En mystisk simultanförmåga

Vissa dagar är det som om jag inte har tillgång till allt som rör sig i mitt eget huvud och det är enormt påfrestande. (Jag har nämnt det förut).

Jag har på något sätt en övergripande bild, men så fort en tanke tar överhanden kan inte de övriga tankarna få det utrymme de behöver. Det leder till att jag inte heller kan koncentrera mig på något annat än den där enda tanken.

Om den där enda tanken, som tar överhanden, hade att göra med sådant jag behöver lägga tid på hade det varit ypperligt, men så är det inte alltid. Ibland kan tanken som tar över vara ovidkommande. Hur som helst är huvudet fullt.

Ibland är det inte en tanke som tar över, utan tomhet. Då är det svårt att vara produktiv. Ofta hänger det ihop med trötthet, då det känns som jag inte orkar något annat än att sova. Jag är som i ett töcken även fast jag är vaken, så att sova borde vara den bästa medicinen. Hur som helst är huvudet tomt.

Egentligen borde det vara en omöjlighet för dessa olika tillstånd att infinna sig samtidigt, men där verkar det finnas någon mystisk simultanförmåga. Det framkallar en känsla av att jag existerar i en parallell eller overklig värld, fast inte på ett fysiskt sätt. Det resulterar i känslan att ingen annan än jag tänker på mitt sätt och därför kan ingen annan heller förstå mig.

Detta är svårt att förklara eftersom det är något jag känner på insidan, så jag upplever ibland att jag är ensam. Inte för att jag inte har sällskap, utan för att jag inte lyckas dela det som inuti mig tar så stort utrymme. Det är mycket frustrerande och väldigt rörigt, ungefär som när jag beskrev att jag ville ha mappar i hjärnan. I bästa fall kan det inlägget fungera kompletterande till det här inlägget.

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

tidNu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

pengMen hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!

Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.

Täta moln eller huller om buller

sova gafieldJag läste på hälsosidorna.se att de första timmarna sömn är viktigast för hjärnans och kroppens återhämtning. Vid det här laget kanske det inte har undgått någon att jag har en aning sömnbrist. Det började med att jag några veckor innan jul var tvungen att sitta uppe några nätter för att plugga, och vips så hade jag vänt på dygnet. Jag har fortfarande inte lyckats vända dygnet rätt, vilket gör att jag känner mig trög i huvudet ganska ofta.

Idag fick jag bekräftat att fler än jag uppfattar det, att jag är trög i huvudet alltså. En mindre skön känsla. Nåväl, de kanske uppfattar mig som mer osammanhängande än trög. Men jag vill gärna ha tillgång till vad som rör sig i mitt eget huvud.

himmel naturADHD-gruppen hade ett uppföljningsmöte och jag tänkte: Nu ska jag förklara ordentligt hur det känns. Det tog mig flera minuter att beskriva och sedan visade det sig att ingen hade förstått vad jag menade. Jag måste alltså ha suttit och pratat osammanhängande i flera minuter. Och jag som förklarade precis så som mina tankar var…. Just det. Det är så saker och ting flyter omkring i skallen på mig. I en osammanhängande sörja på något vis. Jag kan inte ens själv riktigt greppa vad som försiggår eller hur det ser ut. Sedan skulle vi försöka fokusera på en tanke. Men det var stört omöjligt. Mina tankar var som täta moln på himlen, och då menar jag täta moln på himlen. Jättelångt bort så att man inte kan nå dem, och så många att man inte kan urskilja vilken som är vilken.

angestangestDet är dessvärre inte bara i mitt huvud som saker och ting är en enda röra. Mitt hem ser lika kaosartat ut som mina tankar. På grund av min sömnbrist blir jag enormt ineffektiv. Helt plötsligt ertappar jag mig själv med att ligga och sova när jag egentligen skulle diska. Jag tänker: Oj, har ja somnat igen. Vilket klädberg. Usch, det får vänta. Här någonstans somnar jag om i min allt för sköna soffa. Nästa gång jag vaknar lyckas jag stappla ut i köket. Jag tänker: Oj, vilket diskberg. Det får vänta. Sedan sätter jag på te i kaffebryggaren (för det är enormt smidigt) och ser fram emot hur gott det ska bli. Under tiden tar jag fram något ganska litet att äta. Hungern är rätt så mager, så att säga. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig igen, halvlägger mig och sedan bara sker det. Jag slumrar till – igen! En stund senare vaknar jag. Den där stunden kan ha varit allt mellan ½ till två timmar. Jag äter det jag har tagit fram. Nu står det ju ändå framme, men egentligen är jag inte särskilt hungrig längre. Då kommer jag på att jag skulle ha lagt i en maskin med tvätt. Ska jag göra det nu? Annars kanske jag glömmer det, tänker jag. Men jag sitter kvar och tuggar och dricker te, så det var enbart en tanke som flög förbi. Den var tydlig, inte som de där tankarna som var som molnen på himlen. Men det blev ändå ingen tvätt tvättad. Usch, så rörigt. Det gör mig trött. Jag ska nog vila en stund. Ineffektiv var ordet. Och de fortgår om inte något avbrott inkräktar. Ett sådant avbrott inkräktar sällan oanmält. Det är något man får skapa själv. Så det har jag gjort. Gäster är inplanerade i helgen.

Att boka in gäster gör att jag liksom får arslet ur vagnen lite bättre. Det är en relativt väl använd strategi för min del. Om jag försätter mig en situation där jag måste få saker gjorda, så är det större chans att jag gör dem. Gästerna var hyfsat väl inplanerade. Sömnbristen var inte inplanerad alls. Och det är nu jag kommer på att jag måste göra allt detta samtidigt som jag ska plugga. Nej, pluggandet tar aldrig slut. Uppsatsen är inlämnad. Skönt att bli av med den, tänker jag. Då ska jag läsa någon annans uppsats och kritisera den, för det sk man kunna på universitetsnivå. Det kan jag ju inte göra samtidigt som jag ska umgås med mina gäster. Hur har jag planerat egentligen?

Imorgon ska ändringen ha skett. Hur bra det går återstår att se. På något sätt ska jag då ha vikt tvätt, dammsugit, diskat, handlat lördagsgodis, bäddat sängar och plockat undan allt stök som jag inte vågar visa på bild. Det ligger nästan kopiösa mängder med papper på en massa olika ställen i lägenheten. En hög är bara tidningar, en hög är tidningar blandat med papper, en hög är skolböcker blandat med utskrivna uppsatser, och resten är inte ens högar – bara papper och annat jox. Jag får villigt erkänna att jag inte ens vet vad det är för papper som ligger överallt.

stökigtOch så här kan det bli när man inte har vikt tvätt på ett tag. Kanske kan jag göra en lek av det. Typ –  Gissa plagget.

Önska mig lycka till med att  planera hur lång tid det kommer ta att städa undan allt. Jag får ju lov att skratta åt mig själv. Jag vet ju att det kommer att ta nästan hela dagen. Jag inser att en planering bara kommer att äta tid för mig. Det är bara att sätta igång. Men jag skulle behöva ha en fungerande struktur. Jag vet hur det kommer att bli. Jag viker tvätt och lägger i högar. Då ser jag böcker som ligger på golvet. Jag ställer de i bokhyllan och ser att det behövs dammas. Jag tar fram dammtrasan och går in i badrummet. Då ser jag tvättberget och lägger i en maskin med tvätt. Då blir jag hungrig och går ut i köket. Där ser jag diskberget och tar då itu med det först. Och så här håller det på. Du kanske förstår hur allt till slut är påbörjat, men ingenting klart. På samma sätt rör sig tankar i mitt huvud när jag inte har sömnbrist, alltså i vanliga fall. Huller om buller i en rasande fart. Nu när jag har sömnbrist är tankarna som täta moln på himlen, omöjliga att greppa. Jag föredrar huller om buller framför täta moln. Det ska nog kunna motivera mig till att vända tillbaka dygnet.