Sommarlov till slut

Äntligen är sommaren här, och jag menar inte vädret den här gången Jag menar att stressen har lagt sig och att Universitetets termin äntligen är över. Jag fick tillåtelse att lämna in mina två sista uppsatser senare, vilket var bra, annars hade jag inte hunnit med halva terminens slutarbeten.

Jag skrev två uppsatser i rad. Jag kände mig alldeles tom efteråt, men ändå lättad. Det tog ett tag innan jag hade fattat på riktigt – med hela kroppen – att jag faktiskt kunde andas ut och ta det lugnt. Att jag med gott samvete kunde fokusera på att ha sommarlov och välja hur jag vill spendera min tid.

Jag får själv välja hur jag vill att bokstäverna ska hamna på pappret utan att referera till någon annans text. Vilken underbar känsla! Att inte behöva passa några tider känns overkligt. Jag behöver inte vakna och tänka: ”För tidigt för mig, men för sent ändå.” Det är plötsligt legitimt att ta sovmorgon utan att behöva skynda iväg, glömma hälften och ändå vara en halvtimme försenad. Det är en obeskrivlig lättnad.

Det dåliga samvetet har legat som en dimma över tillvaron hela terminen. Det tar på krafterna att aldrig komma i tid fastän man försöker, och att knappt kunna hålla reda på vilken läxa som är vilken fastän man både måste och borde ha det klart för sig. Nej, nu ska det bli skönt med lugn och ro.

När jag var barn betydde sommarlovet så mycket. Det var som om tempot kom ner till min nivå, där det var fullgott nog att bara vara. Den här terminen har jag stressat så mycket att jag behöver en lugn sommar för att hinna ifatt mig själv. Och det går bäst om jag får ta det lugnt och bara vara. Ja, nu ska det verkligen bli skönt med lugn och ro 🙂

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!