Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.

Stöd eller fusk

hönaJag har förstått att det är många som känner igen sig i vissa delar av det som hör till diagnosen ADD/ADHD. Det kan ju vara positivt på det sättet att det då finns en förståelse för hur det är att ha den diagnosen. Men på ett annat sätt kan det skapa misstro till diagnosens existens. Det gäller kanske främst när man pratar om de delar som upplevs som ganska alldagliga. Då kan det framstå som om man gör en höna av en fjäder, som om man gör ett stort problem av något alla känner igen. Skillnaden ligger oftast i graden av hur problematiskt det är och upplevs men det glöms lätt bort.

För mig finns det två positiva saker med diagnosen. Det ena är att jag förstår mig själv lite bättre och kan urskilja hur jag ska ta mig an somliga svårigheter. Det andra är den hjälp jag får nu när jag studerar. Jag får bland annat något som kallas för anteckningsstöd. Det betyder att jag slipper anteckna under föreläsningarna samtidigt som jag lyssnar, vilket gör att jag faktiskt kan koncentrera mig på vad föreläsaren säger. Jag har alltså en person som antecknar åt mig.

AnteckningarOm jag ska anteckna och lyssna samtidigt slutar det alltid med att jag har oläsliga anteckningar och ändå inte har hört vad som sagts. Det blir på något sätt för lite uppmärksamhet till både lyssnandet och antecknandet. Det är dessutom en ganska panikartad känsla att skriva så pennan glöder samtidigt som man märker att föreläsarens röst försvinner bort i periferin. Man koncentrerar sig då på att lyssna istället för att titta på vad pennan gör, och sedan ser det ut som påhittad stenografi i anteckningsblocket.

Det finns en mängd olika sätt att få hjälp på för de som studerar med någon form av funktionshinder, oavsett om det gäller fysiskt eller neurologiskt, beroende på vad man har för behov. Förutom anteckningsstöd får jag även en mentor som hjälper mig att se över planeringen. Det är till stor hjälp då planeringen annars äter upp det mesta av tiden för egenstudier.

Jag fick en gång höra att det var fusk. Jag undrade då om det vore mer rättvist att jag skulle ha sämre chanser som student på grund av min ADHD. Nej, personen i fråga tyckte att man gjorde mig en björntjänst eftersom mina problem skulle kvarstå även efter studietiden.

djungelboken

  1. Jag kommer inte att plugga hela livet. Att jobba och studera är två olika sysslor. Det vore väldigt olyckligt om jag valde ett jobb som är precis som att studera.
  2. Det finns en tanke med att gå i en ADHD-grupp. Man lär sig strategier för att leva med diagnosen på ett så smidigt sätt som möjligt.
  3. Det finns en anledning till att dessa möjligheter finns på Universitetet. Man har ju insett något viktigt. En döv person får teckentolkning, men det är varken fusk eller björntjänst.

linksOm jag hade valt att plugga till neurolog eller neuropsykolog, hade jag säkert kunnat besvara frågor och tillrättavisa kommentarer bättre. Men jag pluggar till kommunikatör och råkar bara vara en vuxen person som har ADD/ADHD. Jag vet ju hur det känns att ha diagnosen och därför kan jag ibland veta att en kommentar är felaktig. Det kan ändå vara svårt att beskriva exakt på vilket sätt. Att beskriva hur det känns för mig blir inte tillräckligt objektivt och räcker sällan som aha-upplevelse för någon annan. Därför har jag valt ett antal länkar (till vänster) som hjälper mig att beskriva och förtydliga vad ADHD är och hur det känns.

Ifrågasätt det självklara

20121117_121146Hur många av oss är redo att ärligt ifrågasätta det självklara, leta reda på svaret och gå till botten med det? Det finns säkert mycket vi tar förgivet, men jag menar sådant som är självklart för så gott som alla som lever på jorden.

Om man skulle fråga folk om de skulle vilja bli av med naturen tror jag att de flesta skulle svara nej. På frågan varför inte, skulle säkert många svara att växterna ger syre vilket behövs för vår överlevnad.

Men hur många av oss tar inte växterna och deras funktion för givna? En del avfärdar det hela med att säga att det bara är så. Törs man då inte fråga sig varför det bara är så?

humlanVarför blir ett maskrosfrö en ny maskros och inte en tussilago? Hur kommer det sig att en humla som flyger runt och samlar frömjöl på benen, okonstlat lyckas pollinera rätt typ av blomma med dessa frömjöl? Varför har varje snöflinga en unik design? Hur kommer det sig att när man tittar lite närmare på naturen kan se att den är enormt genomtänkt? Har man missat det kan det vara dags för en skogspromenad 😉

Jag menar inte att alla måste fascineras över detta hela tiden, även om det säkert skulle var positivt.  Men bara för att naturen alltid har funnits betyder inte det att den inte är genomtänkt.

Kan det vara så att livet är lite för hektiskt för att man ska hinna se det?

andningJag tror inte heller at vi tänker på hur självklart det är att vi kan andas. Det är ju en av de mest naturliga saker som finns. Men i själva verket är det en väldigt komplicerad process. Det är många delar i kroppen som ska samspela för varje andetag. Ska vi dessutom svälja blir det ännu mer komplicerat. Det är så mycket i kroppen som sker att det egentligen är otroligt att det fungerar i den hastighet som det gör.

Jag vet att ingen (eller möjligen ytterst få) har tid att sitta och vara förundrade över dessa saker hela tiden. Men om man aldrig har funderat över varför och hur det kommer sig kanske det är dags att se vad man kommer fram till. Det kanske rent av berikar livet lite till. Låter det jobbigt? Varför då i så fall?

Positiva fördomar

Finns det positiva fördomar?

Jag har vid ett flertal tillfällen och med ett antal olika personer haft diskussioner om detta. Det är alltid lika intressant att höra andras syn på vad fördomar är. Måste en fördom alltid vara negativ?

amfetaminJag brukar säga att vissa av mina fördomar faktiskt har hjälpt mig i livet. Mina fördomar om att knarka har till exempel varit att det är farligt och dåligt. Dessutom har min uppfattning varit att människor som använder knark ofta väljer drogerna framför hälsan och i värsta fall livet. För min del har dessa fördomar fungerat ungefär som skrämselpropaganda är tänkt att fungera. Det har varit för skrämmande för att något genuint intresse skulle uppstå och det ser jag som positivt. En fördom som gör att man aktar sig för farliga saker är väl bra?

Kanske har jag generaliserat för hårt. Det kan hända att det finns en massa människor som brukar knark, men som har en helt fungerande vardag ändå. På senare år har jag hört människor berätta om att de har använt tunga droger, men slutat eftersom deras tillvaro till slut blev olidlig. Dessa historier har inte alls bidragit till att mina fördomar försvunnit, men de kan ha nyanserats en aning.

Det finns en viss skillnad. När jag var yngre var okunskapen större och rädslan mindre specifik. Nu har jag hört människors egna berättelser och har hunnit få mer kunskap även på andra sätt, vilket gör att jag lättare kan urskilja när jag behöver eller inte behöver vara rädd eller hålla mig undan.

Ordet fördom har en negativ klang och är en generalisering eller en förutfattad mening. Jag har mött funderingar om att en fördom därför måste vara en förutfattad mening som är felaktig, till exempel att alla blondiner är osmarta. Men att ha en förutfattad mening om att knark är farligt skulle då inte vara en fördom, eftersom vi har kunskap om att det faktiskt är så.

Jag har inte för vana att slå upp ord som jag tror mig kunna, men den här gången kändes det relevant. I SAOL fick jag inga uppgifter om innebörden av ordet.

Så det blev Wikipedia i alla fall, till min besvikelse. Men där står följande:

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den, eller det, som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något kan kunskapsluckor fyllas ut med allmänna stereotyper. En fördom kan exempelvis baseras på sannolikhet och empiri istället för statisk faktakunskap. En fördom kan därför vara antingen korrekt eller felaktig. Allmänt brukar ordet och företeelsen fördom uppfattas som negativt och överdrivet generaliserande. Men att en föreställning är en fördom innebär inte att den med säkerhet är osann.

Eftersom stereotyper kan vara positiva eller negativa, kan även de fördomar som de resulterar i vara antingen positiva eller negativa. En negativ fördom gentemot en person leder ofta till en positiv fördom om en annan. Vare sig en stereotyp är statistiskt riktig eller ej innebär en fördom ofta en övergeneralisering av densamma. Om en fördom blir för övergeneraliserande blir den felaktig även när grunden är saklig. Som exempel kan nämnas fördomarna bakom uttrycken ”Isbjörnar går fritt på gatorna i Sverige” och ”Alla svenskar är blonda”.

Fördomar kan utnyttjas och missbrukas. Genom att spela på allmänna fördomar kan man framstå som förtroendeingivande vilket används inom marknadsföring och reklam, men missbrukas också av bedragare. Många som blivit lurade säger att bedragaren verkade så pålitlig.

Det står dock att artikeln behöver mer källhänvisningar för att kunna verifieras.

cannabisbladDärför tittar jag vidare lite till och på Synonymer.se  kan man läsa att bland annat ”vanföreställning” och ”ogrundad uppfattning” är synonymer till ordet fördom. Då är inte en fördom något som stämmer överens med verkligheten. Och i så fall har jag inga fördomar, utan snarare insikt om att knark är farligt. Eller?

Även om varken Wikipedia eller Synnonymer.se är de bästa källorna, tyder detta på att olika människor kan ha  olika tolkningar av vad fördomar är. Det kanske inte är så konstigt att en del reagerar när jag  säger att vissa fördomar har hjälpt mig i livet 😉

Träning som terapi

Jag älskar att träna 🙂

Med träna menar jag dansa. Det är den formen av träning som ger mig möjligheten att känna mig mindre introvert. Alla som har tränat vet att det tar en viss tid. Man ska byta om, ta sig dit och hem osv. Under den tiden skulle jag förmodligen hinna plugga en hel del grammatik, vilket är det mest aktuella i studierna just nu. Men tack vare träningen orkar jag ta tag i böckerna och få något gjort, i stället för att analysera hur mycket jag ligger efter och hur jobbigt det är. När det bara känns jobbigt blir jag ineffektiv, får inget gjort, bygger upp ångest över det och när böckerna väl åker fram flyter bokstäverna bara ihop.

Ju mer jag tränar, desto bättre mår jag. Ungefär så är det. När jag får träna är det som att få andas frisk luft. Jag kan andas lugnare, tänka klarare och se lite mer positivt på tillvaron. Om det går en längre period utan att jag hinner träna är det till slut som om jag befinner mig i en dimmig bubbla. Då känner jag mig instängd i mitt eget huvud där tankarna virvlar runt utan varken början eller slut. Till slut blir allt en sörja som lägger sig som ett mörkt lager depression över hela tillvaron.

Jobbet som danspedagog

Jag har många gånger fått höra att jag som får dansa på jobbet inte behöver träna eftersom jag ju får träning ändå. Det är inte helt osant, men heller inte helt sant. Detta har föga att göra med hur mycket eller lite jag jobbar. Det finns en stor skillnad i att undervisa och att bli undervisad. Jag tänker mig en parallell där skillnaden ligger i att gå på konsert och att vara den som uppträder på konserten. Att uppträda kräver något helt annat än att vara åskådare. För mig är det ungefär så jag upplever skillnaden i att jobba och att träna själv. När jag jobbar tränar jag andra och när jag tränar så är det jag själv som får träning.

När jag tränar håller jag koll på mig själv. Jag har tid att koncentrera mig på vad min egen kropp håller på med, hur det känns och hur jag ska kunna utföra det på bästa sätt. När jag jobbar håller jag koll på mina elever, vad deras kroppar håller på med och hur de ska kunna utföra det på bästa sätt.

Veckans träning

Jag har nu tränat tre gånger inom loppet av en vecka, och det är inte ofta jag hinner träna så pass mycket. För mig är det en miniminivå som jag skulle vilja hålla för att må bra. Äntligen känner jag att jag kan sålla i tankarna, se mer positivt på tillvaron och vara mer effektiv. Det faktum att underbara mamma var här i helgen hjälpte säkert. Jag slapp därmed allt bök och stök med att antingen ha en uttråkad son som bara väntar på att man ska ha tränat färdigt eller stressa för att lämna och hämta honom någon stans före och efter träningen. Mormor är favoriten nummer ett, så det var givetvis avkopplande att ha henne som barnvakt. Att träna är ett sätt att samla energi även om träningen i sig är ansträngande, så jag önskar att jag hade tid att träna oftare.

Den bästa terapin

Jag älskar att stå på scenen, förutsatt att jag känner mig tillräckligt förberedd, men det tar inte bort effekten av att få träna.  Att stå på scenen ger en snabb, relativt kortvarig kick medan träningen fungerar mer som terapi. Perioderna då jag gick på dansutbildningar och fick träna ca 6 timmar per dag fem dagar i veckan minns jag som positiva. Perioderna då jag inte haft tid att träna mer än 3 tillfällen i veckan minns som psykiskt jobbiga perioder på ett helt annat plan. Jag har haft perioder när tiden inte har varit tillräcklig för att  både träna och göra tråkiga måsten, och dessa perioder har jag upplevt som psykiskt påfrestande. Sådana perioder har förekommit både under skoltiden och senare. Man kan ju inte undvika sådant man måste göra, men när det blir på bekostnad av den psykiska hälsan känns det inte särskilt lyckat.

Det konstiga är väl att jag är låst vid att det ska vara just en viss typ av träning. Många tycker att jag väl kunde springa eller göra något annat som inte kräver samma schematiska precision. Men att springa tycker jag är fantastiskt tråkigt och det blir inte av om jag inte har så bråttom att jag måste springa. Därför vet jag inte riktigt om det skulle få samma effekt som dansträning. Kanske ur en fysisk aspekt, men om man tänker på hur effekten ser ut mentalt tror jag det kan skilja en del. Om träningen inte är rolig, blir den inte en lika positiv upplevelse och får därmed inte samma positiva effekt. Dessutom får jag inte samma mentala stimulans av att göra något som inte kräver den koordinationsnivå som dansen gör. Koordinationen kräver tankeverksamhet på ett helt annat sätt än löpning, så de ger mig inte lika mycket att springa. Jag vet det för att jag en väldigt kort period under min ungdom gick på fotboll. Då var vi tvungna att springa en viss runda i skogen och det upplevde jag som plågsamt. När det gäller dans spelar även musik en stor roll, vilket många andra träningsformer saknar. Och så ska vi komma ihåg att dans även är en uttrycksform, inte bara en sport.

Genom att delta i ADHD-gruppen har jag lärt mig en hel del om min diagnos, men den terapi som hittills har betytt mest är dansen. Man kan säga at jag började i den terapin när jag var 11 år, så den har ju ett visst försprång rent tidsmässigt 😉

Näthot, lögner och IQ

debattAtt titta på ett sådant program som Debatt gör att jag blir upprörd, så varför tittar jag? Det var svårt att låta bli på grund av ämnet, som var återkommande. Ämnena är säkert alltid återkommande på ett eller annat sätt, men det är sällan jag hänger med.

När det handlar om att det finns folk som inte kan acceptera att vi alla är olika och unika och har olika åsikter kan det bli en aning löjligt. Dock blir det allvarligt när det gäller vissa konsekvenser av det. Näthatet och hoten mot kvinnor har varit på tapeten ett tag och nu har jag hört det två – tre dagar i rad både på radio och TV.  Jag kan inte låta bli att bli upprörd emellanåt.

I bilen lyssnar jag oftast på radio, men det gör jag aldrig hemma. Hemma får jag inte in så många kanaler, bara ett par stycken 😉 Man kan tro att det beror på att min stereo är från min ungdomstid, men det har nog snarare  att göra med någon form av mottagning. Dessutom fungerar stereon fortfarande så jag kan inte klaga. När jag väl lyssnar på radio så blir det Radio 1. Där får alla komma till tals, det enda man behöver göra är att ringa. De som jobbar där har ett tålamod och en toleransnivå som jag måste säga att jag är djupt imponerad av, med tanke på somliga av de samtal som de måste ta emot. Jag skulle nog inte klarat det.

wallinDet började med att jag satt i bilen och lyssnade på Cissi Wallin. Hon pratade om att hon och en kollega till henne hade blivit utsatta för grova näthot av män. En av dessa män hade hon lyckats identifiera, varpå hon ringde upp och konfronterade honom. Han totalnekade.

Lyssna på samtalet här

Jag blir upprörd bara av fenomenen näthot och visat näthat, men sedan blir jag så trött även på fegheten. Man har ju rätt att tycka vad man vill, även om man inte har rätt att hota andra människor. Men hur kan man inte stå för det man säger? Hur kan man inte stå för sina åsikter? Och då menar jag de åsikterna man väljer att dela med sig av. Har det med ärlighet att göra? Blir det inte många lögnhalsar i så fall? Det kan hända att man har en åsikt som förändras efter en tid. Då kan man väl vara ärlig om det? Men när man väl väljer att yttra sig förstår jag inte varför man gör det om man inte sedan kan stå för det man har yppat. Att tala sanning, ska det vara så svårt?

iqDet kanske rent av vore ett bättre sätt att mäta IQ på. Att tala sanning och stå för det man säger kanske borde vara måttstocken för vilken IQ-nivå man har. Eller tänk om Högskoleprovet i stället gick ut på att man skulle vara sanningsenlig och stå för sina åsikter och uttalanden. Eller är det helt enkelt så att det hör till EQ att kunna tala sanning och stå för sina åsikter och yttranden? Tänk då om det vore det som var avgörande för att klara Högskoleprovet. Hur tror du det skulle se ut på de eftergymnasiala utbildningarna då?

Nu tog jag Högskoleprovet som ett exempel, men det jag egentligen tycker är intressant och väsentligt är livet. Jag tycker att det är viktigare att klara av livet än att klara av Högskoleprovet och viktigare att kunna stå för det man yttrar i livet än det man skriver på Högskoleprovet.

”Frisk” till vilket pris som helst

jesusIbland funderar jag på om jag har blivit en aning paranoid, eller om samhället faktiskt är lika knasigt som det verkar. Förutom att alla ska ha någon form av diagnos nu för tiden (vilket jag tidigare nämnt. Läs här.) så ska alla med en diagnos dessutom äta medicin, gärna mediciner – i plural. Ju mer grönsak desto bättre, är det tanken bakom det hela? Jag har ett flertal gånger blivit tjatad på att äta medicin. Inte av vänner, inte av familj utan av psykiatrin. För mig är det uppenbart att de prackar på en medicin. Det gör mig mörkrädd att det generellt är mer OK att bli övertalad av psykiatrin att äta medicin, än att ta ett antal samtal med någon som plingar på dörren och vill prata om Gud. Vilket kommer att skada mig mest?

Om man inte har en diagnos är man totalt frisk både fysiskt och psykiskt och klarar av samhällets press och stress. Hur många kvalar in där? Inte jag i alla fall. Jag tycker mig ha känt samhällets press och stress ända sedan jag var 12-13 år ungefär. Då var det visserligen i skolan, men den är ju en väldigt stor del av samhället. Det är ju där vi formas till enheten samhället i stället för att fortsätta vara de individer som vi är, om man ska dra det till sin spets. Det kan förstås bero på att jag ser skolan som ett mallstöpningsinstitut för det mesta. (Nämns i tidigare inlägg. Läs här.)

Piller2Hur som helst… Med medicin kan en hel del människor fungera bättre, få en bättre vardag, bli friska från sjukdomar mm. Men vi som inte har cancer, direkta krämpor, djup depression, borderline eller något annat av grav karaktär, ska vi äta medicin ändå? Det blir som att man äter medicin för att försöka uppnå någon form av perfekthet som ska göra att man smälter in bättre i samhället. Jag ser inte att man får en bättre livskvalitet, snarare tvärt om. Om jag ska kunna koncentrera mig bättre ska jag alltså prova ut en medicin. Förlåt, jag får avbryta mig själv nu. Redan här reagerar jag. Varför måste man alltid PROVA UT en medicin?

ljug-inteHar de inte lyckats plocka fram ett bra läkemedel som de med säkerhet kan påvisa att de har full kunskap om,pengar är det väl ingen idé att lansera skiten – rent utsagt.

Dessutom verkar de flesta medicinerna ge mer bieffekter än rena effekter, så att säga. Så om jag ska kunna koncentrera mig bättre måste jag först prova ut en medicin, sedan ska jag kanske prova ut en annan om den första inte fungerar eller ger för mycket biverkningar och till sist blir jag ändå inte kvitt biverkningar till en viss gräns. Till vilket pris vill jag kunna fokusera?!

Jag kanske ska se på mina brister/svårigheter som personlighetsdrag jag har, som gör mig till den jag är. Lite så som jag uppfattar att mina sanna vänner ser mig (vilket jag förklarar i ett tidigare inlägg. Läs här.) Skillnaden är att samhället inte är min sanna vän och därför inte heller accepterar mig för den jag är. Jag ska inte sticka under stol med att det skulle kännas skönt att kunna fokusera bättre, men inte på bekostnad av min hälsa. Jag lär mig hellre mer om hur jag fungerar och vilka strategier jag behöver använda mig av. Där tänker jag inte ge upp trots den motvind jag upplever, som om medicin skulle vara den enda vägen.

medicin-till-barnI så fall är skolsystemet en medicin man tvingar i barn och samhället är den oundvikliga biverkningen. Ny biverkning ger ny medicin, så vilken medicin ska vi ha mot samhället? Jo, egentänkande individer.  De i sin tur motverkas med diagnoser och diverse läkemedel. Det ger mig känslan av att man försöker gör ett urval. Definiera gärna ”man” i föregående mening. Nu kanske du börjar hoppas att jag är paranoid på riktigt, men då måste jag göra dig besviken. Jag har ingen sådan diagnos, jag råkar bara stå för att jag är en egentänkande individ 😉 Är inte du också det?