Jag har ofta upplevt att jag får kämpa lite hårdare än de flesta andra och jag har förstått att jag inte är ensam om det. För min del har det främst varit förknippat med studier och där har jag en del erfarenhet. Förutom ett gäng kurser har jag fyra eftergymnasiala utbildningar i min ryggsäck. Min envishet har tagit mig dit. Att vara envis ses kanske inte alltid som positivt, men för mig har det varit nödvändigt.
Under en av dessa utbildningar upptäckte jag att jag var intresserad av webbdesign. För mig var det en aning revolutionerande att hitta ett nytt intresse eftersom mitt livs passion var dans. Dans har alltid varit mitt största intresse och det var mitt yrke. Mitt nya intresse resulterade i att jag startade en enskild firma där jag skulle göra webbsidor. Det visade sig snart att många andra tänkte likadant. Att inte ha någon att samarbeta med gjorde det svårt att få igång firman ordentligt.
Egentligen ville jag inte byta yrke, utan behövde ha en sysselsättning på dagtid då jag var ensamstående förälder. Att jobba som danslärare innebar enbart kvällsjobb. Så när varken utbildningen eller den enskilda firman resulterade i att jag fick nytt jobb fortsatte jag med dansen. Allt jag lärt mig, som inte var förknippat med dans, blev kuriosa i min ryggsäck av kunskap.
För att göra en väldigt lång historia kort blev jag tvungen att sluta med dansen på grund av skada i axlarna. Då var karriärbyte inte längre valfritt. Några olika jobb passerade genom mitt liv under en period, men inget blev långvarigt på grund av olika omständigheter. Jag kände att en ny utbildning behövdes för att kunna byta till en bransch där det var lättare att få jobb. Samtidigt behövde jag hålla mig inom ett område som intresserade mig. Att försöka trycka in kunskap utan att vara stimulerad av innehållet eller inlärningssättet är i princip omöjligt för mig. Det är möjligt att du som också har AD(H)D känner igen dig en aning 😉.
En av de utbildningarna jag valde var en YH-utbildning där jag blev VR-producent. Under utbildningen introducerades en typ av programmering som var ny för mig. Det där intresset, som förut var nytt, blossade upp igen. Otroligt nog fick jag ett jobb under pandemin, men någon programmering blev det inte för min del. Däremot fick jag lite användning för en del tidigare förvärvade kunskaper. Det kändes bra att få plocka upp lite av det som varit kuriosa i min ryggsäck av kunskap. Men efter ett år blev alla uppsagda på grund av dålig ekonomi i företaget. Det visade sig att jag inte alls valt en bransch där det var lättare att få jobb, så arbetslösheten var ett faktum. Tack och lov fick jag A-kassa, men det förutsatte att jag inte jobbade i min enskilda firma.
Både före och efter VR-producentutbildningen sökte jag utbildningar där man fick lära sig programmering. Efter ansökan blev jag oftast ombedd att göra ett test i logiskt tänkande. Mina resultat var alltid dåliga, vilket resulterade i att jag inte blev antagen till någon av de utbildningarna. Jag kan inflika att testerna för logiskt tänkande har väldigt stora likheter med test man gör vid bedömning av AD(H)D. Självklart for ordet ”diskriminering” genom huvudet ett antal gånger, förutom att jag kände mig extremt osmart. Min kuriosaryggsäck och mina erfarenheter vägde ingenting i sammanhanget, vilket kändes både märkligt och ledsamt.
Jag hittade en programmeringskurs på distans via ett universitet. Hurra, tänkte jag. Men det visade sig att läraren var extremt opedagogisk och inte hade tid att svara på frågor, så jag valde att lägga tiden på annat. Eftersom kreativitet är viktigt för mig valde jag att trycka kort med motiv av egna fotografier, som jag sålde för att kunna ge pengar till välgörenheten Mercy Ships. Det blev inte mycket sålt, då jag har lättare för att marknadsföra andra än mig själv. Men förhoppningsvis kommer jag kunna bidra till Mercy Ships i framtiden, eftersom jag anser att de gör ett fantastiskt jobb.
Plugg, beslutsamhet, hårt jobb och rätt stöd
Så fort jag inte lyckas uppnå något som jag tar mig an, upplever jag det som ett misslyckande. Det är förenat med en rad känslor och påverkar självförtroendet negativt. I mitt eget virrvarr av dåligt självförtroende befann jag mig mitt i situationen att behöva framhäva hur duktig jag var i jagandet efter jobb. Det var inte alls enkelt.
En dag råkade jag se en reklam som handlade om en utbildning på Lexicon. Arbetsförmedlingen skulle stå för utbildningskostnaden om man var arbetslös och det var där jag såg min chans, för jag hade inte möjlighet till mer studielån. Utbildningen innehöll allt jag ville lära mig inom programmering och den var bara 5 månader lång, plus en månad praktik.
Om jag inte kommer in har jag inte förlorat något, tänkte jag. Här var det andra test än sådana som mäter logiskt tänkande, som låg till grund för antagning. Att jag blev antagen kändes som ett under, för många av de andra deltagarna hade redan jobbat med kod i flera år. Själv var jag nybörjare.
Det var ganska läskigt att hoppa på en påbyggnadsutbildning för systemutvecklare utan att ha grundkunskaperna som egentligen krävdes. Jag förstod inte vad det innebar förrän en bit in i utbildningen. Tempot var enormt högt och efter ett tag framgick det att denna 5 månader långa utbildning var jämförbar med en 2-årig YH-utbildning. Men jag vägrade ge upp, för jag insåg att chansen säkert aldrig skulle dyka upp igen.
Tack vare otroligt bra lärare, rätt stöd på grund av min diagnos (ADD) och hårt jobb tog jag mig igenom utbildningen och praktiken! Till och med ett certifikat i Azure Fundamentals klarade jag av. Om jag inte varit envis och beslutsam hade jag nog inte lyckats. Det var en kort och aningen ond tanke jag ägnade åt dem som tidigare nekat mig att ens påbörja en utbildning i programmering 😇.
Men utan ett jobb skulle allt detta bara vara ett halvår som bidragit till tyngd i min kuriosaryggsäck. Jag var väldigt orolig inför att söka jobb i en för mig ny bransch. Men jag fick hjälp med CV och jobbsök på ett bättre sätt än jag någonsin fått, så ett uns av hopp fanns det ändå. Återkopplingarna på mina ansökningar var betydligt fler än tidigare. Äntligen hade jag valt en bransch där det faktiskt fanns jobb!
Idag har jag en provanställning som systemutvecklare hos den bästa arbetsgivaren jag någonsin haft. Visst är jag ny på jobbet och i branschen, så det är mycket att ta in. Men om jag klarade att utbilda mig till systemutvecklare på ett halvår, finns det förhoppningsvis en chans att jag lär mig jobbet någorlunda bra på lika lång tid.
Äldre och klokare… Eller?
Har jag blivit äldre? Definitivt. Det blev snabbt märkbart efter att jag slutat helt med fysisk träning.
Har jag blivit klokare? Lite i alla fall. Och hur vet jag det?
Jo, jag kan se att jag lärt mig att hantera människor på ett annat sätt. Jag vill fortfarande vara duktig. Men det handlar inte längre om att ensam försöka nå toppen, som det ofta blir i dansvärlden. Nu handlar det om att samarbeta, ständigt utvecklas och hitta balans i livet. Detta påverkar så klart hur jag tar beslut och vad jag värderar högt i mina beslut. Jag har ett annat inre lugn nu, vilket gör att jag kan lägga intresset för människor där jag vill att det ska vara. Mitt intresse för andra människor har nog alltid funnits där, men inte alltid fått ta så stor plats. Alla har en unik historia och är intressanta på olika sätt och jag tycker det är givande att hitta djupet i det.
Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan. Detsamma gäller i mötet med andra människor. Inte sällan kan man lära sig saker om sig själv genom att prata med och lyssna på andra. Det är också nyttigt att lära sig av de erfarenheter man får. Jag har lärt mig att det är viktigt att ha en strategi för att inte fastna i känslan av att, allt som inte blir som jag tänkt mig är detsamma som misslyckanden. Om man har som mål att vara i lärande blir misslyckanden istället lärdomar. Lärdomar har man nytta av och de kan ta en framåt, vilket är mycket mer positivt.
Så mitt tips är att samla på lärdomar istället för misslyckanden.
Har du tips du vill dela med dig av? Skriv en kommentar 😊
Jag lär mig hela tiden nya saker. Det är roligt och jag ser det som positivt. Därför känns det lite tungt när inlärningsflödet stannar av. Så är det nu. Helt plötsligt är det som om skallen är proppfull fastän jag vill lära mig mer, vilket är varför jag pluggar. Jag är mitt i en kurs och har deadlines att förhålla mig till, så det finns ingen tid för något internt inlärningsstopp i min skalle. Det föder bara mer och mer stress. Vad smidigt det vore om viljan kunde väga upp stressen, men så är det ju inte. Och bara tanken på ett eventuellt misslyckande gör inte saken bättre.
Det kanske vänder när jag har lärt mig lite till.
nillafokus 