurser. Så när terminen startade saknades det fortfarande en kurs, alltså 7,5 högskolepoäng.

Förutom detta strul hade jag upptäckt att det ju fanns yrkesutbildningar som intresserade mig betydligt mer. Med tanke på mina lån hos CSN skulle det vara bättre att hoppa på en sådan utbildning i stället för att avsluta den nuvarande.

floppEtt stort problem för mig är att jag fortfarande inte vet vad jag blir efter avslutad utbildning. Jag har frågat de som borde veta, på Universitetet, men de kan inte heller svara. Hoppla! Så efter tre år på Universitetet så blir jag…. INGENTING. Vilken utomordentlig flopp!

Jag tänkte lösa problemet med att söka en YH-utbildning, men det blev krångligt eftersom terminen redan hade startat. Det andra alternativet var att avbryta min tjänstledighet. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ då jag inte kunde få reda på blivande schema i förväg.

Så slutligen blev det inga ändrade planer. Jag har sökt ett antal kurser i hopp om att bli antagen på någon av dem, så att jag får ihop de där 7,5 poängen.

De två kurser som hittills har startat är på distans, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag slipper passa tider. Dåligt för att det kräver enorm självdisciplin, och det är inte min starka sida.

Mycket fokus och välstrukturerad tid behövs nu.