Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

EjTunnelbana

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.

Trött på att inte bli trött

Sömnbrist i sig är ingen dröm, men i kombination med ADD är det mer av en mardröm. Jag blir trött bara av att tänka på det, men tyvärr inte trött som i sömnig. Bara trött på att det är som det är.

Trött kan ju betyda flera saker. Nu är jag tillräckligt trött på mig själv, men inte tillräckligt trött på nätterna. Det var ju därför jag började i sömngruppen, fast egentligen var jag redan trött på grupper där KBT är inkluderat.

Som jag tidigare nämnt i Sömngrupp, är sömngruppen förlagd till klockan 08.00 en dag i veckan. För mig betyder det att jag måste kliva upp när jag sover som bäst. Då kan det gå som det gick i tisdags.

Väckarklocka i sängen, stängs av med hammareI tisdags ställde jag klockan på 07.05 OCH på 07.20 för att försäkra mig om att komma dit i tid. Det är möjligt att jag vaknade till ett par gånger för att stänga av störande ljud i sängen runt sjutiden. Min son gick till skolan före klockan åtta och jag vaknade för att säga ”Hej då. Ha det så bra idag”. Sedan vaknade jag igen. Då var det tyst, lugnt och så där lagom ljust för att börja vakna. Det kändes ganska bra tills jag tittade på klockan: 09.16.

INTE BRA!!

Jag insåg att den sista kvarten på dagens sömnskole-session skulle bli rejält tajt att hinna uppleva. Men räkningen som kom i brevlådan försökte få mig att tro att jag ändå hade varit där. Det blev en ganska dyr sovmorgon, som understryker min oförståelse gällande schemaläggningen av denna KBT-kurs. Vad trött jag blir.

Men mest trött blir jag på att jag inte blir trött i tid för att kunna sova när jag borde.

Verka normal – Passa en tid

Jag sitter framför datorn för att plugga. Tankarna far ofrivilligt iväg i samma stund som jag lägger fingrarna på tangentbordet. Jag kan inte värja mig utan tumlar liksom runt i mitt huvud. Där finns en oändlighet av händelser med varierade slut, människor i parallella situationer, odefinierade känslor och overkliga lösningar på diverse problem. Allting är huller om buller och jag kan inte fokusera på allt som finns där, men jag förnimmer det i periferin. Det som liksom poppar upp och framhäver sig tydligast är de overkliga lösningarna.

Tänk om jag bara kunde dela upp mig själv i ett antal kombinationer som placerades i olika lådor. Sedan kunde jag välja och vraka mellan lådorna. En låda skulle innehålla sömnbrist, dåligt tålamod och ont i kroppen. Den skulle jag nog välja att elda upp. En annan låda skulle innehålla flödande kreativitet, glatt humör och god nattsömn i åtta timmar. Den skulle jag ha med mig överallt.

tankebubbla

Eller så skulle man bara ha en knapp för allt, det vore ännu lättare.

God sömn
God mat
Mycket tålamod
Flödande kreativitet
Passa tider

Nu hände det något. Det var som om bubblan spräcktes och dimman skingrades. Jag är tillbaka i verkligheten med ett tydligt fokus på någonting specifikt, tyvärr inte på studierna utan på hur jag ska förklara hur det känns att passa tider.

Att passa tider har för mig blivit en så hög energibelastning att jag undviker att boka in något om möjligt. Att samma vecka ha flera inbokade tider utöver det vanliga schemat är förödande. Att ha ett schema med för många inbokade tider är också förödande. Lägg då till sömnbristen, vilket gör det nästan omöjligt att ha något inbokat före lunch. Saker tar den tid det tar, speciellt om jag har svårt att fokusera. Då kan det vara som jag beskrev alldeles i början, att tankarna far iväg med mig.

väckarklockaMorgonen är värst. Jag tvingar mig upp och skjutsar sonen till skolan. Inte för att han behöver det, han kan ju åka kommunalt, utan för att det är det enda sättet att få upp mig själv ur sängen. Jag kliver upp, drar på mig kläderna som finns lättast till hands, skjutsar min son och åker hem igen. Om jag förmår hålla mig vaken efter det brukar jag plugga och äta frukost. Ska jag inte visa mig mer offentligt än att gå mellan hemmet och bilen, bryr jag mig inte om mitt utseende heller. Vem kommer att titta och bry sig om hur jag ser ut?

Om jag till exempel skulle behöva vara på ett möte klockan 9.00, skulle en helt annan morgonprocedur behövas. För mig skulle det innebära maximal stress. Jag behöver inte bara passa en tidig tid, utan dessutom vara klar själv vilket innebär duscha, välja kläder, kanske hitta fram till ett ställe, hitta parkering eller hinna med en buss. Jag bryr mig också mer om mitt utseende, eftersom jag vet att jag ska vara socialt aktiv. Och för att klara allt detta kan jag inte vara i ett zombieliknande tillstånd, för det behöver gå fortare än min vanliga morgontakt. Det är som att jag inte är riktigt vaken före lunch. Stressen och momenten som krävs för att komma till mötet i tid skulle kosta mig minst 75% av min energi.

Du kanske tror att jag överdriver. Jag kan förstå det eftersom min ADD inte syns på utsidan. Men den känns på insidan, tro mig. För ett tag sedan hade jag en diskussion om skillnaden på att vara normal och att verka vara normal. Det är inget som syns, men som känns. Jag vet att det är fel att referera till en person som icke-normal på grund av en diagnos. Men i det här fallet är det mig själv jag refererar till och det är bara för att förtydliga andras uppfattning i förhållande till min egen känsla.

En normal person som ska passa en tid har inte förbrukat 75% eller mer av sin energi enbart för att försöka passa en tid – och kanske lyckas – men för mig är det alltid så. När jag väl når mitt mål är nästan all energi förbrukad. Hur kan det kosta mig nästan all energi att komma till ett möte kl. 9.00 undrar du? Jag vet bara att jag måste uppleva det varje gång. Ja, varje gång.

Många känner säkert igen sig i att det är ansträngande att ta sig till ett nytt ställe med nya människor och en ny sysselsättning. Det låter ungefär som första dagen på ett nytt jobb, så tänk dig den anspänningen. Man vill inte råka bli försenad, man vill visa framfötterna, vara alert och komma överens med alla.

Detta upplever jag även om jag ska till samma gamla vanliga ställe med samma gamla vanliga människor och samma gamla vanliga sysselsättning. Stressen och anspänningen är alltid densamma för att passa en tid.

Jämförelsevis så upplever jag, som har ADD, samma stress och anspänning varje gång jag ska passa en tid, som de flesta människor enbart känner vid nya situationer. Att jobba hemifrån är ett sätt att komma runt anspänningen för att passa en tid och undvika det jag kallar för ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”.

Jag ska försöka att förklara hur det är när jag ska passa en tid. Det blir väldigt många tider att passa eftersom det först är en tid som gäller för att gå hemifrån för att hinna med bussen, en tid att passa för att hinna med bussen och sedan en tid att passa för att komma i tid till exempelvis mötet klockan 9.00.

  1. Måste gå upp när klockan ringer. Det är ett problem p.g.a sömnbrist. (Jag går inte in på själva sömnbristen här.) Det känns som om någon sparkat på varenda muskel i kroppen. Snooze. Jag får väl se till att vara snabbare när jag väl kommer upp.
  2. Hitta kläder till dagen. Kan inte förutses, för det beror på dagsformen och humöret även om vädret också spelar roll.
  3. Frukost. Får då oftast räkna med en extra timme, så jag brukar låta bli. Det händer att Alvedon och Ipren dock får göra sitt, mest för att slippa bli konstant påmind om värk.
  4. Duscha och göra mig klar. Om jag glömmer att sätta ett alarm efter en viss tid kan bara själva duschandet ta en timme. Jag får alltså inte för en sekund glömma bort mitt närmaste mål – att gå i tid till bussen. Jag koncentrerar mig alltså konstant på att vara snabb och effektiv, annars kommer jag att vara för långsam. En sekunds dagdrömmande kan generera mer än en timmes försening. Här går det åt mycket energi.
  5. Packa väskan/Kolla att jag inte glömt något. Är jag stressad i det här momentet glömmer jag garanterat något. Är jag inte tillräcklig fokuserad händer samma sak.
  6. Ta på ytterkläder, släcka och låsa. Detta är ett moment som man alltid gör men som sällan kommer med i tidsberäkningen.
  7. Springa i ilfart till bussen. Ofta på grund av att punkt 6 inte räknats med rent tidsmässigt. Till saken hör att jag inte har någon tidsuppfattning och alltså inte kan beräkna hur lång tid saker och ting tar. Även att rutiner inte infinner sig eller ser olika ut försvårar tidsberäkningen.
  8. Missa bussen och vara totalt slut och svettig. Alternativet är att hinna med bussen och vara totalt slut och svettig. Det känns som jag varit på ett träningspass. Oavsett så är skamkänslan ett faktum. Kan ju varken duscha eller stretcha på bussen.
  9. Jag vill hem, vila upp mig inför dagens bravader, ta en ny dusch och känna mig lite värdig. Men om jag hinner med bussen låter jag istället musik skråla i öronen. Då har jag i alla fall avskärmat mig så gott jag kan från att råka mitt morgonhumör gå ut över närmaste person. Jag kan koncentrera mig på musiken i stället för att lukter och ljud runt omkring mig tar över. Jag är helt slut och min dag har knappt börjat.

springerJag får inte tappa fokus ens en sekund, för mina tankar kan sväva iväg och jag med dem. Det gäller att jag är på helspänn hela tiden, precis som en löpare som väntar på startskottet. Jag tittar på klockan varannan minut för att konstatera att jag inte tappat fokus. Om tiden har flugit iväg har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Om någonting får mig att tappa fokus är det kört. Det räcker med ett kort telefonsamtal eller att jag inte hittar något som jag letar efter.  Allt detta tar enormt mycket energi!

Det är därför vanligt att jag går runt och känner mig som en urvriden trasa resten av dagen, vilket inte är så smidigt när man ska vara närvarande och effektiv på jobbet, åka hem, laga middag, hjälpa till med läxor, städa, tvätta, plugga, mm.

Men visst är det bra att man verkar normal…

Nära att hoppa av

framåtDen här höstterminen har liksom startat utan mig, men det tar sig nog snart. Jag måste ju hoppas det om jag ska kunna ta mig framåt…. Jag har nu påbörjat sista året på min utbildning, men det var inte självklart.

Vi hade valet att göra nio veckor praktik eller att välja breddningsstudier i stället. Med tanke på att det började kännas tungt att sitta med näsan i böckerna mestadels av tiden, ville jag helst göra praktik.

Att få en praktikplats borde inte vara omöjligt, men det var det. I ungefär samma veva som terminen skulle komma i gång, stod det klart att min sista chans till praktik gick åt skogen. Jag hade så klart sökt kurser i fall att just detta skulle inträffa.

Jag behövde tre kurser för att täcka upp den tänkta praktiken. Men av någon anledning hade jag bara kommit in på två, fastän jag hade sökt betydligt fler kurser. Så när terminen startade saknades det fortfarande en kurs, alltså 7,5 högskolepoäng.

Förutom detta strul hade jag upptäckt att det ju fanns yrkesutbildningar som intresserade mig betydligt mer. Med tanke på mina lån hos CSN skulle det vara bättre att hoppa på en sådan utbildning i stället för att avsluta den nuvarande.

floppEtt stort problem för mig är att jag fortfarande inte vet vad jag blir efter avslutad utbildning. Jag har frågat de som borde veta, på Universitetet, men de kan inte heller svara. Hoppla! Så efter tre år på Universitetet så blir jag…. INGENTING. Vilken utomordentlig flopp!

Jag tänkte lösa problemet med att söka en YH-utbildning, men det blev krångligt eftersom terminen redan hade startat. Det andra alternativet var att avbryta min tjänstledighet. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ då jag inte kunde få reda på blivande schema i förväg.

Så slutligen blev det inga ändrade planer. Jag har sökt ett antal kurser i hopp om att bli antagen på någon av dem, så att jag får ihop de där 7,5 poängen.

De två kurser som hittills har startat är på distans, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag slipper passa tider. Dåligt för att det kräver enorm självdisciplin, och det är inte min starka sida.

Mycket fokus och välstrukturerad tid behövs nu.

Sommarlov till slut

Äntligen är sommaren här, och jag menar inte vädret den här gången Jag menar att stressen har lagt sig och att Universitetets termin äntligen är över. Jag fick tillåtelse att lämna in mina två sista uppsatser senare, vilket var bra, annars hade jag inte hunnit med halva terminens slutarbeten.

Jag skrev två uppsatser i rad. Jag kände mig alldeles tom efteråt, men ändå lättad. Det tog ett tag innan jag hade fattat på riktigt – med hela kroppen – att jag faktiskt kunde andas ut och ta det lugnt. Att jag med gott samvete kunde fokusera på att ha sommarlov och välja hur jag vill spendera min tid.

sommarlov1

Jag får själv välja hur jag vill att bokstäverna ska hamna på pappret utan att referera till någon annans text. Vilken underbar känsla! Att inte behöva passa några tider känns overkligt. Jag behöver inte vakna och tänka: ”För tidigt för mig, men för sent ändå.” Det är plötsligt legitimt att ta sovmorgon utan att behöva skynda iväg, glömma hälften och ändå vara en halvtimme försenad. Det är en obeskrivlig lättnad.

Det dåliga samvetet har legat som en dimma över tillvaron hela terminen. Det tar på krafterna att aldrig komma i tid fastän man försöker, och att knappt kunna hålla reda på vilken läxa som är vilken fastän man både måste och borde ha det klart för sig. Nej, nu ska det bli skönt med lugn och ro.

När jag var barn betydde sommarlovet så mycket. Det var som om tempot kom ner till min nivå, där det var fullgott nog att bara vara. Den här terminen har jag stressat så mycket att jag behöver en lugn sommar för att hinna ifatt mig själv. Och det går bäst om jag får ta det lugnt och bara vara. Ja, nu ska det verkligen bli skönt med lugn och ro 🙂

Insnörpt i ADD

Här har det varit lite tyst ett tag.
Jag har varit tvungen att göra prioriteringar, vilket kanske inte är helt otippat när man pluggar heltid, jobbar deltid och är ensamstående förälder – med en ADD-diagnos. Jag har insett att jag har råkat få en sjukt hög arbetsbelastning i mina studier på grund av att de kurser jag läser just nu löper parallellt. Om jag inte förstått det hela fel, hade en kurs i taget motsvarat heltidsstudier. Som sagt – kurserna löper parallellt…

I onsdags skrev jag tenta
Så nu återstår bara en till tenta, tre uppsatser, hinna läsa 3-6 artiklar per vecka och lika ofta utföra skriftliga uppgifter innan terminen är slut. Jag har lovat mig själv att ta mig igenom denna taggtrådsdjungel för att sedan njuta av ett välförtjänt sommarlov.

Ord kan inte beskriva hur jobbig den här terminen känns.
Taggtrådsdjungeln får stå som synonym till dess jag kommer på något bättre. Det är svårt att förklara hur det känns, men klassikerna stämmer ganska bra nu: Andan i halsen och näsan nätt och jämnt ovanför vattenytan.

Somliga har lätt att förstå
att det är stressigt när man har mycket att stå i, men det betyder inte att man förstår hur det känns att sitta mitt i alltsammans insnörpt i ADD. Jag tror att stressen och pressen gör att jag känner mig insnörpt i min diagnos, vilket inte är självklart att man förstår om man inte har upplevt det.

Att förstå andra kan vara svårt.
Det är en bedrift som faktiskt inte alla klarar av. Ibland räcker det att förstå att det är jobbigt att inte bli förstådd. Alltså: Att inte bli förstådd är jobbigt och ibland är det allt man behöver förstå om en annan person. Hur vet jag om en annan människa känner sig förstådd eller inte?

Det där som inte går att beskriva till fullo,
men som känns till fullo – hur ska man få någon att förstå det? Jag vet inte riktigt eftersom jag sällan lyckas, men jag vet vilken känsla som infinner sig när någon äntligen förstår just det där. Det där som går så taffligt att beskriva, men som är så viktigt för att man ska fungera med full kapacitet.

Det är en fruktansvärd känsla att inte bli förstådd,
speciellt när man behöver få hjälp. Jag tror att många med NPF diagnoser har problem med just att bli förstådda, trots att man har beskrivit sina problem många gånger. Det är inte en självklarhet att få förståelse från någon som inte är väldigt insatt eller påläst när det gäller ens diagnos.

Men plötsligt händer det
– inte att man vinner på en skraplott – men att man faktiskt blir genuint förstådd av någon. Att bli genuint förstådd är viktigt och det kan inte ’fejkas’, precis som ett genuint leende inte kan ’fejkas’. Prova att låtsasle åt dig själv i spegeln, så får du se 😉

När jag blir förstådd på rätt sätt
känns det nästan som en stor sten faller från mina axlar, och den där gnagande känslan av stress och oro lägger sig som en lydig hund för en stund. Det är åtminstone så det fungerar nu när mitt liv är fyllt av oro och stress. Om livet redan hade varit lugnt och harmoniskt utan stress kanske skillnaden inte hade blivit lika markant.

Och precis motsatt effekt
har det varje gång jag inte blir förstådd. För då ska jag bevisa något som jag vet att jag inte klarar att bevisa. Jag ska minsann visa att jag inte är dum i huvudet, även om det kan verka så. Jag ska minsann visa att jag är ambitiös, även om det inte verkar så. Jag ska minsann visa att jag kan komma i tid, även om det sällan händer. Det där med att komma i tid är något jag alltid måste jobba med. Det finns inget naturligt sätt med autopilotfunktion att tillgå, tyvärr.

Att behöva bevisa de här sakerna
gör att livet blir mycket mer påfrestande än vad det skulle behöva vara. Men att lyckas bevisa allt detta är det enda sättet att vinna förtroendet och respekten som jag automatiskt får från någon som förstår. Någon som förstår att jag faktiskt har kapaciteten och kan klara det om jag bara får bli förstådd FÖRST.

Lugn start 163 sidor i high speed

I tisdags började min fjärde termin på Universitetet. Det finns en speciell sida man loggar in på för att nå all information om respektive kurs. Jag tittade där, men hittade ingen särskild information. Jag tänkte annars att det vore troligt att vi skulle ha läst något inför första föreläsningen, men visst är det skönt med en start i lite lugnt tempo. Jag var stressad eftersom jag skulle ha besök senare på eftermiddagen och visste att marginalerna då skulle vara lite snäva.

stress-magnifying-glass-over-background

Mitt i stressen, virvlande tankar och frukostplaner tänker jag att jag måste dubbelkolla vilken tid jag börjar, så jag rafsar åt mig telefonen och tittar på schemat. Jag reflekterar inte ens över att jag inte riktigt registrerar det jag ser. Kanske är jag för van vid att jag gör så, men jag ser tiden 12.00 och det räcker för mig. Jag inser att jag nog får snabba mig om jag ska hinna, fast jag nyss tyckte det kändes som tiden skulle räcka ganska bra. Frukostplanerna går upp i rök och jag snabbar mig in i duschen. När jag är klar och irrar runt i lägenheten för att packa väskan, ser jag att det bara är tio minuter kvar tills jag ska vara där. Jag skyndar mig ut genom dörren, kommer till bilen och undrar hur de två sakerna kunde ta sju av dessa tio minuter. Jag försöker glädja mig åt att jag slipper skrapa is i alla fall, annars hade jag ju blivit ännu mer försenad. Bilköer, tull, bilköer igen och kö för att betala parkeringen. Den här gången ser jag till att placera bilen i en laglig ruta. (Om du har läst ”Jag önskar (inte) död åt alla P-vakter förstår du vad jag menar).

klocka utan tidFöreläsningen pågår sedan en halvtimme, så jag skyndar mig från bilen och in bland trappor och korridorer. När jag kommer fram är det mörkt och tomt i salen. Vad är fel? Har de bytt sal, eller har jag missat något? Jag rafsar fram telefonen ur fickan och kollar schemat igen. Hur kommer det sig att det som var klockan 12.00 senast jag kollade schemat, nu har blivit klockan 14.00? Jag är inte längre en halvtimme försenad, utan en och en halv timme för tidig. Jag känner mig lite förvirrad för nu måste jag ta ett plötsligt beslut på grund av något oväntat, men jag är fullt upptagen med att känna mig dum, stressad och irriterad. Beslutet blir att ringa till mamma för att slippa ta beslutet själv. Ska jag åka hem igen en stund eller ska jag stanna och försöka fördriva tiden? Mamma kan man alltid lita på 🙂 Jag köper en te på Universitetet och väljer ett av de få tomma borden bland alla lunchätande människor. Om jag hade haft något att läsa till dagens föreläsning kunde jag ju ha gjort det, men nu får jag chansen att planera lite koreografi till mina elever istället. Med musiken i öronen försvinner omvärlden och mitt huvud fylls av takter och steg. Att få försvinna in i mig själv blir en oas just nu och jag kan varva ner. Det är skönt  att se lite upptagen ut också, för annars tror jag att jag ser ensam ut och det kan göra mig nervös.

många sidorNu är jag i alla fall i tid till föreläsningen där jag blir varse att vi skulle ha förberett oss genom att läsa kapitel ett till fyra i boken, 80 sidor. Det känns som jag faller och landar hårt. Jag kippar efter andan och känner lätt yrsel i någon minut. Jag bläddrar lamt i boken, men då börjar föreläsningen och jag koncentrerar mig på den i stället. Tur att läraren är en av de bästa jag någonsin har haft. Trots att det är intressant lyckas tankarna flyga iväg då vi närmar oss slutet. Det blir nästan tyst fastän jag ser honom röra på munnen där framme. Jag somnar till några gånger, men tror inte jag missade något. Jag vet definitivt att jag hörde hur vi skulle läsa ytterligare tre kapitel till nästa tisdag. Det är ytterligare 83 sidor och onsdag är min jobbdag, så det blir inget läst förrän sent. Jag ska läsa ungefär 2/3 av boken på mindre än en vecka, vilket känns omöjligt.

ugglaDen där lugna starten på terminen var visst inbillad. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare. Att ligga efter gör att jag får svårare att koncentrera mig eftersom jag känner mig stressad hela tiden. Om jag känner mig stressad är det väldigt ovanligt att jag lyckas registrera det jag läser. Det är svårt även i vanliga fall då jag ofta läser utan att tänka på vad det står, varpå jag får läsa om samma sak flera gånger. Om jag dessutom är stressad har jag svårt att inte hoppa i texten. Jag hoppar över ett stycke, inser att jag missat något, läser lite i det överhoppade stycket, bokstäverna flyter ihop, jag hoppar tillbaka till början och så där håller det på. Till sist blir jag arg på mig själv och min oförmåga och lägger undan boken. 163 sidor känns som ett isberg. Vid varje försök att ta mig upp halkar jag ner och får börja om. Nu önskar jag att det var sommar i stället.

Må isberget smälta och må terminen sluta bättre än den börjat, med redig marginal dessutom.