Examen :-)

Semestern är underbar.

I alla fall i början, när den inte innehåller oro inför hösten.

Jag törs påstå att den nyss upplevda våren var den jobbigaste våren i mitt liv hittills. Aldrig mer vill jag ha över 140% sysselsättning samtidigt. Familj, vänner, hemmet – allt liksom bara förföll.

Jag ska inte säga att det var värt det, men jag uppnådde det som var planerat. Det vill säga, jag klarade studierna och har min examen. Det känns underbart.

 

Blickar framåt med stressen i ryggen

Att ha så mycket att göra att man går på högvarv ett helt dygn och ligger utslagen ett annat dygn, blir lite väl varierande. Jag är ändå en person som kan uppskatta ett visst mått av variation. Det är dock ingen gåta varför jag är stressad. Som jag förklarat tidigare (här och här) hoppade jag av min utbildning på universitetet på grund av strul med kurser och CSN och avbröt min tjänstledighet från jobbet. Men jag vägrade att ge upp eftersom jag bestämt mig för att faktiskt slutföra en påbörjad utbildning för första gången i mitt liv.

Därför valde jag att efter ett år hoppa på utbildningen igen. Men att ta tjänstledigt ännu en gång kändes inte som ett alternativ. Varför hålla på att hatta fram och tillbaka med tjänstledighet? Det gynnar varken min arbetsplats eller min tjänst, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att göra allting samtidigt. Det är bara ett år kvar, det får gå. Så gick tankarna för att berättiga mitt beslut för mig själv. Den stress som mitt beslut skulle innebära var värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Att ha ett socialt liv är som en dröm och att hinna träna är en ren utopi, vilket är förödande då det håller mig på banan både fysiskt och mentalt. Sista terminen på min utbildning är nu och jag vill inget hellre än att få min examen. Att studierna omfattar 100% märks faktiskt nu. Det har varit sparsamt med det tidigare. Jobbet omfattar bara 40%, men breder ut sig på olika dagar och tider. Dessutom innehåller jobbet många olika delar och stort ansvar, så det känns mer som 60%. Eftersom jag valde att starta en egen firma förra året har jag även lite annat att hålla koll på. Den gör inte många knop nu, men måste ändå underhållas. Den kommer att behöva en rejäl uppdatering i sommar. De här sysslorna gör att jag har ca 150% sysselsättning förutom att jag ska vara mamma, hjälpa till med läxor och ta hand om mitt hem ibland etc.

Stressigt så det räcker och blir över. Jag har ju skrivit om det förut (här), men det är visst på tapeten igen…

En zebra med ränder som börjar falla av.

För några dagar sedan skulle min son till läkaren. I väntrummet låg tidningen Vårdguiden. Jag såg att det handlade om stress och tänkte: Det där måste jag läsa, jag som är så stressad nu för tiden. Av de 13 varningssignaler som beskrevs stämde nästan alla in. Och på Vårdguiden på nätet kan man läsa om hur stress hänger ihop med smärta och fibromyalgi. Eftersom min magkatarr dessutom har kommit tillbaka vet jag att jag borde dra ner på tempot. Men i det här läget vägrar jag att riskera min examen på grund av att jag inte försökt till 100%. Jag vill göra allt så bra jag kan, men om jag sedan inte är bra nog är det en annan sak.

Där, i väntrummet hos läkaren, såg jag framför mig hur min nuvarande stress skulle leda mig direkt till en framtida sjukskrivning. Snacka om att skjuta bredvid mål i så fall. Jag pluggaar ju för att kunna jobba mer och ha råd att betala både hyran och räkningarna. En tjänst på 40 % gör inte riktigt susen på den punkten. Men jag blickar framåt och hoppas att jag får min examen och att den kommer att hjälpa mig med både räkningar och återbetalning till CSN. Med ett riktat fokus kanske jag når mina mål till slut.

Vill du läsa samma sak som jag läste i Vårdguiden?

Länk till tidningen

Länk till webbplatsen

Del 1: Besluta och förända

Blandad kompott av kurser och scheman
Den ena inlämningsuppgiften efter den andra
Missade distansföreläsningar
Obesvarade frågor
Konstant stress

Så har terminen sett ut, men nu har det skett ett terminsskifte även på universitetet. Äntligen! Inte för att kurserna (alla utom en som jag hoppade av) var tråkiga, utan för att målet är lite närmre i sikte.

Starten blev lugn, tack och lov, så för första gången på riktigt länge har jag haft tid att göra en sak utan att ta tid från något annat. Det här lugnet, hur kort det än kan tänkas bli, är något jag försöker ta vara på för att ladda batterierna med tanke på det som ligger framför. Därför är jag glad att ibland få stunder då jag hinner vara. Ja, bara vara. Just nu känns det som det bästa botemedlet mot stress. Dessutom ger det mig tid att låta tankarna vandra som de vill, vilket är en stor del av hur jag upplever att jag mår som bäst.

Jag började tänka på hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig. Det är tveksamt om jag kom fram till något vettigt, men det förde mina tankar vidare. Först tänkte jag att jag inte vill bli stoppad i något fack, men sedan kom jag på att jag kanske själv placerar mig i något fack för att uppnå någon form av förståelse för mig själv i förhållande till andra. Antingen andra som är annorlunda än jag, eller andra som är som jag.

Egentligen kanske det vore bäst att bara strunta i allt det och utgå från att alla är individer och olika. Spontant känns det bättre att tänka så, men jag uppfattar inte att samhället fungerar på samma sätt. Det finns många olika system, kategorier, normer och dyl. att tillhöra i samhället, och att stå utanför allt det är svårt. Min känsla är att man alltid tillhör någon kategori av någonting och då är frågan: Är det jag själv om placerar mig i någon särskild kategori eller är det andra som gör det?

Som sagt, jag vet inte om jag kom fram till några bra svar. Men om jag utgår från det jag tror, att de flesta av oss vill känna någon form av tillhörighet, tror jag också att det är viktigt att man själv får välja vad den ska bestå av. Känns det inte som att bli placerad i ett fack om någon annan ska bestämma vad din tillhörighet är?

Ibland känner jag igen mig i olika beskrivningar av add och adhd, men ibland gör jag det inte. Ibland är det inget konstigt att jag har add, men ibland är det konstigt. I vissa sammanhang passar det sig inte att jag har add, men i andra sammanhang är det utmärkt. Det tog mig ganska lång tid att komma fram till hur jag skulle tänka kring det? Jag ville försöka strukturera upp det hela för att få någon form av överblicksperspektiv, men jag lyckades inte. Det slutade alltid med att jag tänkte:

Kan jag inte bara få vara som jag är och bli respekterad för den jag är? Vem bestämmer det? Varför ska inte jag vara den som bestämmer mig för att jag inte tänker tolerera något annat? Är inte andra de som bestämmer vad de ska tolerera i sina liv? Jo, så uppfattade jag det.

Jag bestämde mig för att göra likadant och en del förändringar har skett sedan dess.

Beslut och förändringar kan du läsa mer om i del 2, som kommer om en vecka. Missa inte det!

Jul, deadlines och nytt år

Att få vara ledig och mysa med familjen betyder mycket för mig. Julen brukar vara en sådan tid, men den här julen har stressen över studierna överskuggat familjemyset en hel del. Det är inte första gången, men jag hoppas verkligen att det är den sista.

Innan jul brukar vi julpynta hemma. Jag har aldrig i mitt liv pyntat så halvhjärtat som i år och det gav mig dåligt samvete. Julstämningen infann sig först på julafton, för då hade jag landat i att tränga undan tankarna på studierna till fördel för julfirande och familjemys.

Ett intensivt familjemys kan aldrig vara fel, men en lika intensiv stress över studierna känns mindre rätt. Att ha deadlines 2:a och 7:e januari kan tyckas rimligt. Men när den 7:e januari är deadline för inlämning på två olika kurser samt uppstartsdag på jobbet är inte ”rimligt” min första tanke.

Jag har bestämt mig för att ha min kandidatexamen avklarad till sommaren, rimligt eller ej. Hjulet är på rull och inga käppar tillåts där i.

käppar i hjulet

Jag tillät mig att ha ledigt från studierna några dagar, men har nu börjat förbereda mig för kommande deadlines. När jag kommer tillbaka till mitt sparsamt julpyntade hem kommer pluggandet ta all min tid igen, vilket kan resultera i att julen varar fram till påska. Det har hänt förut. Det kan hända igen.

Många har även märkt att blogginläggen kommer mer sporadiskt i takt med att jag kommer allt närmare min kandidatexamen. Var därför smart och följ bloggen via e-post smiley

Men innan jag går händelserna i förväg ska 2014 få sitt avslut. Det här året lämnar jag gladeligen för att förväntansfullt kasta mig i armarna på 2015.

gott nytt år

Levande ADD

”Ahaaaaa, nuuu vet jag vad ADD är…”, tänker jag. Men i själva verket är det inte första gången jag befinner mig i den där uppenbarelsen. En gång kunde ju ha räckt, kan man tycka.

Jag är på sluttampen av min nuvarande distanskurs. Slutuppgiften ska vara inlämnad om mindre än 24 timmar. Jag har ganska mycket kvar att göra, men tänker att det kanske går bara jag får rätt hjälp. Rätt hjälp innebär konkreta svar på mina frågor. Att jag inte har förmågan att ställa tillräckligt konkreta frågor kan jag inte göra så mycket åt. Jag gör så gott jag kan mitt i min stress och förtvivlan över mängden av återstående uppgift i förhållande till tid.

Eftersom jag läser en distanskurs sker all konversation skriftligen, vilket tyvärr innebär att kommunikationen är ordentligt ineffektiv. Jag skriver en fråga, väntar på ett svar, ser att frågan har misstolkats, förtydligar frågan och lägger till en ny fråga, väntar på svar och till slut får jag svar….på den ena frågan. Och så håller det på. Det faktum att jag kör fast hela tiden underlättar inte.

Jag hade förstått det som att mitt material inte fungerade, men min lärare menade att det fungerade ganska bra. För att kontrollera det måste jag ha mitt lösenord så att jag kan logga in via en länk och kontrollera det.

Jag började leta efter lösenordet för 50 minuter sedan och jag har inte hittat det än. Den berömda tajmingen kunde inte ha varit sämre. Det har snart gått en hel termin utan att jag tappat bort det, och jag kunde inte behöva det mer just nu. Ska jag behöva göra om ett helt slutprojekt på en kurs på grund av ett borttappat lösenord?!

Jag kom på den briljanta idén att fråga, vilket som vanligt på den här kursen sker skriftligen. Gissa om någon har svarat…………….!  Jag vet inte om jag bara ska tappa hoppet eller kasta det. Just nu går den mesta energin åt till att inte låta ilskan vandalisera mitt hem.

För bara några dagar sedan kom frågan upp under ett möte på jobbet – Finns egentligen AD(H)D? Vad ska man säga…? Allt är ju relativt. Om samhället vore annorlunda kanske det inte skulle finnas. Men att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

Det är min verklighet och för mig är den fullt existerande. Men jag inser att det inte besvarar frågan på om AD(H)D finns, eftersom min verklighet inte kliver in på territoriet för någon annans verklighet.

Men igen:

Att sitta mitt i sin egen diagnos gör den väldigt levande.

 

De nya kunskapernas charm

Jag värjer mig mot att dras med i den starka motvind som vill putta mig över hopplöshetens kant till ett ställe där endast insikten om nederlag finns. Jag kämpar emot eftersom jag vägrar medge att jag inte är smart nog eller tillräckligt duktig, men misslyckandets långa armar vill krama mig. Känslan av förtvivlan stiger mot skyn och ilskan sitter som ett plåster på besvikelsens framfusighet.

De nya kunskapernas charm verkar ha sprungit ifrån mig.

Värre och värre dag för dag

panikJag lär mig hela tiden nya saker. Det är roligt och jag ser det som positivt. Därför känns det lite tungt när inlärningsflödet stannar av. Så är det nu. Helt plötsligt är det som om skallen är proppfull fastän jag vill lära mig mer, vilket är varför jag pluggar. Jag är mitt i en kurs och har deadlines att förhålla mig till, så det finns ingen tid för något internt inlärningsstopp i min skalle. Det föder bara mer och mer stress. Vad smidigt det vore om viljan kunde väga upp stressen, men så är det ju inte. Och bara tanken på ett eventuellt misslyckande gör inte saken bättre.

Att ignorera stress är svårt, men när den sätter sig som en snara runt halsen har jag inget val. Det känns som om jag håller på att strypas. Nej, det kan jag inte ignorera. Men jag kan vänja mig. Hur dumt det än är så kan jag det, för jag vet att jag inte ska dö. Jag är bara stressad. Det finns ingen deadline på kursen som kommer att ta hänsyn till hur lätt eller svårt det är för mig att andas. Därför kan jag vänja mig. Jag har vant mig vid ont i kroppen. Jag har vant mig vid dålig sömn. Nu har jag snart vant mig vid andningssvårigheter också.

Det är egentligen inte positivt, men jag kan inte bara lägga bort alla mina åtaganden eftersom ingen gör dem åt mig. Vissa kvällar släpper jag allt jag har för händerna och koncentrerar mig på något som känns kravlöst för att kunna andas normalt. Nästa dag känns det som jag spillt tid och måste ta igen det jag borde ha gjort när jag istället valde att andas normalt. På så vis innebär varje dag ett visst mått av ökad stress.

flaggampiratDet kanske vänder när jag har lärt mig lite till.
Show must go on (och så får jag hoppas att jag inte stupar innan fanan kommit upp i topp).