Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Annonser

Trött på att inte bli trött

Sömnbrist i sig är ingen dröm, men i kombination med ADD är det mer av en mardröm. Jag blir trött bara av att tänka på det, men tyvärr inte trött som i sömnig. Bara trött på att det är som det är.

Trött kan ju betyda flera saker. Nu är jag tillräckligt trött på mig själv, men inte tillräckligt trött på nätterna. Det var ju därför jag började i sömngruppen, fast egentligen var jag redan trött på grupper där KBT är inkluderat.

Som jag tidigare nämnt i Sömngrupp, är sömngruppen förlagd till klockan 08.00 en dag i veckan. För mig betyder det att jag måste kliva upp när jag sover som bäst. Då kan det gå som det gick i tisdags.

Väckarklocka i sängen, stängs av med hammareI tisdags ställde jag klockan på 07.05 OCH på 07.20 för att försäkra mig om att komma dit i tid. Det är möjligt att jag vaknade till ett par gånger för att stänga av störande ljud i sängen runt sjutiden. Min son gick till skolan före klockan åtta och jag vaknade för att säga ”Hej då. Ha det så bra idag”. Sedan vaknade jag igen. Då var det tyst, lugnt och så där lagom ljust för att börja vakna. Det kändes ganska bra tills jag tittade på klockan: 09.16.

INTE BRA!!

Jag insåg att den sista kvarten på dagens sömnskole-session skulle bli rejält tajt att hinna uppleva. Men räkningen som kom i brevlådan försökte få mig att tro att jag ändå hade varit där. Det blev en ganska dyr sovmorgon, som understryker min oförståelse gällande schemaläggningen av denna KBT-kurs. Vad trött jag blir.

Men mest trött blir jag på att jag inte blir trött i tid för att kunna sova när jag borde.

2013 drunknar jag

Jag o G mys

Igår var det en bra dag. Jag och sonen hade det mysigt och tittade på film. Trots att det var en komedi var det en aning ångestframkallande att se hur tiden rusade iväg. Man måste få ha lite kul i livet, tänkte jag och ett leende var på väg. Man måste dock göra en massa andra saker också, insåg jag och leendet falnade.

Jag försöker att ta mig tid till allt, men tiden är bara en och sakerna många. Jag ska skriva på uppsatsen lite senare för nu gör jag ju det här, tänker jag.  Jo, men tiden springer verkligen iväg från mig. Och det kanske har en del att göra med min dåliga tidsuppfattning som jag nämnt tidigare . (Om det kan du läsa här). Men inte bara.

Jag påbörjade arbetet med uppsatsen i förrgår.  Planen var att fortsätta igår morse. Men med tanke på att sonen kom i säng sent, så påbörjade jag pluggandet sent. Därför kom jag i säng på morgonkvisten, vilket gjorde att frukosten hamnade vid lunchtid. Efter en tripp till affären var det dags för lunch, sedan film med sonen och snart var det kväll igen. Jag hör hur det låter. Man får väl bestämma sig för att plugga medan det är ljust, kanske du tänker. Man kan ju gå upp tidigt, som folk brukar säga. Jag får så otroligt dåligt samvete för att jag har svårt att fokusera på studierna samtidigt som jag ska vara mamma och sköta ett hem. Så jag tänker att jag kanske borde göra lite mer som andra. Det har inte fungerat bra tidigare, men jag kan tappert försöka igen.

ej-morgnar-kopian.jpg

Men om jag ska gå upp klockan åtta hinner jag bara sova 3-4 timmar. Det kanske inte är så konstigt att jag är morgontrött. Jag har alltid varit morgontrött och kvällspigg, men nu har det blivit extremt. Självklart borde jag vända dygnet rätt. Men hur ska jag då få något plugg gjort? Jag är som mest kreativ och högpresterande på kvällstid. Då är det perfekt för mig att sitta med skolarbete eller jobb. Dessutom är det svårt att utfodra barn, roa barn och tvätta mm. på kvällstid utan att störa grannar, så det gör jag på dagtid. För mig faller det sig naturligt att plugga när min son sover. Han kräver inget då, han avbryter mig inte och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte ger honom uppmärksamhet.

Ring-mig,-mitt-hjaerta-(2c)

Att ha ett socialt liv är inget man kan räkna med när man är vuxen student. Jag hoppades att det skulle vara en myt, men har nu börjat inse att det nog är den bistra sanningen.  Jag ser inte det som något positivt. Jag är vanligtvis en sådan person som hör av mig till mina vänner då och då. Jag uppskattar när mina vänner hör av si till mig. Men jag vet hur tråkigt det blir att alltid vara den som hör av sig… varje gång. Man tröttnar. Jag har vissa visioner om hur jag inte vill vara och så försöker jag akta mig från att bli sådan. Men nu har jag inget val. Det är Universitetet eller vännerna. Jag har blivit en sådan där som aldrig hör av mig. En sådan som jag så länge aktat mig för att bli. Jag hoppas verkligen det är värt det i slutänden och att mina vänner inte ger upp. Familj och vänner är ju det viktigaste man har, enligt mig.

Jag tänker hela tiden: Det blir bättre bara uppsatsen är klar. Men jag inser att jag bara lurar mig själv när jag tänker så. Jag tänkte lika dant om förra tentan, förra uppsatsen och tentan innan det osv. Men jag har insett att så fort en sak tar slut så tar en annan vid. Så när uppsatsen är klar (om den nu blir det vill säga) följer en hel termin med engelska. Där ingår både tentor och uppsatser. För mig betyder det att jag behöver tänka: Jag har ingen tid förrän jag studerat färdigt. Det vill säga om ett och ett halvt år!

Jag försöker se något positivt i allt (med betoning på försöker…) men det känns som 2013 kommer att bli det år då jag drunknar i alla måsten. För än så länge har jag bara uppsatsen att fokusera på, och den tar nästan kål på mig. Sedan tillkommer jobbet, som delvis måste göras utanför schemalagd arbetstid. Dessutom tillkommer sonens läxor, som jag ju måste hjälpa till med, för jag är ju förälder också. Den tiden kan jag ju inte räkna bort.

drunknaAllt annat som ska bakas in i tiden jag aldrig har, tänker jag inte ens nämna. Jag sitter redan med andan i halsen. 2013 drunknar jag i alla måsten som inte ryms på dygnets 24 timmar. Ångesten blir stenen som ser till att jag sjunker ordentligt. Så känns det. Många säger att de förstår och vet hur det är. Men de säger det med ett leende på läpparna eller med lättja i rösten. Då förstår de ju något annat, inte mig. Det är snällt att de vill visa mig stöd, men lättjan och leendet gör att det oftast inte blir trovärdigt. Tyvärr.

Realistiskt att verkligheten får vänta

jag-brunish.

Är det lov så är det. För mig betyder det att man inte behöver hålla reda på vilken dag som är vilken. Det är ju skönt att låta något annat än tiden styra. Men nu när jag inte håller reda på dagarna, utan låter tiden passera medan jag fokuserar på roligare saker, blir det lite konstigt när verkligheten kommer krypandes tillbaka. Verkligheten är tiden i det här fallet och de roligare sakerna, som jag kunnat fokusera på under jul och nyår, är familjen.

Uppsatsen väntar i väskan samtidigt som den pockar på i bakhuvudet. Jag tog fram den för några dagar sedan och tänkte sätta igång, men det blev alldeles för deprimerande. Den kommer att förstöra nyårsafton, tänkte jag och lade tillbaka den i väskan. Jag hade faktiskt lovat mig själv att ha lov. Det vet ju du som läst inlägget: Inga måsten, bara jul. Om du missat det kan du läsa det här.

Hur som helst börjar mitt jullov lida mot sitt slut. Jag inser det när jag hör kommentarer som: Idag är det öppet som vanligt. Det är ju vardag. Det känns som jag står nedanför en brant uppförsbacke, som jag måste upp för. Att få tillbaka rutinen att hålla koll på tiden, skulle vara ett sätt att påbörja min färd upp för den branta backen. Det har varit så skönt att inte behöva tänka på hur lång tid allting tar, inte behöva hålla reda på rutiner och inte behöva stressa. Lite utopiskt… Men nu ska alltså verkligheten pressas in i livet igen. Det betyder att jag måste damma av mitt schema och återuppta rutinerna.

Det finns fördelar med att ha rutiner, förutsatt att de fungerar. Att försöka upprätthålla rutiner som inte fungerar blir bara en börda. Vissa rutiner är dessutom svårare än andra när det gäller att vara konsekvent. Att äta faller sig naturligt eftersom man blir hungrig. Den rutinen är lättare att komma ihåg och utföra än att sitta med näsan i böckerna en viss tid varje dag. Man blir liksom inte pluggnödig på det sättet. Då gäller det att ha bra självdisciplin. Dessutom behöver man ha bra studieteknik. Annars går självdisciplinen åt till att vara ineffektiv, fast man gör sitt bästa för att få något gjort.  En annan sak som är väldigt viktig för att få något gjort, i alla fall för mig, är att jag har klart för mig vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.

När det gäller uppsatsen är det mest här problemet ligger. Jag har inte klart för mig exakt vad jag ska göra och hur det ska gå till. Vissa korrigeringar som jag måste göra är väldigt tidskrävande. Då vet jag att det enda som hindrar mig från att sätta igång är motivationen, som jag inte har. Det blir som en hög tröskel jag ska ta mig över. Jag behöver bara ta sats. Men jag har fått i uppgift att korrigera vissa saker som jag själv tycker är bra. Då blir det svårt att följa någon annans tankegång och se vart möjligheterna till någon förbättring finns. Ännu värre blir det att räkna ut hur detta ska gå till. uppfinnarjocke Jag tänker: Om jag varit uppfinnare hade jag nog kommit på det. Sedan blir jag arg. Jag är inte uppfinnare och jag ska inte behöva vara det för att kunna studera på universitetsnivå. Att hitta en sanning i huruvida jag är dum eller inte hjälper inte heller. Jag gör mitt bästa för att stå emot frestelsen att lägga tid på sådana tankar. Det suger ändå bara energi. Att vara arg suger också energi.

Så jag återgår till mitt jullov och tänker att verkligheten inte behöver börja förrän imorgon. När imorgon infinner sig ska jag återigen ta ställning till om verkligheten är välkommen eller inte. Nej, det är inte den smartaste planen. Det är inte ens en plan, bara realistiskt. Min erfarenhet säger mig det.