Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

tankebubbla

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

väckarklockaMorgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

  1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
  2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
  3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
  4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
  5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
  6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
  7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
  8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
  9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

springerJag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Annonser

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

uppfinnahjulet

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!