Tänk!

Jag läste ett intressant blogginlägg om skola och uppfostran. Det som står är tänkvärt oavsett om man handskas med diagnoser eller ej.

Klicka på länken nedan för att läsa det.

Länk

Annonser

En mammas tålamod

Tålamod är något jag tycker är svårt, för jag har inte alltid så mycket tålamod som jag skulle behöva. Ibland har jag varit tvungen att tänja mitt tålamods gränser, men det är inte givet att det blir någon succé för det. Med sitt barn måste man ha tålamod även om tålamodet är slut, vilket kan vara en enorm utmaning.

De flesta som har barn känner säkert igen att det kan vara mycket att stå i, och att uppfostra barn handlar väldigt mycket om att vara konsekvent. Detta ter sig olika beroende på barnets ålder. Med ett äldre barn kan man föra helt andra diskussioner än vad man kan med ett yngre barn, vilket jag tycker gör stor skillnad i rollen som förälder.

Jag känner mig mer meningsfull som förälder nu när vi diskuterar och pratar om allt möjligt, till skillnad från när allt handlade om att lära barnet basala kunskaper. Det är skillnad på att torka någons mun och att be personen torka sin egen mun. Det är skillnad på att säga till någon att torka munnen och att prata om vad som är givande för en människa i livet.

Inte för att jag aldrig är auktoritär, men möjligheten att kunna resonera med mitt barn på ett djupare plan ger mig en känsla av att jag kan berika hans liv mer. Det är givetvis en utveckling som måste börja någon stans, därmed inte sagt att det var enkelt tidigare.

När min son var ca 4 år hade han en period av trots. Detta är tydligen en fas som de flesta barn går igenom i den åldern, till föräldrarnas förtret. Tålamodet sattes på prov många gånger, och vissa gånger tappade jag tålamodet medan det fanns gånger när jag lyckades bättre. Hur det skulle gå visste jag inte förrän efteråt.

I denna trotsperiod skulle vi åka hem med tunnelbanan. Jag minns inte exakt var vi hade varit, men jag minns att hemresan kändes VÄLDIGT lång. Min son var missnöjd och situationen kändes mer och mer ansträngd. Jag försökte vara en lugn och pedagogisk förälder, men hjärtat bultade och svetten började lacka. Han ville inte sitta bredvid mig och inte i mitt knä, inget jag försökte dög.

Han började skrika högre och högre. Han kastade sig på golvet och det gick inte att få upp honom därifrån. Jag slutade faktiskt försöka efter ett tag. Folk skruvade på sig, en del försökte titta åt något annat håll, de flesta bytte vagn. Jag minns inte vad jag tänkte, men jag var vansinnig inombords.

Min son var högljudd och svettig där han låg på tunnelbanegolvet och skrek för full hals. Jag var svettig, tyst och fruktansvärt frustrerad över att inte rå på min egen 4-åring. När det var dags att gå av hade jag inget annat val än att lyfta upp honom som en väska för att få med honom.

bagmtext

Nu för tiden har jag givande samtal med min son. Han är duktig i skolan och snäll mot sina vänner, vilket jag tycker är viktigt. Den där vinterdagen när han var 4 år och skrek i tunnelbanan minns jag som om det var igår, vilket kanske gör att kontrasten nu blir enormt tydlig.

Den dagen kunde jag inte gissa att jag skulle ha sådan glädje av samma lilla människa som jag har nu. Dessutom har vi en del gemensamma intressen och ofta samma humor. Vi gillar båda att åka galna karuseller och skrattar åt människor som snubblar på film 😉

Man har inte alltid full kontroll över livets olika faser, men det gäller att försöka hänga med i svängarna ändå och på så vis passa på att njuta av det som är bra.