Jul, deadlines och nytt år

Att få vara ledig och mysa med familjen betyder mycket för mig. Julen brukar vara en sådan tid, men den här julen har stressen över studierna överskuggat familjemyset en hel del. Det är inte första gången, men jag hoppas verkligen att det är den sista.

Innan jul brukar vi julpynta hemma. Jag har aldrig i mitt liv pyntat så halvhjärtat som i år och det gav mig dåligt samvete. Julstämningen infann sig först på julafton, för då hade jag landat i att tränga undan tankarna på studierna till fördel för julfirande och familjemys.

Ett intensivt familjemys kan aldrig vara fel, men en lika intensiv stress över studierna känns mindre rätt. Att ha deadlines 2:a och 7:e januari kan tyckas rimligt. Men när den 7:e januari är deadline för inlämning på två olika kurser samt uppstartsdag på jobbet är inte ”rimligt” min första tanke.

Jag har bestämt mig för att ha min kandidatexamen avklarad till sommaren, rimligt eller ej. Hjulet är på rull och inga käppar tillåts där i.

käppar i hjulet

Jag tillät mig att ha ledigt från studierna några dagar, men har nu börjat förbereda mig för kommande deadlines. När jag kommer tillbaka till mitt sparsamt julpyntade hem kommer pluggandet ta all min tid igen, vilket kan resultera i att julen varar fram till påska. Det har hänt förut. Det kan hända igen.

Många har även märkt att blogginläggen kommer mer sporadiskt i takt med att jag kommer allt närmare min kandidatexamen. Var därför smart och följ bloggen via e-post smiley

Men innan jag går händelserna i förväg ska 2014 få sitt avslut. Det här året lämnar jag gladeligen för att förväntansfullt kasta mig i armarna på 2015.

gott nytt år

En mammas tålamod

Tålamod är något jag tycker är svårt, för jag har inte alltid så mycket tålamod som jag skulle behöva. Ibland har jag varit tvungen att tänja mitt tålamods gränser, men det är inte givet att det blir någon succé för det. Med sitt barn måste man ha tålamod även om tålamodet är slut, vilket kan vara en enorm utmaning.

De flesta som har barn känner säkert igen att det kan vara mycket att stå i, och att uppfostra barn handlar väldigt mycket om att vara konsekvent. Detta ter sig olika beroende på barnets ålder. Med ett äldre barn kan man föra helt andra diskussioner än vad man kan med ett yngre barn, vilket jag tycker gör stor skillnad i rollen som förälder.

Jag känner mig mer meningsfull som förälder nu när vi diskuterar och pratar om allt möjligt, till skillnad från när allt handlade om att lära barnet basala kunskaper. Det är skillnad på att torka någons mun och att be personen torka sin egen mun. Det är skillnad på att säga till någon att torka munnen och att prata om vad som är givande för en människa i livet.

Inte för att jag aldrig är auktoritär, men möjligheten att kunna resonera med mitt barn på ett djupare plan ger mig en känsla av att jag kan berika hans liv mer. Det är givetvis en utveckling som måste börja någon stans, därmed inte sagt att det var enkelt tidigare.

När min son var ca 4 år hade han en period av trots. Detta är tydligen en fas som de flesta barn går igenom i den åldern, till föräldrarnas förtret. Tålamodet sattes på prov många gånger, och vissa gånger tappade jag tålamodet medan det fanns gånger när jag lyckades bättre. Hur det skulle gå visste jag inte förrän efteråt.

I denna trotsperiod skulle vi åka hem med tunnelbanan. Jag minns inte exakt var vi hade varit, men jag minns att hemresan kändes VÄLDIGT lång. Min son var missnöjd och situationen kändes mer och mer ansträngd. Jag försökte vara en lugn och pedagogisk förälder, men hjärtat bultade och svetten började lacka. Han ville inte sitta bredvid mig och inte i mitt knä, inget jag försökte dög.

Han började skrika högre och högre. Han kastade sig på golvet och det gick inte att få upp honom därifrån. Jag slutade faktiskt försöka efter ett tag. Folk skruvade på sig, en del försökte titta åt något annat håll, de flesta bytte vagn. Jag minns inte vad jag tänkte, men jag var vansinnig inombords.

Min son var högljudd och svettig där han låg på tunnelbanegolvet och skrek för full hals. Jag var svettig, tyst och fruktansvärt frustrerad över att inte rå på min egen 4-åring. När det var dags att gå av hade jag inget annat val än att lyfta upp honom som en väska för att få med honom.

bagmtext

Nu för tiden har jag givande samtal med min son. Han är duktig i skolan och snäll mot sina vänner, vilket jag tycker är viktigt. Den där vinterdagen när han var 4 år och skrek i tunnelbanan minns jag som om det var igår, vilket kanske gör att kontrasten nu blir enormt tydlig.

Den dagen kunde jag inte gissa att jag skulle ha sådan glädje av samma lilla människa som jag har nu. Dessutom har vi en del gemensamma intressen och ofta samma humor. Vi gillar båda att åka galna karuseller och skrattar åt människor som snubblar på film 😉

Man har inte alltid full kontroll över livets olika faser, men det gäller att försöka hänga med i svängarna ändå och på så vis passa på att njuta av det som är bra.

Där mina tankar bottnar

Sommarlovet har tagit en otippad vändning, men jag fortsätter min lunk fast med en ny önskan att nå det ställe där mina tankar bottnar.
runtrunt

Många gånger har jag befunnit mig i diskussioner som handlat om huruvida man tar varandra för givet eller inte och om det är ok. Somliga anser det vara en självklarhet att ta någon närstående för givet. Det behöver inte vara konstigt eller fel, men det beror kanske på hurdan relationen är. Att bli tagen för givet kanske bara känns bekvämt ibland.

Vem får ta mig för givet? För mig beror det på vem det gäller. Mina närmaste? Jag vill att det ska stå i proportion till hur mycket vi betyder för varandra. Är det ok att ta varandra för givet om man tillräckligt nära?

I min värld är det i alla fall något outtalat. Man kommer inte överens om när det är ok att börja ta varandra för givet, lika lite som man avtalar när en vänskap påbörjas. Det faller sig väl naturligt, har jag alltid tänkt. Men ju längre man lever, desto mer får man upptäcka om man vill. Jag har upptäckt att många tänker olika även om det inte alltid verkar så.

Alla håller inte med om att det är ok när närstående tar en för givet. Dessutom kanske betydelsen av ”ta för givet” bör klargöras. Är inte det att finnas där för varandra och kunna lita på att det inte förändras? Det trodde jag, men jag slår inte dövörat till någon annans definition. Jag tänker dock vidare för att ta reda på om jag nått det ställe där mina tankar bottnar.

Äntligen påsk!

Tentan är äntligen mindre aktuell. Och så kommer den att förbli om jag slipper omtenta, vilket känns osäkert med tanke på hur många frågor jag var tvungen att hoppa över. Men en bra sak var att jag fick sitta enskilt och skriva, vilket är ett hjälpmedel jag precis fått tillgång till. Oavsett om min koncentration lätt avleds på grund av att jag har ADHD eller på grund av något annat, så underlättade det enormt mycket att slippa skriva tenta i storgrupp.

Jag minns den förra tentan. Det var en mardröm att behöva skrapa ihop den splittrade uppmärksamheten varje gång någon annan än jag själv producerade ett ljud, alltså varje gång någon prasslade med ett papper, gick på toaletten, harklade sig osv. Med tanke på att det kan vara ca 40 personer som sitter och skriver tenta i samma sal kan det bli många avbrott i uppmärksamheten.

Nåväl, äntligen kan jag fokusera på att det är påsk och att umgås med familjen i stället för att sitta med näsan i böckerna.

Påskblommor

påsknaglar

Med mammas påskblommor och mina påsknaglar önskar jag dig en riktigt glad påsk.