Fullt på insidan

tankebubblaTankar som snurrar runt så att man blir yr och illamående, det har jag fått nog av. Ibland undrar jag hur detta virrvarr kan fortgå så lång tid i sträck. Jag blir ju alldeles utmattad.

Om jag ändå kunde nå alla tankarna, omsätta dem i ord eller få ner dem på pränt och sedan göra något vettigt av allt det, men nej. Det är total förstoppning i huvudet. Det blir dessutom extra jobbigt för att det sprider sig på insidan av kroppen i form av otålighet.

Detta påverkar hur mina känslor tar sig uttryck. De ter sig nämligen lika dant. De vistas alla samtidigt på insidan men vägrar komma ut, så det framstår som om de inte finns. Det resulterar i att det prefererade sättet att visa känslor, enligt den övriga världen, inte stämmer inte överens med hur mina känslor tar sig uttryck. Att framstå som känslolös eller känslokall känns orättvist när det egentligen är tvärt om, bara att det inte märks för att det har fastnat på insidan.

Detta kan ju bero på det kaoset som finns i hjärnan, tänker jag. Det enda som hjälper mot det är att hålla igång hjärnan med något som är självvalt. Det kan vara allt från Google till TV-tittande, men ofta blir det flera saker samtidigt eller ett hattande mellan olika saker.

Här om dagen tvättade jag 4 maskiner, plockade ur och i diskmaskinen 2 gånger, gjorde 1 och en halv webbsida inklusive en del problemlösning och under tiden planerade jag konstant i huvudet hur jag ska utveckla mitt företag.

gustaf förvirradNär man har haft en sådan dag borde man kanske sova gott, men min hjärna vägrar att varva ner. Det är som om alla eventuella frågetecken måste rätas ut, innan hjärnan låter mig vila.

Trött? Mycket möjligt. Kroppen är stressad och trött på samma gång, allt för att hjärnan springer sitt livs löparrunda. Vad händer när hjärnan går i mål? Kommer jag få min förlorade energi tillbaka?  Jag tvivlar på det.

Jag försöker istället att hushålla med den dagliga energiransonen, men det är inte alltid lätt. Jag vill ju försöka utföra de planer som min hjärna ihärdigt tänker ut.

Det blir lätt rörigt och eftersom struktur är ett av mina sämre områden, försöker jag att inte lagra så mycket av hjärnans information. Jag försöker i stället att utföra idéerna. I den processen är jag tacksam för mitt hyperfokus. Det gör mig produktiv så länge jag inte blir avbruten, och att vara produktiv är en fördel för mig. Nackdelen är att tid och rum försvinner och jag glömmer lätt bort annat som också är viktigt, som att äta till exempel.

Men det här tillståndet av tankar och känslor som fastnar på insidan är inte konstant, tack och lov. Det gäller att kunna glädjas åt det lilla.

Annonser

En mystisk simultanförmåga

Vissa dagar är det som om jag inte har tillgång till allt som rör sig i mitt eget huvud och det är enormt påfrestande. (Jag har nämnt det förut).

Jag har på något sätt en övergripande bild, men så fort en tanke tar överhanden kan inte de övriga tankarna få det utrymme de behöver. Det leder till att jag inte heller kan koncentrera mig på något annat än den där enda tanken.

Om den där enda tanken, som tar överhanden, hade att göra med sådant jag behöver lägga tid på hade det varit ypperligt, men så är det inte alltid. Ibland kan tanken som tar över vara ovidkommande. Hur som helst är huvudet fullt.

Ibland är det inte en tanke som tar över, utan tomhet. Då är det svårt att vara produktiv. Ofta hänger det ihop med trötthet, då det känns som jag inte orkar något annat än att sova. Jag är som i ett töcken även fast jag är vaken, så att sova borde vara den bästa medicinen. Hur som helst är huvudet tomt.

Egentligen borde det vara en omöjlighet för dessa olika tillstånd att infinna sig samtidigt, men där verkar det finnas någon mystisk simultanförmåga. Det framkallar en känsla av att jag existerar i en parallell eller overklig värld, fast inte på ett fysiskt sätt. Det resulterar i känslan att ingen annan än jag tänker på mitt sätt och därför kan ingen annan heller förstå mig.

Detta är svårt att förklara eftersom det är något jag känner på insidan, så jag upplever ibland att jag är ensam. Inte för att jag inte har sällskap, utan för att jag inte lyckas dela det som inuti mig tar så stort utrymme. Det är mycket frustrerande och väldigt rörigt, ungefär som när jag beskrev att jag ville ha mappar i hjärnan. I bästa fall kan det inlägget fungera kompletterande till det här inlägget.

Jag kanske är periodare

Lotta på BråkmakargatanNu känner jag mig lite sur, sådär som Lotta på Bråkmakargatan. Jag vill kunna välja själv när jag ska vara koncentrerad och fokuserad. Jag vill kunna välja själv när jag ska ta in information eller när den ska gå mig förbi.

Men det känns inte som jag får välja någonting själv. Så vem gör det åt mig? Ingen aning. Det liksom sköter sig själv, om än väldigt dåligt. Varje gång jag försöker ta kommandot så blir jag utmattad, ibland så mycket att jag somnar. Energiförrådet räcker inte alltid. (Läs mer om det här.)

Totalt värdelöst. Kanske bättre att ”go with the flow”, tänker jag.

Men när jag gör det får jag ingenting viktigt gjort, som studier, mat, sömn, städning mm. Tiden går åt fastän inget blir gjort. Jag vet hur jag är men förstår ändå inte mig själv. En enorm frustration pockar på.

SKA DET VARA SÅ HIMLA SVÅRT ATT SÄTTA IGÅNG?!
Tänk om jag kunde sparka lite på mig själv också…

Till min son säger jag ”Nu är det dags att göra läxorna” och så hjälper jag honom att komma igång och att bli klar. Om jag kan hjälper jag honom med innehållet också, annars sitter jag där som en mindre funktionell support. Sedan, när det är dags för mig att göra mina läxor, är det som om hela tillvaron förvandlas till ett vakuum.

Det råder total tomhet och fullständig tystnad. Tid och rum varken syns eller finns.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att stirra ut i tomma intet. I samma stund som jag upptäcker att det är det jag gör kommer ljudet successivt tillbaka, som om volymen har varit på noll. Jag undrar så klart var i hela friden jag har varit och varför hjärnan inte fick följa med.

I det ögonblicket inser jag att jag har spillt tid av mitt liv, genom att mentalt inte vara någonstans alls medan tiden rusat fram som vanligt. Jag vill inte vara bitter, så jag nöjer mig med att vara ordentligt besviken.

LetaihuvudI kontrast till detta går hjärnan på högvarv när jag ska sova. Då är det som om jag hade använt propplösare i skallen. Tankarna virvlar runt utan avbrott och jag hinner inte med att få fatt på mer än en halv åt gången. Sömnen lyser med sin frånvaro medan jag löser både mina och andras problem, kommer ihåg roliga och sorgliga händelser och upptäcker nya saker att grubbla på.

Periodare. Kan man vara AD(H)D-periodare? Ibland lite hyperaktiv och ibland lite passiv.

Om man kan det så är jag nog det, för så här av eller på är jag inte alltid. Jag kan ju ha perioder när saker och ting flyter på lite smidigare och jag hinner uppfatta vad jag tänker.  Men i den period som pågår nu har jag mycket mer H än annars. H som i hyperaktiv.  Egentligen har jag ju diagnosen ADD, men nu känns det mer som jag har ADHD.

Det märker jag för att jag har svårt att sitta stilla när jag lyssnar på någon som pratar en längre stund, även om jag tycker att det är intressant. Annars brukar jag somna när jag ska sitta stilla och lyssna, men inte nu. Nu vill jag i stället resa mig upp och hoppa runt. Jag kanaliserar rastlösheten ner till foten och då blir det bättre. Det är som att jag distraherar mig själv och därför kan koncentrera mig bättre på att ta in information. Så när jag vickar på foten och funderar på allt och inget kan jag sitta ner och lyssna utan att hoppa runt och störa de andra som också lyssnar.

Det är bra konstigt. ADD igår, ADHD idag och imorgon kanske jag inte har någon särskild diagnos.

Koncentration och ljud

Kan det vara så att ljud ibland hjälper koncentrationen på traven? Jag har hört att det kan hjälpa med brusljud eller liknande för somliga med koncentrationssvårigheter. Ibland kan jag märka att det hjälper att ha bakgrundsmusik, men inte alltid. Det kan variera ordentligt, så jag har inte lyckats hitta något mönster.

Plötsliga ljud är enormt störande för koncentrationen, tycker jag. För mig är det så att de antingen stör mig eller så reagerar jag inte alls. Ibland kan det hända när någon försöker skrämma mig att jag inte ens reagerar, och jag vet inte vad det beror på.

Värst är ”ofrivilliga ljud”, alltså ljud som väljer att störa mig fastän jag inte vill höra dem alls. För jag vill kunna välja om det till exempel ska vara bakgrundsmusik eller tyst, men ibland kan man inte välja. Om det är möjligt kan jag ibland föredra att spela egen vald musik på lite för hög volym, enbart för att slippa bli störd av till exempel, grannens plötsliga eller störande ljud.

ljud

Jag har förstått att jag är känslig för det som jag kallar för ”ofrivilliga ljud”. Min uppfattning är att de flesta andra tål lite ljud, från till exempel runt-om-kring boende, vilket jag tycker är enormt irriterande om jag själv vill ha tyst.

Jag har ännu inte dragit några slutsatser kring huruvida stress och ljudkänslighet hör ihop hos mig, men det skulle inte förvåna mig om det finns ett samband. Det var vad jag tänkte när jag  av en händelse (som heter Google) råkade  ramla över något så intressant som Tomatismetoden. Örestads lyssningscenter tillämpar den, och jag fick lära mig några nya saker – som till exempel att vänster öra är dominant.   Jag lägger en länk i länklistan (till vänster), så ta en titt.