Artikel ur DN

En artikel som handlar om någon som har ADD/ADHD. Intressant. Som vanligt vill jag hitta alla likheter och olikheter. När jag har gjort det glömmer jag bort vad jag har läst. läsande smiley

 

Det är alltså ingen idé att jag försöker återge innehållet. Jag kan konstatera att jag hittade fler olikheter än likheter för min del, men artikeln var intressant.

Läs artikeln

Citat som beskriver

Ibland lyckas jag hitta citat som beskriver precis det man vill att andra ska förstå, men som ofta är svårt att uttrycka på ett bra sätt. Som det här:

”Ojämna prestationer, bra och dåliga dagar

Karakteristiskt för många människor med ADHD är att de fungerar så ojämnt. Vissa dagar eller i vissa situationer märks knappt deras svårigheter. Andra dagar och under andra betingelser fungerar ingenting. Omgivningen kan felaktigt få för sig att man viljemässigt kan styra sitt beteende och att man kan skärpa sig bara man vill. I själva verket avspeglar den ojämna prestationsförmågan något som är typiskt för funktionshindret och som inte sällan har samband med stress och trötthet.” (Ur: Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv)

Diskriminering inte acceptabelt

Ny länk är tillagd i länklistan, läs den gärna. Följande citat är hämtat därifrån. Jag tycker hela citatet är viktigt, men jag lade speciellt märke till den sista meningen.

Positiva sidor

I dagens komplicerade samhälle kan funktionshindret adhd/add bli ett handikapp. I miljöer där det behövs kreativa idésprutor, handlingsmänniskor och nytänkare kan funktionshindret bli en styrka. Det är av vikt att man får kunskap om det egna funktionshindret och tar hänsyn till det vid studie- och yrkesval.” (http://www.lul.se/sv)

Sedan jag fick diagnosen ADD har jag fått mycket kunskap om den. Jag har definitivt tagit hänsyn till det vid studie- och yrkesval. Men när det gäller studier krävs det ofta att även skolan är förstående och bistår med stöd för att det ska fungera.

Stockholms universitet har en så kallad överkucku. Titeln är prefekt och namnet är Gunlög, när det gäller den institution där jag studerar. Ja, där jag hoppade av mina studier och nu hoppar på igen.

Min åsikt var att universitetet bar ansvaret till att jag inte kunde ta min examen som planerat, på grund av att de inte kunde erbjuda en komplett utbildning. Jag tyckte att informationen borde ha varit bättre, så att man kunde förstå vad man gav sig in på (en 3-årig utbildning utan säker examen även om man följer studieplanen). Konstigt att det är upp till studenterna att plocka ihop kurser när man går en utbildning, tyckte jag. Det borde man få tillräcklig hjälp med. Hon tyckte att jag hade fel och att jag dessutom hade fått mer information och hjälp än de andra.

STOPP ETT TAG!

Jag tror Gunlög hade behövt inse värdet av att vara förstående. Hon hade nog behövt mer kunskap också. Jag tror nämligen att hon syftade på det stöd jag fått på grund av min påvisade ADD. Vad skulle hon annars mena?!  Men oavsett vad hon menade kommer jag aldrig att glömma med vilken ton hon sade det. Det fanns en underton av förakt som inte gick att undgå. Om det var på grund av att hon kände sig anklagad av mig eller något annat spelar ingen roll.

Samtidigt som jag får stöd från institutionen eftersom jag har en diagnos, talar den som sitter högst upp i samma institution till mig med en underton av förakt. Varför? För att hon uppfattar mig som mindre smart på grund av diagnosen? Det ger dubbla budskap och det rimmar illa.

Jag önskar att jag kunde låta det rinna av mig som vatten på en gås, men jag kan inte. Och vem skulle det hjälpa? Är det rätt syn att ha för en person på den posten? Det tycker inte jag. På något vis tar det henne bara ett steg närmare diskriminering, vilket är mer värt att förakta än att någon får legitimt stöd som student.

 

Vad är ADHD?

Jag vet att den här videon är lite lång, men den är verkligen intressant. Hon beskriver problematiken med ADHD väldigt bra.

Jag känner igen mig i vissa saker men inte i precis allting, vilket jag är tacksam för. Men jag tror att hennes sätt att förklara kan få de flesta att förstå problematiken även om man inte själv har en diagnos.

Stöd eller fusk

hönaJag har förstått att det är många som känner igen sig i vissa delar av det som hör till diagnosen ADD/ADHD. Det kan ju vara positivt på det sättet att det då finns en förståelse för hur det är att ha den diagnosen. Men på ett annat sätt kan det skapa misstro till diagnosens existens. Det gäller kanske främst när man pratar om de delar som upplevs som ganska alldagliga. Då kan det framstå som om man gör en höna av en fjäder, som om man gör ett stort problem av något alla känner igen. Skillnaden ligger oftast i graden av hur problematiskt det är och upplevs men det glöms lätt bort.

För mig finns det två positiva saker med diagnosen. Det ena är att jag förstår mig själv lite bättre och kan urskilja hur jag ska ta mig an somliga svårigheter. Det andra är den hjälp jag får nu när jag studerar. Jag får bland annat något som kallas för anteckningsstöd. Det betyder att jag slipper anteckna under föreläsningarna samtidigt som jag lyssnar, vilket gör att jag faktiskt kan koncentrera mig på vad föreläsaren säger. Jag har alltså en person som antecknar åt mig.

AnteckningarOm jag ska anteckna och lyssna samtidigt slutar det alltid med att jag har oläsliga anteckningar och ändå inte har hört vad som sagts. Det blir på något sätt för lite uppmärksamhet till både lyssnandet och antecknandet. Det är dessutom en ganska panikartad känsla att skriva så pennan glöder samtidigt som man märker att föreläsarens röst försvinner bort i periferin. Man koncentrerar sig då på att lyssna istället för att titta på vad pennan gör, och sedan ser det ut som påhittad stenografi i anteckningsblocket.

Det finns en mängd olika sätt att få hjälp på för de som studerar med någon form av funktionshinder, oavsett om det gäller fysiskt eller neurologiskt, beroende på vad man har för behov. Förutom anteckningsstöd får jag även en mentor som hjälper mig att se över planeringen. Det är till stor hjälp då planeringen annars äter upp det mesta av tiden för egenstudier.

Jag fick en gång höra att det var fusk. Jag undrade då om det vore mer rättvist att jag skulle ha sämre chanser som student på grund av min ADHD. Nej, personen i fråga tyckte att man gjorde mig en björntjänst eftersom mina problem skulle kvarstå även efter studietiden.

djungelboken

  1. Jag kommer inte att plugga hela livet. Att jobba och studera är två olika sysslor. Det vore väldigt olyckligt om jag valde ett jobb som är precis som att studera.
  2. Det finns en tanke med att gå i en ADHD-grupp. Man lär sig strategier för att leva med diagnosen på ett så smidigt sätt som möjligt.
  3. Det finns en anledning till att dessa möjligheter finns på Universitetet. Man har ju insett något viktigt. En döv person får teckentolkning, men det är varken fusk eller björntjänst.

linksOm jag hade valt att plugga till neurolog eller neuropsykolog, hade jag säkert kunnat besvara frågor och tillrättavisa kommentarer bättre. Men jag pluggar till kommunikatör och råkar bara vara en vuxen person som har ADD/ADHD. Jag vet ju hur det känns att ha diagnosen och därför kan jag ibland veta att en kommentar är felaktig. Det kan ändå vara svårt att beskriva exakt på vilket sätt. Att beskriva hur det känns för mig blir inte tillräckligt objektivt och räcker sällan som aha-upplevelse för någon annan. Därför har jag valt ett antal länkar (till vänster) som hjälper mig att beskriva och förtydliga vad ADHD är och hur det känns.

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

uppfinnahjulet

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!